Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 9. 1864
- Rådjuret
- De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne (Forts. fr. sid. 269)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rådjuret
täflar i skönhet med hjorten och är mer liflig än
denne. Detta djur förekommer, ehuru icke ofta,
i Skåne, Halland och Blekinge, men förirrar sig
nästan aldrig till Småland, Westergötland och Nerike,
ehuru det varit synligt ända uppe i Nummedalen i
Norrige. Rådjuret tycker om högländta, bergiga orter
samt torr och ren luft. Företrädesvis uppehåller
sig detta i skogslundar och skogkanter, som gränsa
intill sädesfält, och drifves endast af hård vinter
in i tätare skogar. De hafva en utomordentligt fin
lukt samt skarp syn och hörsel, samt simma väl och
springa mycket snabbt och lätt.
Råbocken håller ungefär 4 fot i längd. Nilsson
uppgifver, att en råbock, som skjöts i Skåne, höll
från nosen till bogarne 1 fot 6 tum; hufvudet, 9 tum
och något hoptryckt, slutades med en lång och trubbig
nos; öronen 6 1/4 tum; bredden emellan ögonen 3 tum;
höjden öfver bogarne 2 fot 6 tum och litet mer öfver
länden. Svansen utgjordes blott af en liten obetydlig
knöl. Öronen äro lancettformiga och invändigt bevuxna
med långa, hvitaktiga hår. Hornen, som äro
belägna 2 tum bakom ögonen, blifva ända till
10 tum långa, äro upprättstående och något böjda
mot hvarandra. Halsen är lång och välbildad. Benen
spensliga och klöfvarne samt biklöfvarne svarta och
glänsande. Hornen fällas årligen, men först i fjerde
året blifva de greniga.
Rågeten är mindre, smalare och spensligare. Någon
gång har hon ett par helt korta horn; men vanligen
är hon hornlös.
Dessa djur lifnära sig med gräs, örter och ungt löf
af videarter och björnbärsbuskar samt besöka äfven om
sommaren fälten, då säden ännu är grön. Under vintern
föda de sig med att gnaga barken af unga träd och
förtärandet af lafvar, gräs, säf och ollon.
Parningstiden infaller i November, och i Maj föder
honan vanligen två ungar, som hon under de första
dagarne liksom sig sjelf undanhåller för hanen,
af rädsla att han skall äta upp afkomman, hvilket
stundom händer. Ungarne kunna tämjas och följa då
sin herre liksom hunden, utan att löpa bort.
*
De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne.
(Forts. fr. sid. 269).
De första boningarne tillfredsställa blott det
ögonblickliga behofvet och öfvergifvas, om hungern
gifver order att aftaga, eller också förbrännas de
vid inträffande dödsfall, som seden är hos pimas i
Mexiko. Men i trakter, der naturen icke öfverallt
lemnar det nödiga råmaterialet dertill, måste
vid ett uppbrott boningsattiraljen tagas med. I de
trädlösa stepperna, i öknarne och vid hafskusterna
utbildar sig för den skull hos de kringvandrande
jagar-, fiskar- och herdefolken en annan form på
boningarne.
Tältet. Tre eller fyra starka trädgrenar med båda
ändar kretsformigt
nedstuckna i marken, så att de upptill bilda
en båge, utgöra resningen, hvaröfver en
utbredd kohud tjenar som tak. Det hela kan lätt
transporteras. Dessa boningar äro vanligen mycket
låga, så att man endast på alla fyra kan krypa dit
in samt bibehålla en liggande ställning. Charruas
och mbayas i de amerikanska stepperna inrätta sig
likadana "krypin", men endast så stora, att en kohud
fullständigt omgifver dem. Är utrymmet för familjen
icke tillräckligt, uppföres en annan hydda tätt
bredvid. Hottentotterna deremot, hvilka redan ha
skicklighet i förfärdigandet af mattor, äro i stånd
att öfverbygga större rymligheter.
Vår bild (se sid. 268) gifver oss en föreställning om
anläggandet af en hottentottisk boning; i förgrunden
arbetas just på uppförandet af en sådan; stödjeträden
äro redan i kretsformig ordning nedstuckna i marken
och man är sysselsatt att förena dem med hvarandra
genom snören. Mattorna, färdiga och upprullade eller
utspända till torkning, äro bestämda att täcka den
korglika resningen, för att slutligen framställa en
boning, af hvilka flera färdiga synas i bakgrunden.
Pechuencherna taga det i Anderna växande trädartade
gräset med den greniga stammen till tältstänger,
men böja icke dessa bågformigt, utan sticka dem
tillsammans med spetsarne,
hvarefter de förenas med snören. Det hela
öfvertäckes med väl bearbetade boskapshudar.
Raka stänger låta lättare transportera sig och tillstädja
att åt tältet kan gifvas en större höjd; för den skull
äro också boningarne hos de flesta kringvandrande
folk uppförda i form af pyramider eller käglor.
 |
| Barktält hos Nordamerikas indianer. |
Många stammar bland de nordamerikanska indianerna
täcka sina tält med barkstycken, hvilka de genom
bultning och kokning i hett vatten veta att göra
smidiga och varaktiga. Men en högre utbildning
tillkännagifver tältet hos nomaderna, hvilka använda
filt och åtskilliga väfnader till omhölje.
Ingången bildas vanligen af en öppning eller springa i
linnet, under det att vid förnämare personers boningar
två stänger pelarformigt uppbära betäckningen och
lemna en öppning, hvilken på inre sidan tillslutes med
ett förhänge. Röken från den i det inre uppgjorda
elden drager sig ut genom den runda öppning,
som qvarblifver i spetsen, der tältstängerna äro
sammanbundna; för att erhålla ljus, skär man antingen
särskilda öppningar i taket, hvilka tillslutas genom
blåsor, eller nöjer man sig med dagern från ingången.
Tält nyttja, isynnerhet för sommarboningar, äfven
polarnomaderna, eskimåer, tunguser och lappar. Men
helt egendomligt och snabbt förstå ostiakerna att
uppslå dylika. Två stänger sammanbindas i öfre ändan
med en smidig rem, stickas i marken, och emot dessa
stödjas sedan de öfriga tältstängerna, i form af
en kägla; derpå täckes resningen först genom hudar,
med hårsidan inåt, och sedan kommer ett andra lager
af idel hopsydda renhudremsor, med hårsidan utåt.
Men den högsta fullkomning uppnår tältet hos de
passiva herdefolken i den tempererade zonen,
hos kalmuckerna och de beslägtade mongoliska
stammarne. Bostaden, "gärr", uppföres af pilkäppar och
filttäcken, medan de särskilda delarne sammanhållas
genom korta hopbundna remmar af ogarfvadt
skinn. Filttäckena ligga hos de rikare dubbelt och äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0280.html
