Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 9. 1864
- Ångkokaren
- Att torka blommor, med bibehållande af naturliga färgen. En näringsgren för qvinnor
- Guds styrande hand af Sophie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jernpropp af konisk form, hvilken genom ångans tryckning lyfter
sig något för att utsläppa den öfverflödiga ångan, men sedan
ånyo sänker sig. Kokar sålunda maten fullständigt, är en
betydlig ångtryckning förhanden i pannan, så höjer och
sänker sig denne propp ett par hundra gånger i minuten och
låter en obetydlig qvantitet ånga utströmma. Genom denna
åtgärd har pannans sönderspringande på det enklaste sätt
blifvit förebyggdt och inget särskildt försigtighetsmått är
nödvändigt.
Vi uppmana hvarje matmoder att skaffa sig beskrifne
ångkokare, den der sannolikt kommer att bana sig en väg in i hvarje
kök.
*
Att torka blommor, med bibehållande af naturliga färgen. |
| En näringsgren för qvinnor. |
För omkring tolf år sedan uppfanns först i England af
en tysk kemist ett sätt att torka blommor och bibehålla
deras naturliga färg. Mot hög betalning köpte en fabrikant från
Thüringen hemligheten, sedan i England hundrade qvinnor
derigenom funnit en näringsgren, och sedan dess har han
genom försändning af torkade blommor med naturliga färger
redan blifvit en rik man. Ifrån Bergedorf försändas nu för
tiden stora qvantiteter torkade blommor och buketter öfver
Hamburg till England, Sverige och Ryssland. För att
bibehålla den naturliga färgen på torkade blommor, skall man gå
till väga på följande sätt: Först skaffar man sig en låda med
skjuflock, bottnen borttages och lådan förses omedelbart
under lockfalsen med ett fint ståltrådsnät. Nu tages så
mycket sand, som går i lådan, den sållas och tvättas, hvarefter
man slår den i en kittel, hvaruti den under jemn omröring
upphettas, blandad med 1/2 skålp. stearin på 100 skålp. sand.
Man akte noga deruppå att sanden likmätigt mättas med
stearin. Skola blommorna nu torkas, utan att förlora färgerna,
så förfares på följande sätt. Man sätter lådan med locket
nedtill, slår af den preparerade sanden ungefär en tum tjockt
på nätet, lägger sedan försigtigt in blommorna, hvarvid slås
så mycket sand derpå att blad och grenar förblifva i sin
naturliga hållning och icke ömsesidigt beröra hvarandra, utan
öfverallt äro omgifna med sand. Är lådan fylld, så vänder
man om den och låter den i 48 timmar stå på ett varmt
ställe. Derefter tages locket långsamt utaf, då sanden rinner
igenom nätet uti ett inunder stående käril. Blommorna hafva
på detta sätt behållit de naturliga färgerna och äro ändå helt
och hållet torra. Dessa blommor bilda redan en
handelsartikel, men bäst vore, att genast binda dem till buketter,
kransar etc., hvilket ju alla flickor och fruar hafva valt till ett
älsklingsarbete.
*
Guds styrande hand. |
| Af Sophie Bolander. |
Det var en hemsk Septembernatt. De blytunga molnen
genomkorsades af viggande blixtrar. Det saktade ljudet efter
den ena knallen öfverröstades af en ny. Stormen hven och
slet i trädens kronor. Det knakade i stammarne. Regnet
föll i strömmar och sjön vältrade höga vågor mot stranden.
Hela naturen var i uppror, och liksom stämd till förödelse.
