Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 8. 1864
- Frökens Papiljotter af A. K.-G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ensam hemma och satt vid pianot och sjöng
Lindblads lilla täcka visa:
"Hvad månde det landet heta,
Som har min älskling gömt?"
Då tyckte hon någon gick på mattan och såg upp;
det var kassör Blom.
"Ack, herr kassören kommer som han vore efterskickad."
Hulda rodnade af glädje vid hans åsyn och tillade:
"jag har mycket att säga."
Blom svarade:
"Och äfven jag har det; tillåt mig att tala
först." Han förde Hulda till soffan och de satte sig,
han behöll hennes hand och fortfor:
"Måhända kan mamsell, som ännu är så ung, finna det
otroligt, att jag, som kunde vara mamsells fader,
älskar mamsell och beder mamsell blifva min maka,
men jag har alltid älskat mamsell ifrån det mamsell
var en liten, liten flicka, som hoppade förbi mitt
fönster, och allt som mamsell växte och utvecklade
sig, växte och utvecklade sig äfven min kärlek. Jag
behöfde blott se mamsell för att blifva glad, jag
tänkte aldrig att någon kunde komma och beröfva mig
mitt lifs sällhet. Så kom den aftonen, då döden
i sin förfärligaste gestalt så när hade beröfvat
mig min lycka för alltid, men Gud tillät mig, att
blifva mamsells räddare; då, och under hela mamsells
långa sjukdom kände jag att mamsells död skulle
blifvit min död; nu sedan mamsell blifvit frisk,
har jag ämnat säga allt, men fruktan för ett afslag
har ständigt afhållit mig derifrån, men nu, då jag
snart lemnar Stockholm, måste jag veta mitt öde. Den
nya verkningskrets och de nya förhållanden jag går
till mötes, skola låta mig lättare bära er förlust
än om jag stannat här; derföre har jag också med
glädje antagit detta anbud, dock icke i afton vill
jag hafva svar; öfverväg noga: om mamsell känner
sig aldrig kunna älska mig, så gif ett öppet nej;
om söndag kommer jag och hemtar min dom. Säg mig nu
hvarom mamsell ämnade tala?"
"Jag dröjer äfven dermed tills om Söndag", sade Hulda.
"Gud välsigne dig, ljufva flicka", sade Blom och
förde hennes hand till sina läppar och gick.
Hulda tänkte och öfverlade icke länge; före Söndagen
hade hon fattat sitt beslut och detta gjorde henne
glad och lycklig.
Hulda stod färdigklädd i tamburen, för att gå i
kyrkan, då Blom inträdde; han frågade om han fick gå
med. Hulda tackade och de gingo till Storkyrkan. Vid
den högtidliga gudstjenstens slut väntade Blom på
Hulda vid kyrkodörren; hon säg på honom med en så
öm och förtroendefull blick och fattade hans arm.
"Får jag", sade Blom, "tolka detta som ett svar?"
"Ja, blif hädanefter mitt stöd och min ledsagare,
jag är då säker, att ständigt blifva förd på den
rätta vägen; jag har i kyrkan tackat Gud för min
lycka och bedt Honom för vår sällhet."
I Bloms ögon skimrade klara tårar; han tryckte Huldas
hand och de vandrade stillatigande till hemmet.
Blom gick genast till Stålsvärd och begärde Hulda till
sin maka. Vid middagsbordet dracks de nyförlofvades skål.
Blom ärnade resa förut och ordna deras hem, men Hulda
hade bedt honom, att icke resa utan henne. Hon sade:
"Lemna mig icke ensam här, vårt bo är snart ordnadt."
Det lyste nästa Söndag, men bröllopet dröjde ändå
några veckor, ty fru Stålsvärd ville nödvändigt
gifva Hulda en riklig utstyrsel, och den blef icke
så snart färdig. Vigseln skedde i Storkyrkan, på
både brudgummens och brudens uttryckliga önskan,
efter en aftonbön; vittnena voro herr och fru
Stålsvärd, på brudens sida, och ett par goda vänner
till brudgummen, hans mor och systrar. – Laura ville
icke vara med; hela tillställningen föreföll henne
allt för "pigaktig", som hon uttryckte sig.
Vid samma altare der för några år sedan Hulda aflagt
sitt löfte, att älska Gud öfver all ting, lofvade
hon att älska sin make i lust och nöd. Straxt efter
vigseln gingo de
nygifta om bord på ett ångfartyg, som förde dem
nästan ända till deras hem.
