- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
291

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. 1864 - Det är skillnad. Efter Danskan af H. C. Andersen - Den vanliga fasanen - Hjerp-Calle af Richard Gustafsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

allmän och att du fick det fula namnet! Men det är
med växterna som med menniskorna, det skall vara
skillnad!"

"Skillnad", sade solstrålen och kysste den blommande
äpplegrenen, men kysste också den gula maskrosen
ute på marken, alla solstrålens bröder kysste dem,
de fattiga blommorna så väl som de rika.

Äpplegrenen hade aldrig tänkt på vår Herres oändliga
kärlek emot allt som lefver och har sin varelse af
honom, den hade aldrig tänkt öfver huru mycket vackert
och godt som kan ligga gömdt men icke glömdt – men
det var ju också ganska menskligt.

Solstrålen visste det bättre: "Du ser icke långt,
du ser icke klart! – Hvar är den missaktade blomman,
som du särskilt beklagar?"

"Maskrosorna!" sade äppleblomman, "aldrig bindas de i
bukett, de trampas under fötterna, det är för många af
dem, och när de gå i frö, flyger det som småskuren ull
bort öfver vägen och fastnar på folks kläder. Ogräs
är det! men sådant skall ju också finnas! – jag är
verkligen mycket tacksam, att jag icke blifvit en af
dem!"

Och en hel skara barn gick öfver marken; det minsta
af dessa var så litet att det blef buret af de andra;
och då det sattes i gräset emellan de gula blommorna,
skrattade det högt af glädje, sparkade med de små
benen, vältrade sig omkring, plockade endast de gula
blommorna och kysste dem i barnslig oskuld. De något
större barnen bröto blomman från den gula stjelken,
böjde denna rundt in i sig sjelf led vid led, en
hel kedja blef det; först en till halsen, så en att
hänga omkring axlarne och omkring lifvet, på bröstet
och på hufvudet; det var en präktig utstyrsel af
gröna länkar och kedjor; men de största barnen togo
försigtigt den afblommade växten, stjelken, som
bar den dunartadt sammansatta frökronan, denna lösa,
luftiga ullblomma, som är ett helt litet konstverk,
liksom af den finaste fjäder, hår och dun; de höllo
den framför munnen, för att i ett nu blåsa af den
helt och hållet; den som kunde det fick nya kläder
förr än året var till ända, det hade mormor sagt.

Den föraktade blomman var således en profet vid detta
tillfälle:

"Ser du!" sade solstrålen, "ser du dess skönhet,
ser du dess makt!"

"Ja för barn!" sade äpplegrenen.

Och det kom en gammal qvinna och gräfde med sin
stympade, skaftlösa knif omkring blommans rot och
drog upp den, på några af rötterna ville hon koka
kaffe, andra skulle hon få pengar för, då hon lemnade
apotekaren dem till läkemedel.

"Skönhet är dock något högre!" sade äpplegrenen.
"Endast de utvalda komma i skönhetens rike! Det är
skillnad emellan växterna, liksom det är skillnad
emellan menniskorna!"

Och solstrålen talade om den oändliga kärleken hos Gud
genom allt det skapade och för allt det som har lif,
och om den lika fördelningen i tid och evighet!

"Ja, det är er mening!" sade äpplegrenen.

Och det kom folk in i rummet, och den unga grefvinnan
kom, hon, som hade ställt äpplegrenen så vackert i den
genomskinliga vasen der solljuset strålade; och hon
bar en blomma eller hvad det nu var, som skyddades af
tre, fyra stora blad, hvilka höllos omkring, derför
att intet drag och ingen vindpust skulle komma åt att
skada den, och den blef försigtigare buren än någonsin
äpplegrenen blifvit det. Helt försigtigt borttogos
nu de stora bladen och man såg den fina befjunade
frökronan af den gula och föraktade maskrosen. Det
var denna, som hon så försigtigt hade plockat,
så omsorgsfullt burit, för att icke en af de fina
fjunpilarne, som bilda dess lätta omhölje och sitta
så lösa, skulle blåsa bort. Hel och oskadad hade hon
den; och hon beundrade dess sköna form, dess luftiga
klarhet, hela dess besynnerliga sammansättning, dess
skönhet, i det den skulle vädras bort för vinden.

