Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. 1864 - Höga relationer. En hvardagshistoria af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underrättelsen: att han "kaplanssonen", suttit
och druckit champagne mellan en grefve och en
baron. Detta var ett fel – ett litet fel, ett, som
förrådde blygsamhet för egen del; men hvarifrån hade
det kommit? Från modren, som aldrig kunde glömma att
hon hade namnets anspråk, utan något att uppehålla
dem med.
"Vi skiljdes åt. Jag har ej hört omtalas honom på
tretio år; men han lär bo här – lär vara häradshöfding
eller så der bortåt."
"Kypare! hör hit!"
"Hva falls? Kan du säga mig hvar jag skall få träffa
häradshöfding Eklin."
"Ek – hva’ sa?"
"Eklin sa’ jag, Eklin, häradshöfding eller något ditåt."
"Eklin? han går aldrig hit; jag skall fråga öfverkyparen."
Ej heller han visste något om
vännen Eklin. Staden är verkligen ej så stor,
att icke hvar menniska borde känna hvar menniska.
"Nej – ingen vet hvar han bor. Han måste bo på
landet."
"Om förlåtelse!" afbröts tystnaden från ett annat
bord. "Den resande herrn menar troligen sekter Eklin;
ber tusen gånger! Jag tyckte att min herre nämnde det
namnet!" yttrade en lång gubbe med buskiga ögonbryn
och gråsprängdt, kort hår, uppkammadt till en sorts
tupé.
"Jaha", sade rektorn.
"Med hvem har jag den äran?"
"Rektor Richardsson."
"Mjuka tjenare! mitt namn är kamrer Armadin i
härvarande sparbank."
"Mjuka tjenare!"
"Med herr rektor scholæs gunstiga tillåtelse flyttar
jag öfver, så att vi kunna samspråka. Herr rektor
scholæ är främmande här på orten?"
"Ja."
"Och känner sekter Eklin?"
"Ja, vi ha varit akademivänner."
"Jaså – jaså – en ungdomsvän således. Ja; Eklin är
en ganska bra och hederlig man – ingen fråssare;
men lyckan har icke gynnat honom; han har mycket
kunskaper. Lagman Elander påstår att han är den
skickligaste juristen i hela länet; men det har inte
gått bra för honom. Hans affärer äro ej riktigt i
ordning – han ..."
"Det är beklagligt", sade rektorn bedröfvad;
"ty det är alltid hårdt höra att det gått illa för
ungdomsbekanta – äfven om desse icke varit, i ordets
vackraste betydelse, ungdomsvänner. Då man skiljdes
vid dem lefde de, som vi, i hoppet. Framtiden skulle
uppfylla alla dessa löften, som man sjelf lagt i
hoppets mun. Och nu var denna lysande framtid förbi
– efter sextio år har man ingen framtid här på
jorden."
"Och med hans verkliga öfverlägsenhet", fortfor
rektorn, nära förargad på ödet, "med hans kunskaper,
hans älskvärda sätt att vara, med alla hans många
talanger – han är musikalisk, han ritade bra och
dansade förtjusande, sade man; han borde verkligen
– när man ser riktiga dumhufvuden taga sig fram
alldeles präktigt."
"Jaha, jaha", sade kamrer Armadin, "det är verkligen
smärtsamt att se så mycken förmåga. (Hm – hm tag hit
pepparrotskött, Janne! Peparrotskött sa’ jag.)"
"Si, jag äter på kort här, sedan min salig hustru gick
ifrån mig. (Janne, tag in nyrifven pepparrot). Jag
äter alltid pepparrotskött; ty, som salig professor
Melchior sade: köttet skapar blodet och pepparroten
renar den: således två flugor i en smäll, som man
plär säga. Men, för att återgå till sekter Eklin,
så vill jag i korthet berätta huru det gått till."
"Han kom till Stockholm och var der i Svea Hofrätt i
flera år. Men jag var den tiden engagerad i banken –
en – en un ... underordnad plats förstås; ty jag
var ung den tiden förstås; men Eklin lefde
med de förnäma och förde ståt; ty han måste.
