Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. 1864 - Ett patenteradt spöke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi vilja besöka andeskådeplatsen. Bänkarne äro
upptagne, hufvud vid hufvud, af gammal och ung,
af stora och små. Just nu strålade gasljus på
alla de nyfiknes anleten, då faller den nattliga
skymningen öfver rummet, genomkorsad blott af dessa
skarpa ljusstrålar, som falla ifrån den i små ljusa
qvadrater utskurna bakgrunden, som visar det inre af
en medelålders kyrka, altaren och sarkofager af sten,
medan en riddare vid midnattstimman, som just nu slår
sina tolf dofva slag, med draget svärd gör sin fan-
och vapenvakt, för att visa sig värdig de första
sporrarne. Alla möjliga de dödas andar sätta hans mod
på prof; de presentera sig i munkdrägt, i guldprydda
kläder, eller som förföriskt sköna adelsfröknar. Men
vår hjelte förblifver ståndaktig. Afböjande utsträcker
han handen efter de hemska synerna och – en rysning
genomfar oss, vi se, huru fingrarne gripa igenom de
varelselösa gestalterna, se, att vi således hafva
framför oss äkta kroppslösa spöken. Med mycken
oengelsk stolthet emotstår han till och med en
verklig, röd börs, uti hvilken klinga verkliga
guldmynt, som af skugghanden melodiskt skakas för
honom. Sedan sluter sig det lilla tittskåpshålet i
bakgrunden och riddare och andar hafva som doft och
luft försvunnit till intet.
I mellanakten låter den ärade publiken på det
angenämaste sätt afkyla sig af ett norskt islandskap,
jemte regnbågefärgadt norrsken och nedstiger derefter
vid professor Peppers hand i andanom på hafsbottnen,
der den är djupast. Här komma vi uti hafsvargarnes,
salamandrarnes och hajfiskarnes, dessa hafshyänor
med förskräckliga tänder, boningar. Guldstörar,
förmodligen rika på spök-caviar, och silfversimpor
gå här om hvarandra, af en korpulens, som gör dem
odugliga till rum-aquarier. Det är allt spöken,
och huru vått allt ser ut – skulle en Berlinare
säga. Vi känna hafstångslukten och se dagen skimra
genom vattnet. Blott en skeppsköl kastar sin skugga
i djupet och vid ett tåg sänkes en dykareklocka ned
midt ibland en samling af té- och guldstoftlådor,
som hafva tillhört ett längesedan glömdt vrak. Nu
stiger dykaren ut med ledighet, förande slangen
vid munnen, och börjar sitt arbete; han släpar den
ena lådan efter den andra i klockan, och skall just
begifva sig på återvägen, då ur en rörbuske en broder
sjöman, som der på det stilla hafvet gått förlorad,
dyker opp. Det ser ut som om det gamla matroslynnet
blifvit qvar i spöket. Han skakar icke blott kamratens
händer och meddelar honom huru han skall kunna
bemäktiga sig skatterna, utan bjuder honom äfven på en
konstnjutning, likaså bra, som den någonsin ombord på
ett linieskepp fägnat det lustiga, gamla England. Han
utför nämligen för honom hornpipedansen, och då
någon orkester ej är till hands, spelar en liten
hafsdjefvul, med skickligheten af en af öfververlden
prisad virtuos, på en spökviolin i stumma toner med
en spökstråke. Derefter – vips! – har alltsammans
försvunnit, fort som tanken! Vi äro åter på det torra,
och gick det förut ned i djupet, så stå vi nu på
spetsen af Brocken, under oss Harzdalarne, framför
oss de öde klippor, der Tysklands isländska mossté
växer och dit Mephistopheles till Valborgsmessafton
ifrån alla håll och kanter hvisslar ihop hexorna,
som komma ridande på bockar och qvastskaft. Här är
det som Brockenspöket gör oss sin uppvaktning och
det i två gestalter, som i kostym på håret liknar
vandrande qväkare.
Sedan gästgifvaren ur andeverlden, professor Pepper,
som hittills i kött och blod och svart frack stått
framför oss som förklarare och ressällskap igenom
alla fyra elementerna slutligen sjelf förflygtigats
till ett sju tums högt fantom och efter musikens takt
hopkrympande till blott en aning af honom sjelf, med
sina dvärghänder till publiken vinkat de vänligaste
helsningar, faller slöjan ifrån lamporna och alla
befinna sig åter i öfververldens belysning.
Huru går det till? – Säg mig för Guds skull huru
det tillgår! – Spegling skall det vara – säga de –
det förstår jag ej. Det var något och det var åter
intet. Spöket gick ju alldeles kroppslöst igenom alla
föremål, eller snarare alla föremål gingo igenom
spöket. Huru kommer det sig? Hvad betyder det? och
huru sker det?