På en ö, vid östra kusten, i en liten koja, bygd utmed
hafsstranden i skygd af några ekar, vakade på sin bädd en fattig
fiskarehustru med ett åtta dagar gammalt barn vid sitt bröst
och trenne äldre (alla flickor) vid sin sida, väntande på sin
man, hvilken på qvällen begifvit sig ut på sjön, för att sätta sina
garn. Barnens skrik och rädsla ökade fasan af den vilda oron
utanför. På bordet vid fönstret hade modren ställt ett tändt
ljus, en ledstjerna för den väntade, och om ett ögonblicks
stillhet inträdde, lyssnade hon med återhållen andedrägt efter
ljudet af de välbekanta stegen, som skulle bebåda hans
ankomst. För hvarje stunds bedragen väntan blef hon oroligare
till sinnes och såg ängsligare på barnen omkring sig. Hon
bad med brinnande böner till Gud om hans räddning, som
var deras och hennes stöd. Nu hördes det ett trefvande på
dörren, såsom ett sökande efter låset. "Gud ske lof här är
han!" utbrast hon och tryckte den späda till sitt bröst. Nu
var all oro borta och barnen glömde sin förskräckelse. "Nu
barn, behöfven j icke gråta mer!" sade modren. "Nu är
pappa hemma, och har vår Herre hjelpt honom igenom detta
vädret, är det ingen fara för oss."
Trefvandet fortfor.
"Kom då in, Anders! Hvad gör du derute? Jag räds
Gud hjelpe mig, du glömt hvar låset sitter eller är det
något med dig? Gå upp Gunla och släpp in far din!"
Och Gunla lydde. Det var en liten åtta-årig flicka med
pigga ögon och lifligt humör.
"Hu, nej! De’ ä’ inte far!" skrek hon till, vid det hon
öppnade dörren och tog ett skutt tillbaka i sängen.
Ett mörkt ansigte stack in genom den öppnade dörren
och en karl visade sig med en pistol i ena handen, hvilken han
höll lyftad såsom för att trycka af, under det han kastade
sina blickar rundt omkring i stugan. Då intet motstånd mötte
honom och han fann sig ej hafva något att frukta, gömde
han det mordiska vapnet, steg in och lossade från sin rygg
en börda, som vid första påseende liknade en rensel, nedlade
den på golfvet och ilade hastigt ut igen i nattens brusande
storm. Intet ord hade vexlats emellan honom och stugans
invånare. Han hade synts och försvunnit som en
uppenbarelse, och den arma fiskarehustrun skulle kunnat taga allt
som en dröm under en orolig slummer, hade hon icke haft
en behållning i verkligheten qvar, hvilken snart tillkännagaf
sin beskaffenhet genom ett läte, som hade en omisskänlig
likhet med skriket af ett barn.
"Ack!" ropade Gunla och glömde än en gång sin rädsla.
"Nu ska’ ni få se, mor, att vi fått oss en pojke! Ja, mor,
jag spår att det är en pojke, för han skriker alldeles som
grannas Petter. Ack, så roligt då far kommer hem!"
Men modren delade alldeles icke detta tycke. Med fyra
omkring sig förut, tyckte hon sig hafva nog både af
omsorger och bekymmer.
"Jo, det vore just roligt! Men jag är rädd, Gud hjelpe
mig, att du har rätt. Kan du inte springa efter karlen med
pojken? Men nej! Det Herrans vädret och skjutebössan
sedan! Rör dig icke ur fläcken!"
Men Gunla var redan ur sängen och satt på golfvet, för
att undersöka den misstänkta nederlagsvaran. "Nej mor!"
ropade hon vid det hon uppsurrade emballaget, som
utgjordes af en grof och bastant sjömansrock. "Så stor han är!
Han kan både stå och gå. Aldrig såg jag maken!"
Den sjuka modren reste sig upp i sängen och såg en
liten ljuslockig pilt sträcka sina små armar åt Gunla. I
detsamma inträdde fadren och helsades af flickan med dessa ord:
"Far, nu ha de varit här med en pojke."
"De ha väl så f– heller! Men hvad är det för en
byting? Och Anders spärrade upp sina af vinden röda och
svullnade ögon.
"Det är vår! Nu behöfva vi icke sörja för vi bara hafva
flickor, far. Det var en karl här och gaf oss honom."
"En karl? Ä’ flickan galen, mor?"
"Vicke våt! Uss! Vicke våt!" sade gossen, skakande
sina små fötter och sträckte armarne mot Gunla såsom för
att bli lyftad upp från golfvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0287.html