Han spelade kort med rikets förnämsta embetsmän och
var i sällskap alltid med förnäma ynglingar. Ja
ett par af dem äro nu excellenser.
"Men det duger inte for sparfven att gifva sig i
trandansen, som man plär säga; men Eklin tog den
vanliga och ganska kloka utvägen att gifta sig med en
rik kryddkramhandlaredotter. Fadren hade boden just
i ett kyffe på Österlånggatan; men hade skrapat ihop
multum. Krediten blef åter praktikabel och det unga
herrskapet lefde flux floribus, synnerligen sedan
kryddkramhandlaren vandrat all verldens väg. Ingen
frågan, att de hade en stor våning och Eklin såg
hos sig de yppersta vårt land eger i rang, rikedom,
vetenskapliga förtjenster och snille; ty allt ville
Eklin samla omkring sig."
"Och han lefde öfver sina tillgångar?" frågade rektorn.
"Ja visserligen, så stora de voro, så lånade han ut
åt förnäma vänner och gick i borgen "dazu", så att
då baron Ridderflykt tog till chappen, så fick han
betala – låt se? – femtiofem tusen riksdaler för
sina namn. Jaha – femtiofem tusen och några hundra,
jag minns ej för ögonblicket siffran."
"Och se’n var han ruinerad?"
"Nej, ingalunda – men han fick sig en nyttig varning –
fastän den icke halp synnerligen."
"Och vidare?"
"Och så dog hustrun barnlös – och så kom slägten och
ville ärfva och begärde in hans stat."
"Och så var det slut?"
"Ja för den gången, ja; men Eklin hade bland alla
sina ungdomsvänner dock en verklig vän, baron Urban –
denne, en hedersman, som hvar man vet, skaffade Eklin
en uppbördsplats och gick sjelf i borgen."
"Vår vän Eklin flyttade åt landsorten; men som
Stockholmare naturligtvis hvarken ville han
eller trodde han sig kunna uppträda indraget och
blygsamt. Han hade visst en underordnad plats;
men han höjde sig öfver den genom sina relationer;
men naturligtvis måste han föra ett depensift lif!"
"Naturligtvis – och det gick utföre?"
"Jaha, der blef balance och baron Urban, den
hedersmannen, fick punga ut för sin vänskap."
"Der ha vi således en den allra vanligaste historia",
sade rektorn.
"Ja, den är så utsliten, att den icke en gång duger
i en roman."
"Men jag vill ändå träffa honom. Jag skall gå till
honom."
"Jaha, jag skall ha äran visa vägen", yttrade den
hederlige kamrern.
Han steg upp och hviskade med öfverkyparen, som
afsände en gosse.
"Hm", sade kamrern då han återvände. "Eklin är gift
och bor här i staden; men smått är det allt. Han
renskrifver åt lagman Elander, och det är väl han,
som underhåller hela hushållet."
"Gift? har han barn?"
"Ja, en pojke; men den är hos någon slägtinge, som
upptagit honom, så att de ej äro fler än de gamla."
"Ja", sade rektorn, "jag vill gå. Var god visa mig dit."
"Hm, vi skola vänta en smula. Jag skickade en pojke
dit bort, för att höra efter om Eklin var hemma." Den
gode kamrern ville ej omtala: "för att säga till det
främmande skulle komma."
Ändtligen kura gossen och sade att herrarne voro välkomna.
"Vi tåga således åstad", sade rektorn med en suck,
alldeles som om han skulle gått till en graf.
De begge männen vandrade öfver stadens alla reguliera
gator. Det blef allt tydligare att Eklin bodde i
dess för "bättre folk" okända regioner. Han bodde
slutligen i en röd gård der en krukomakareskylt hängde
på hörnet. "Han bor der borta", sade kamrern, lyftande
på hatten, "inne på gården, en trappa upp. Mjuka
tjenare!"
"Mjuka tjenare! tackar för angenäm bekantskap!"
När rektorn pustande af rörelsen inträdde på gården,
anvisade man honom "snedt öfver och uppför trappan,
dörren midt emot." Han beträdde den för en korpulent
man något vådligt svigtande trappan och steg in i
ett yttre rum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
