Print (PDF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. II. Dalarnes Minnen. VIII. Af Th. - Det är skillnad. Efter Danskan, af H. C. Andersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans. Den vackre, ljuslockige gossen behagade konungen
så väl, att denne af Herr Sten begärde få taga gossen
med sig till Danmark och der uppfostra honom. Herr
Sten afböjde visligen den kungliga nådebetygelsen,
och konung Johan, likasom anande hvad gossen en
gång skulle blifva och uträtta, yttrade profetiskt:
"vargungen har sluppit mig ur nätet."
Den unge svenska ädlingen stannade i hemlandet och
växte under de oroliga tiderna upp till en ståtlig
krigareyngling. Vid Dufvenäs, der Sten Sture den Yngre
med Westmän, Upplänningar och Dalkarlar mötte Severin
Norrbys skaror, bar Gustaf sina första vapen och
bidrog, som Hr Sten sjelf sade, genom sin raskhet icke
litet till den ärofulla segern. Kort efteråt finna vi
honom vid Brännkyrka föra det svenska banéret, och
äfven här var segern detsamma trogen. Det var efter
denna drabbning som konung Christian, hvars flotta af
motvindar qvarhölls i Stockholmsskären och hvars här
oupphörligt förminskades genom utfallen från slottet
och staden, ändtligen såg sig nödsakad att med Sturen
underhandla om fred. Han bjöd riksföreståndaren att
sjelf komma ut på hans skepp, gaf honom lejdebref och
erbjöd gisslan. Men Stockholms borgare släppte icke
riksföreståndaren. Då lofvade konung Christian sjelf
komma, om man ville sända honom sex svenska män att
utbytas mot sex danska. De sex svenskarne kommo. Men
under tiden hade en gynnande vind blåst upp. Konung
Christian glömde sitt löfte; de sex svenska herrarne
förklarades för fångar, och konungen afseglade med
dem till Danmark. Bland dessa sex befunnos Hemming
Gadd och Gustaf Erikson.
Sedan de sålunda med svek fångade svenskarne
kommit till Danmark, lemnades de der att förvaras
af åtskilliga danska herrar, på hvilkas trohet
konungen ansåg sig kunna lita, och Gustaf Erikson
kom på detta sätt till en af sina fränder, Herr Erik
Banér på Kallö, hvilken måste förbinda sig att till
konungen betala en ansenlig summa, i fall hans fånge
skulle komma undan. Då de öfriga svenska herrarne
bemöttes med hårdhet och insattes i svåra fängelser,
visade sig Herr Erik mer vänligt sinnad emot fränden,
och fastän kosthållet icke torde varit det bästa --
Herr Gustaf klagade öfver den härskna sillen och det
sura ölet, -- unnades likväl fången så mycken frihet,
att han fick vandra omkring i trakten, dock oftast
under uppsigt af vaktknektar. Men på Kallö hörde han
ingenting annat än hånliga ord emot sina landsmän och
sitt fädernesland. De danska knektarne delade redan
på förhand emellan sig de rika svenska länen och
Sveriges sköna qvinnor. Öfvermodet och hånet blef
Gustaf allt för svårt att höra; inga underrättelser
hade han från hemmet, då grep honom längtan efter
fäderneslandet och under en af de honom medgifna
utvandringarne lyckades han smyga sig undan sina
väktare och djupt i skogen dölja sig för dem. Så
vandrade han och hvilade icke, förrän natten brutit
in, och då han följande dag träffade på en flock
oxhandlare, som från Jutland drefvo en boskapshjord
till Tyskland, slöt han sig till dem och anlände i
deras sällskap, klädd som en af dem, till Lübeck,
dagen före S:t Michaeli dag år 1520.
Lübecks råd tog, oaktadt Herr Erik Banérs alla
protester, flyktingen i sitt beskydd. Möjligen
skulle dock konung Christians sändemän hafva lyckats
förändra rådets sinne, om icke borgmästaren Niclas
Bröms uppträdt som Gustafs beskyddare och nemligen
fört honom ombord på ett fartyg, som afgick
till Kalmar. Här steg Gustaf i land på Stensö --
der den landsflyktige Ludvig XVIII århundraden
derefter lät resa en minnessten öfver händelsen --
och begaf sig derifrån till Kalmar, der fru Anna
Bjelke efter sin mans, Johan Månsson, död innehade
slottet. Gustaf sökte visserligen uppmana stadens
och slottets svenska besättning till motstånd emot
danskarne; men de tyska soldnärer, som funnos der,
lade sig emot sådant, och fru Anna nödsakades, för
att rädda hans lif undan de tyska knektarne, hvilka
redan hade i sinnet att uppgifva staden åt Norrby,
skyndsamt skaffa honom undan.
På sin vandring genom landet blef han öfverallt
vittne till det förtroende, som man satte till konung
Christians öfverallt spridda högtidliga försäkringar om
huldhet samt tillgift för och glömska af allt,
som kunnat vara brutet emot honom. För att icke
sjelf bli gripen och utlemnad, vandrade han mest om
nätterna, under dagarne uppehållande sig i skogarne,
och kom sålunda slutligen till Södermanland, der
hans syster Margaretha och hennes man, Joachim Brahe,
bodde på Tärnöborg. Här blef han vänligt emottagen;
men då äfven Herr Joachim visade samma förtroende
till konungens löften och fast beslutat att infinna
sig till kröningen i Stockholm, hvarförutan Gustaf
nu efterspanades och en stor belöning var utsatt
för hans gripande, begaf han sig derifrån och till
sin egen gård Räfsnäs vid Mariefred. I klostret der
lefde ännu gamle ärkebiskop Jacob; och då äfven denne
rådde flyktingen till att underkasta sig konungen,
steg Gustafs oro till sin höjd; han visste icke hvad
han skulle företaga.
Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