"Se dock hur outsägligt skön vår Herre har gjort
den!" sade hon, "jag vill jemföra den med
äpplegrenen; den är nu så utomordentligt vacker,
men äfven i denna ringa blomma gifver vår Herre sin
herrlighet tillkänna! så olika, äro de dock bägge
barn i skönhetens rike."

Och solstrålen kysste den ringa blomman, och den
kysste den blomstrande äpplegrenen, hvars blad syntes
rodna dervid.

*


Den vanliga fasanen.

(Phasianus colchicus.)


Denna fågel härstammar från Kaukasien, ett af grekerna
mycket besökt land, samt var för den skull i äldsta
tider bekant. Romarne uppdrogo honom som de flesta
andra europeiska fåglar, men måste icke ha gynnats af
särdeles framgång, ty ända till rikets fall förblef
fasanens kött en uteslutande rätt för de rika, annars
skulle icke den halft vansinnige Heliogabalus ha
funnit ett nöje i att utmana folket, genom att vid
tillfälle fodra sina lejon med fasaner. I Levanten,
Egypten och en stor del af Afrika, dit denna afvel
likaledes banat sig väg, har man med ojemnförligt
mindre svårigheter att kämpa, och på många ställen
har fasanen blifvit en fullkomligt vild fågel, den
hvar och en äger rätt att tillegna sig. Från Italien
spridde sig småningom fasanen till södra och mellersta
Europa, der han nu på många ställen förekommer
i stor mängd i halftamt eller mer och mindre vildt
tillstånd. Hos oss i Sverige har fågeln en och annan
gång hållits tam.

Fasanen tycker om skogar, som vid
marken äro täta af buskväxter eller unga träd
bland de större, helst på lågland eller sumpig mark
bland vide och rör. Vatten och busksnår fordrar
han för att trifvas och fortplanta sig. Har han ej
tillräckligt skjul så flygtar han till ställen der
sådant finnes. I en liten rede på marken lägger
honan sina talrika enfärgade olivbruna ägg i April
och utkläcker dem i slutet af Maj eller början af
Juni. Ungarne uppfödas med myrägg, gryn, insektlarver
m. m. tills de kunna mottaga och sjelfva uppsöka
gröfre kost. Denna består i frön, korn, gröna blad
och insekter. Fasanen förökar sig otroligt, och
fasankött anses för den kostligaste stek som kan fås.

*


Hjerp-Calle af Richard Gustafsson">

Hjerp-Calle.

Berättelse af Richard Gustafsson.


Ladugårdslands församling har alltid gått och gällt
som en af Stockholms fattigaste församlingar, och det
med stora skäl, om man fått döma af de usla boningar,
som i många decennier, att icke säga sekel, utgjort
de flesta qvarteren. Jag säger utgjort, ty numera har
Ladugårdslandet till en stor del bytt ut sin skröpliga
klädnad mot en nyare och tidsenligare. Stora palatser
intaga år efter år de gamla kyffenas plats, och om
någon gammal ladugårdslandsbo, som för tjugo år sedan
gick till sina fäder, åter uppstode, så skulle han
skaka på hufvudet och säga: Nej, det här är icke det
ruskiga och fattiga Ladugårdslandet.

Men, "det är icke allt guld som glimmar", säger ett
gammalt ordspråk, och dessa ord äga i sanning allt
för ofta tillämpning på vår tids rikedom, ty i de
flesta fall är den ett grannt skal som innehåller
– ingenting. Dessa praktexemplar af hushållare,
som genom eget arbete bragte sig upp från armod
till rikedom, och likväl bodde qvar i sin bofälliga
koja, klädande sig i vadmalskläder, blifva allt mera
sällsynta, under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0295.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free