Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 10. 1864
- Hjerp-Calle af Richard Gustafsson
- Lotusväxten
- Amalienborg-platsen i Köpenhamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lyssnande efter om någon vagn skulle närma sig. Flera
vagnar kommo, men rullade alla förbi; jag började
verkligen känna mig illamående af ovisshetens qval,
som varade i tre hela timmar, då ändtligen klockan
två en vagn stannade utanför min port. Jag sprang
till fönstret och blickade ned på gatan, men huru
beskrifva hvad jag tänkte och kände, då jag såg det
präktiga ekipaget och de apelkastade hästarne, som
jag qvällen förut så mycket beundrat. Jag drog på
mig mina handskar, tog hatt och öfverrock och hade
så när kommit hufvudstupa utför trappan, så brådtom
hade jag ner, för att stilla min nyfikenhet. Betjenten
stod bugande vid vagnsdörren; jag steg upp och ämnade
just med en fråga vända mig till betjenten, då jag
öfverraskades af att finna honom redan på kuskbocken
och vagnen i full fart utåt gatan, tagande vägen åt
Djurgården.
Det var fan till fermité, tänkte jag och kastade
mig förargad på de svällande sidendynorna, ty
nu måste jag uthärda med min ovisshet ända till
framkomsten. Länge behöfde jag dock icke vänta, ty
efter en qvarts timmas färd stannade vagnen vid en
af de täcka sommarboningar, som äro belägna straxt
bortom Djurgårdsslätten.
Med beundransvärd hastighet öppnade betjenten
vagnsdörren och gårdsgrinden, och med lika stor hastighet
ilade jag upp till verandan, der förklaringen väntade
mig. – På verandan stod Frans K. och räckte mig sina
båda händer med ett hjertligt: välkommen!
Frän Frans vände sig mina ögon till dörren, genom
hvilken i detsamma ett fruntimmer trädde ut på
verandan. Om jag hade himmelens azur, morgonrodnadens
purpur, liljans renhet, solens guld och diverse
andra sorters vackra färger i mitt bläckhorn, så
skulle jag beskrifva henne, men som jag nu endast kan
förfoga öfver bläck, så åtnöjer jag mig med att säga
det hon var gudomligt vacker. Hon fästade sina ögon på
mig, och jag kände igen samma klara och milda blick,
som jag för nio år tillbaka sett i fönstret ofvanpå
Hjerp-Calles handelsbod.
"Min lilla hustru", presenterade Frans, och vändande
sig till sin fru fortsatte han: "Se här, min Ebba,
den ungdomsvän, som jag så mycket talt med dig om."
Med ett ljuft småleende räckte hon mig handen,
hvilken jag kysste, hvarpå jag vände mig till Frans
och hviskade:
"Vore hon också fattig som Job, så vore du likväl den
lyckligaste bland dödlige. Nu är du fem hundratusen
gånger lyckligare."
*
Lotusväxten.
Till de präktigaste trädgårdsväxter, som en nyare
tid infört, hör obestridligen lotus, hvilken lika
mycket utmärker sig genom sina sköna blommor som för
den dermed förknippade traditionen. Lotus (Nelumbium
speciosum) härstammar ursprungligen från Indien,
men ända till sjuttonde århundradet trodde man,
att nedra Egypten vore denna växts rätta hemland,
fastän ingen derstädes sett densamma. I forntiden
kallades den "egyptisk böna", Nil-lilja eller lotus,
och man förtärde dess rot samt frön.
Clusius är den förste, som vi ha att tacka för
noggrannare undersökningar öfver den af Theophrast
och Herodotus utförligt beskrifna Nil-liljan.
Namnet Nelumbo har växten erhållit på ön
Ceylon. Jussieu bildade deraf Nelumbium, och så
heter densamma nu.