Fru Stålsvärd hade tryckt Hulda till sitt bröst och
gråtit många tårar, och sagt sig aldrig hafva vetat
huru mycket hon hållit af Hulda. Stålsvärd hade tegat,
men djupt känt, att hans bästa glädje i lifvet for bort.
Snart derefter börjades tillredelserna for Lauras
bröllop, och så fort som möjligt gifte de sig
och foro till Paris; då blef tomt och dystert
i Stålsvärdska huset; det var som om Stålsvärds
samvetsqval åter börjat röra på sig, sedan han icke
mera såg Hulda. Han vantrefs i hemmet, på kontoret
trifdes han icke heller bättre; han saknade den
hederlige Blom hvarje ögonblick; det var som om två
skyddsenglar öfvergifvit honom och all välsignelse
flytt. Han började misslyckas i sina handelsföretag;
den nye kassören var honom icke till nöjes.
Baronens foro från den ena badorten till den andra;
båda spelade högt och med otur. Stålsvärdska rikdomen
smälte årligen tillsammans.
Vid fru Stålsvärds död var det icke en tredjedel qvar
och när Laura fått ut sitt mödernearf, var ännu något
qvar, men äfven det strök snart, då kassören rymde
med kassan. Han hade trasslat så in affärerna, att
Stålsvärd måste göra cession; samtidigt fick han ett
bref från sin dotter, med underrättelse att baronen
spelat bort alla hennes penningar och insatts på ett
bysättningshäkte.
Kassör Bloms alla företag hade lyckats så väl, att
han samlat förmögenhet och hade köpt sig en liten,
men utmärkt vacker egendom, dit de nyss flyttat. Hans
hälsa var nu åter igen god; Hulda blomstrade som
en ros, och var en förträfflig husmoder. En dag
kom med posten bref från en af Bloms vänner med
alla ofvannämnde jobsposter. "I nästa vecka skall
Stålsvärdska huset och hela det vackra lösöreboet,
försäljas, hvart Stålsvärd sjelf skall taga vägen, vet
man icke."
Hulda såg på sin man, men sade ingenting; hon såg
att han hade ovanligt mycket att bestyra. Han sade:
"Hulda lilla, lägg in litet linne och kläder åt mig,
jag skall göra en resa."
Hulda kastade sig i sin mans armar och sade: "tag mig
med, jag dör annars af längtan, innan du kommer åter."
Han svarade leende:
"Men Emil och lilla Hulda? Icke vill väl mamma resa
från dem; men jag vet ett godt råd, tag dem med. så
öfvertala vi morfar så mycket bättre."
Och så gick det. Blom och Hulda reste med båda sina
barn. De dröjde icke länge i Stockholm, och när de
återvände följde Stålsvärd med dem, men hans helsa
var alldeles bruten och hans lynne svårmodigt; det
var ångern som tärde på hans lifskrafter. När han
såg Huldas och hennes makes stilla lycka, ångrade
han bittert att han sålt sin ungdomskärlek, sitt lifs
hela sällhet, sin sinnesfrid för guld, och för honom
återstod blott en tröstlös ålderdom.
Hulda och hennes make voro outtröttliga i sina kärleksfulla
omsorger; slutligen började Stålsvärd finna att Gud vändt
hans synd i nåd, som gifvit honom en så kärleksfull dotter;
han började hoppas, att Gud skulle förlåta honom. Hans helsa
förbättrades så, att han började hjelpa Blom med landtbruket
och sysselsätta sig med barnen, Emil, en rask, tolfårig pilt
och den åttaåriga lilla Hulda, sin morfars älsklingar. Sedan
baron Gustaf fått ärfva en liten egendom, dit han och Laura
flyttade, sade Stålsvärd ofta, att han aldrig varit så lycklig.
Efter många år sade Blom en dag till sin hustru:
"Hvarföre har du lagt bort dina vackra lockar, som kläda
dig så väl?"
"Sådana brukas icke mera; dessutom börjar mitt hår att
likna silfver i stället för guld."
"Min älskade, du får aldrig lägga bort dina lockar, ty
de påminna mig om dessa välsignade papiljotter, utan hvilka
jag troligtvis aldrig blifvit din lycklige make."
"Nå, som du vill min älskade."
A. K.-G.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0259.html