Läsaren har troligen redan framställt dylika frågor,
förmodanden och inkast, som vi på hemvägen. Vi skola
derföre i all korthet ställa bredvid hvarandra de
högst enkla syners lagar, som vid det Pepperska
spöket användes med så utmärkt förvillande verkan,
för att derigenom förklara den optiska apparaten.
För det första: om man beser sig i en vanlig spegel,
så ser man sin bild ej i ytan af glaset, utan det
ser ut som om vårt ansigte stode bakom spegeln,
och det precist så långt bakom, som det verkligen
befinner sig framför spegelytan. Det är fallet hos
alla spegelbilder. Kunna vi t. ex. på ett afstånd af
åtta tum tydligt läsa en skrift, så måste vi, om vi
hålla den bredvid våra ögon, för att noga känna igen
den i spegeln, närma oss densamma fyra tum.
För det andra behöfva vi, för att observera
speglingssyner, alldeles icke några metallplåtar
eller glasskifvor, som förmedelst amalgam blifvit
ogenomskinliga, utan vi kunna rifva utaf belägget på
våra speglar och skola likväl, fastän svagare, erhålla
bilderna af de framför dem liggande föremålen,
reflekterade. Af det ljus som faller på en blankpolerad
glasskifva, går blott en del igenom densamma, den
andra delen återkastas och det är just denna som
frambringar speglingen. Detta kan man observera på
en fönsterruta och så mycket tydligare, om en mörk
vägg befinnes bakom densamma och vi i något sned
riktning se derpå. Vi se då hvad som föregår ute,
men på samma gång igenom det genomskinliga glaset
föremålen inne uti rummet, det yttre i spegelbilden,
det inre i verkligheten.
Och hela Pepperska trolleriet består ej utaf
något annat än af en sådan, skickligt anbringad,
genomskinlig glasskifva.
Scenen nemligen, på hvilken andesynerna skola
framkallas, har en särskild inrättning. Den består
icke af ett framlöpande podium, utan är på ett ställe
afbruten af en falldörrslik öppning, som för i ett
nedre rum. Men för publiken är denna öppning förtäckt,
genom något skickligt arrangement, förmedelst
stycken, som ställas framför den, en upphöjning,
lågt buskverk eller dylikt. Bakom denna öppning och
alldeles vid randen af densamma, höjer sig en stor,
finpolerad och genomskinlig spegelplåt, hvars kanter,
ramar eller fogar, om den ej är i ett stycke, äfven
döljas af guirlander eller dylikt. Glasplåten är
med den öfre kanten lutad något framåt, så att just
det nedra förtäckta rummet speglar sig deri och man
ifrån åskådareplatsen derpå ser det som föregår i den
nedra öppningen. Men dessutom förtäcker den, för sin
genomskinlighets skull intet af det som befinner sig
bakom den, ja, publiken märker till och med ingenting
deraf, om arrangementet är någorlunda skickligt,
då ljusskenet på scenen och i åskådarerummet, så
länge skifvan är uppställd, mycket dämpas.
I det nedre förborgade rummet spelar anden. En
skådespelare med kött och ben och i nödig spökkostym
spelar der precist så, som det skall synas uppe. Honom
och hans rörelser se åskådarne i spegelskifvan; men
då de om denna, för sin genomskinlighets skull, ej
hafva någon aning, så tänka de ej på, att tillskrifva
synen en så enkel orsak.
På det nu bilden må framstå tydligt, belyses
andespelaren särdeles skarpt; äfvenså, på det att den
må synas ensam och ej med hela den nedra apparaten,
så beklädes väggen, vid hvilken skådespelaren dernere
stödjer sig, – ty han måste intaga samma sneda läge
som spegelplåten, – golfvet på hvilket han går,
kort, allt hvad som finnes utom honom i det nedre
rummet, med ett svart ej lysande tyg, sammet eller
dylikt. Genom denna mörka bakgrund framstår hans
belysta gestalt klar och derigenom synes den äfven
i spegeln fri.
För att förhöja synvillan, är ljuskällan (Drummondskt
kalkljus, eller några stora astral-lampor,
som genom framför dem ställda kulörta glas gifva
kulört sken) så inrättad, att den ömsom förstärkes
eller försvagas. Synen uppträder derigenom antingen
plötsligt eller får först småningom kontur och färg;
äfven kan den genom småningom försvagad belysning
långsamt upplösa sig, eller genom förmörkelse
plötsligt försvinna.
En hastig belysning af den öfre scenen och
åskådarerummet för oss då plötsligt tillbaka i
verkligheten och innan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