Lotusväxten, hvilken i flera delar af Indien, i Kina
och Japan hölls för helig, är i de buddhistiska
presternas ögon ett emblem af den ur vattnet
uppskjutande jorden, och de odla den i dyrbara vaser,
för att dermed smycka sina tempel och altaren. Vi
finna den ännu i dag på alla bilder, som komma
till oss från Indien och Kina. Egypten skänkte
den i gamla tider ett högt intresse, men numera
söker man den förgäfves i de sjöar och kanaler,
hvarest den fordom växte i stor mängd. Man ser den
afbildad på Ptolomeernas medaljer; dess stänglar
smycka sammanflätade de granitsocklar, uppå hvilka
de kolossala egyptiska figurerna hvila; deras blad
tjenade som motiver för tempelpelarne; deras blommor
och unga frukter kröna den gamle Antinous’ hufvud
och äro uthuggna på Nil-statyens piedestal.
Strabo berättar, att man på sjöarne gjorde
vattenpromenader i skuggan af dessa liljor. Bladen
hade storleken af thessaliska hattar och tjenade
vanligen till tallrikar eller bägare.
Frökornen voro romarne ännu länge bekanta, men
småningom försvann hela växten från Nilens vatten,
der så många grekiska skriftställare påstodo sig ha
sett densamma; blott på medaljer och i hieroglyfer
spelade den ännu en roll.
Lotus är en mångårig vattenväxt, hvilken har mycket
gemensamt med näckrosen i våra åar. Blommorna
kunna liknas vid utomordentligt stora tulpaner,
en jemförelse, som isynnerhet är på sin plats hvad
knoppen beträffar. Blomskaftet är 3 fot långt och
så mjukt som hos alla andra sjörosor, blombladen
tegellagda, i kanten lifligt röda och tolf eller
femton till antalet, ståndarne hvita. Blommorna äro
öppna två dagar å rad och tillsluta sig om natten;
deras doft erinrar om törnrosens.
Herodotus liknade nelumbium-blomman vid liljan och gaf
växten för den skull namnet Nil-lilja. Plinius
jemförde den med mossan; Atheneus betecknade
den med namnet lotus, hvilket sedermera användes på
en mängd andra växter.
Herodotus berättar, att egyptierna närde sig af Nil-lotus:
dess frön, hvilka likna vallmons, tjenade till
brödbakning, hvarjemte roten, som var söt och af
ett äpples storlek, efter hans påstående, likaledes
förtärdes.
Nelumbium har samma vegetationsperioder som de öfriga
arterna af samma familj; bladen affalla om hösten
och intet spår synes till dem under vintern. Rötterna
förblifva under vatten eller i det fuktiga kärlet och
för att öfvervintra dem, behöfver man endast skydda
dem mot frost.
Lotus jemte dess särskilda varieteter växa vilda i
de indiska sjöarne och Wolgas mynningar. Jacquemont
fann växten äfven i Caschemirs sjöar, och de fattiga
i detta land hopsamla samt förtära rötterna, liksom
i Egypten pä Herodoti tid.
*
Amalienborg-platsen i Köpenhamn.
Hvarje verklig residensstad, stor eller liten, har
ett qvarter, der aristokratien nedslagit sina
bopålar, för att, skiljd från de öfriga elementerna
i sällskapsverlden, endast umgås med sig sjelf
– eller hofvet. I Köpenhamn är det Amalienborg-platsen,
hvilken, jemte närmaste omgifningen
bildar medelpunkten för haute-voléen. Amalienborg
sjelf är byggdt i samma stil som andra slott från
förra århundradet och platsen en af de skönaste,
någon stor stad besitter, omgifven af flera stora
palatser, hvilka uppbyggdes af gamla danska
adelsslägter, grefvarne Schack, Berkentin, Levezau och
Brockdorf på en tid, då hufvudstaden allt mera
utvidgade sig. Midt på platsen står konung Fredrik
den femtes vackra brons-ryttar-staty, hvilken år 177l
restes på dansk-ostindiska kompaniets bekostnad.
Danska staten inköpte sjelfva platsen 1794, och då
en stor eldsvåda samma år ödelade konungaboningen,
valde konung Fredrik VI två af de förstnämnda,
hvilka han lät förena genom en pelargång, till sitt
residens. Hans efterföljare,
Fredrik VII, bebodde Amalienborg ända till 1839, från
hvilken tid det på vår bild till höger befintliga palatset
öfverlemnades till öfver-appellationsrätten och det andra till
utrikesministèren. Den till venster synliga byggnaden bebos af
enkedrottningen Carolina Amalia och det fjerde af andra höga
personligheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0299.html
