Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. 1864 - Det är skillnad. Efter Danskan af H. C. Andersen - Den vanliga fasanen - Hjerp-Calle af Richard Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmän och att du fick det fula namnet! Men det är
med växterna som med menniskorna, det skall vara
skillnad!"
"Skillnad", sade solstrålen och kysste den blommande
äpplegrenen, men kysste också den gula maskrosen
ute på marken, alla solstrålens bröder kysste dem,
de fattiga blommorna så väl som de rika.
Äpplegrenen hade aldrig tänkt på vår Herres oändliga
kärlek emot allt som lefver och har sin varelse af
honom, den hade aldrig tänkt öfver huru mycket vackert
och godt som kan ligga gömdt men icke glömdt – men
det var ju också ganska menskligt.
Solstrålen visste det bättre: "Du ser icke långt,
du ser icke klart! – Hvar är den missaktade blomman,
som du särskilt beklagar?"
"Maskrosorna!" sade äppleblomman, "aldrig bindas de i
bukett, de trampas under fötterna, det är för många af
dem, och när de gå i frö, flyger det som småskuren ull
bort öfver vägen och fastnar på folks kläder. Ogräs
är det! men sådant skall ju också finnas! – jag är
verkligen mycket tacksam, att jag icke blifvit en af
dem!"
Och en hel skara barn gick öfver marken; det minsta
af dessa var så litet att det blef buret af de andra;
och då det sattes i gräset emellan de gula blommorna,
skrattade det högt af glädje, sparkade med de små
benen, vältrade sig omkring, plockade endast de gula
blommorna och kysste dem i barnslig oskuld. De något
större barnen bröto blomman från den gula stjelken,
böjde denna rundt in i sig sjelf led vid led, en
hel kedja blef det; först en till halsen, så en att
hänga omkring axlarne och omkring lifvet, på bröstet
och på hufvudet; det var en präktig utstyrsel af
gröna länkar och kedjor; men de största barnen togo
försigtigt den afblommade växten, stjelken, som
bar den dunartadt sammansatta frökronan, denna lösa,
luftiga ullblomma, som är ett helt litet konstverk,
liksom af den finaste fjäder, hår och dun; de höllo
den framför munnen, för att i ett nu blåsa af den
helt och hållet; den som kunde det fick nya kläder
förr än året var till ända, det hade mormor sagt.
Den föraktade blomman var således en profet vid detta
tillfälle:
"Ser du!" sade solstrålen, "ser du dess skönhet,
ser du dess makt!"
"Ja för barn!" sade äpplegrenen.
Och det kom en gammal qvinna och gräfde med sin
stympade, skaftlösa knif omkring blommans rot och
drog upp den, på några af rötterna ville hon koka
kaffe, andra skulle hon få pengar för, då hon lemnade
apotekaren dem till läkemedel.
"Skönhet är dock något högre!" sade äpplegrenen.
"Endast de utvalda komma i skönhetens rike! Det är
skillnad emellan växterna, liksom det är skillnad
emellan menniskorna!"
Och solstrålen talade om den oändliga kärleken hos Gud
genom allt det skapade och för allt det som har lif,
och om den lika fördelningen i tid och evighet!
"Ja, det är er mening!" sade äpplegrenen.
Och det kom folk in i rummet, och den unga grefvinnan
kom, hon, som hade ställt äpplegrenen så vackert i den
genomskinliga vasen der solljuset strålade; och hon
bar en blomma eller hvad det nu var, som skyddades af
tre, fyra stora blad, hvilka höllos omkring, derför
att intet drag och ingen vindpust skulle komma åt att
skada den, och den blef försigtigare buren än någonsin
äpplegrenen blifvit det. Helt försigtigt borttogos
nu de stora bladen och man såg den fina befjunade
frökronan af den gula och föraktade maskrosen. Det
var denna, som hon så försigtigt hade plockat,
så omsorgsfullt burit, för att icke en af de fina
fjunpilarne, som bilda dess lätta omhölje och sitta
så lösa, skulle blåsa bort. Hel och oskadad hade hon
den; och hon beundrade dess sköna form, dess luftiga
klarhet, hela dess besynnerliga sammansättning, dess
skönhet, i det den skulle vädras bort för vinden.
"Se dock hur outsägligt skön vår Herre har gjort
den!" sade hon, "jag vill jemföra den med
äpplegrenen; den är nu så utomordentligt vacker,
men äfven i denna ringa blomma gifver vår Herre sin
herrlighet tillkänna! så olika, äro de dock bägge
barn i skönhetens rike."
Och solstrålen kysste den ringa blomman, och den
kysste den blomstrande äpplegrenen, hvars blad syntes
rodna dervid.
Den vanliga fasanen. |
| (Phasianus colchicus.) |
Hjerp-Calle. |
| Berättelse af Richard Gustafsson. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
