- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
302

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. 1864 - En greflig Urmakare. Pennritning af Pehr Thomasson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Ett solglänsande leende bortjagade alla moln, som
fördystrat hennes höga och fria panna. Hon kastade
en blick i spegeln och såg med nöje den sköna bild,
som i hela dess ungdomliga gestalt strålade derur.

"Ah, Kathinka, i dag har du riktigt visat din
skicklighet", sade hon och ordnade några lockar,
som sjelfsvåldigt lekte på den mjella halsen.

Dessa vänligt uttalade ord belönade kammarjungfrun
mera än den rikaste gåfva.

Det är ganska lätt för fria och lyckligt lottade
varelser att belöna en ringa underordnad tjenarinna,
samt att göra henne mödan lätt.

Maria var ej njugg på denna tillvinnande vänlighet,
denna hjertats godhet, som förstår att äfven i det
kallaste sinne väcka tillgifvenhet och kärlek.

"Bed grefven stiga in i salongen", fortfor den unga
damen; "säg att jag strax skall infinna mig."

Få ögonblick derefter inträdde Maria i omnämnde rum,
der den unge mannen med en älskares otålighet väntade
hennes askomst.

"Maria, min Maria", helsade han, ömt slutande den
unga flickan till sitt hjerta.

"O, Constantin, denna sällhet väntade jag mig icke",
smålog Maria.

"Nej, icke sannt, du trodde dig aldrig mera återse
mig ... trodde det jag helt lätt kunde öfvergifva
hoppet att få äga dig ... tänkte må hända dig redan
vara glömd, eller åtminstone på god väg att blifva
det. Men vid den heliga jungfrun, hvars vördade namn
du bär, svär jag att vi innan aftonen skola erhålla
din faders välsignelse till vår förening."

Vid dessa ord, som uttalades med den gladaste
tillförsigt, drog Constantin den älskade flickan ned
på en af rummets svällande divaner.

"Ack, låt oss icke dåra oss af något falskt hopp
... min far återtager ej sitt högtidligt gifna
ord. Du känner ej alla de böner, jag slösat
på honom. Fastän han vet sig tillintetgöra
min sällaste framtidsdröm, krossa min ljufvaste
förhoppning, så nekar han likväl att samtycka till
vår förening. Utan hans samtycke blir jag aldrig din
maka; hans välsignelse skall jag medföra; den förutan
skulle icke frid och ro finnas i min själ ... huru
ödmjukt, huru innerligt har jag icke bönfallit om
denna välsignelse! "Barn, svarade han mig slutligen,
du vet icke hvad du begär ... du känner ej de fasor,
de rysliga tilldragelser, som jag, blott några år
före din födelse, har upplefvat i vårt förtryckta,
fordom så lyckliga och fria fädernesland. Jag svor
då en helig ed, att om Gud skulle skänka mig barn,
skulle jag lära dem att i pröfningens dagar ej förlita
sig på ärfda skatter, utan blott på egen kraft. Du
var det barn, som skänktes mig: i din själ har jag
sökt nedlägga en ödmjuk förnöjsamhet för den Högstes
outransakliga vilja. Men din hand skänker jag, till
följe af denna ed, blott till någon som egnat sig åt
ett yrke, hvarmed han i nödens stund kan försörja
sin familj. Moln uppstiga, de skocka sig mer och
mer tillsammans ... när de brista och urladda sig,
måtte vi då vara beredda ..."

Hon tystnade. Under talets lopp hade hon blifvit allt
ifrigare, en purpurflamma betäckte hennes vanligtvis
bleka, sammetslika kinder och de stora mörka ögonen
blixtrade af inspirationens eld. Hon hade rest sig
upp och stod i hög, majestätisk skönhet framför
Constantin, som med återhållen andedrägt och hårdt
klappande hjerta åhörde henne.

"Och ändå, Maria, ändå skola vi tillhöra hvarandra",
utropade Constantin och slöt den halft motsträfvande
flickan med svärmande ömhet i sin famn. Jag kan ej
lefva skiljd från dig ... denna tanke, denna känsla
har blifvit mig allt klarare under dessa smärtfulla
dagar jag sökt foga mig i mitt öde. Vår kärlek är
för ren, för varm och sann att kunna förintas; i nöd
och lust måste vi tillhöra hvarandra. Om ett offer
måste göras, nå väl, lät det vara min stolthet, som
gör detta offer. Här ... här vid dina fötter ser
du den ringe arbetaren, den åt hvilken din far vill
skänka din hand, för att betrygga din framtid."

"Constantin! Huru skall jag förstå ... Är ej detta en
dröm? ..."

"Dåraktiga flicka", afbröt Constantin i det han
skämtande skakade sitt blondlockiga hufvud. Tror du
väl något offer är stort i jemförelse mot lyckan, mot
vissheten att få äga dig, att få blifva din make?"

Leende genom tårar, hviskade Marie:

"Du öfverskattar mitt värde, men jag ber till Gud, det
du ej en dag måtte vakna ur din villfarelse ..."

Det första känsloruset hade lugnat sig. De älskande
suto åter vid hvarandras sida, der Constantin omtalade
sina nya framtida planer med säkert hopp att kunna
lyckas.

Då Peter Sawatzki hemkom från en längre utflygt,
han gjort på sina ägor, fann han de båda älskande,
glömske af all verldens oro, sitta fördjupade i
hvarandras åskådning.

"Maria, är det på detta sätt du uppfyller min vilja?"
frågade Sawatzki med sorglig, allvarlig stämma.

Denna röst återförde dem till verkligheten. Några ord
till upplysning mildrade dock den gamles vrede. En
förut ej erfaren sällhet genombäfvade den åldrige
fadrens bröst, då han uttalade den välsignelse hvarmed
han gjorde dem så outsägligt lyckliga.

En dag förflöt, en dag, full af helig frid. Få
sådana finnas i menniskans lif, men hvars blotta
minne kan komma oss att glömma stundens sorg, ja,
åratals bekymmer.

*



Följande vecka reste grefve Constantin Dolzikoff till
Warschau. I ett aflägset qvarter hyrde han sig några
enkla rum samt anmälde sig i lära hos en i närheten
boende urmakare. Snart kunde denne ej nog berömma
sin lärlings tysta och arbetsamma väsen.

Alla ställen, der grefven kunde sammanträffa med
sina likar, undveks sorgfälligt af honom. Icke för
det han egentligen blygdes öfver det ringa arbete,
hvaråt han för en kort tid egnade sig, utan för det
han fruktade att blifva utskrattad och förlöjligad,
i händelse de skulle lära känna den eftergifvenhet
han visat för sin blifvande svärfaders vilja.

Månad efter månad förflöt under oafbrutet arbete,
hvars enda omvexling bestöd i emottagandet och
besvarandet af den älskade flickans bref. Dagarne
föreföllo honom ej långa; vid pröfningstidens slut
visste han ju hvilken ljuf belöning som väntade.

*



Öfver ett halft är hade förflutit sedan Constantins
bortresa. De älskande hade ej återsett hvarandra,
så var Peter Sawatzki’s ovilkorliga beslut.

Det var en vacker vårmorgon, solstrålarne lekte
öfver trädens späda knoppar och fåglarne sjöngo sina
gladaste sånger.

Maria satt i sitt toilettrum, klädd i en spetsrik
morgondrägt, hvars luftiga skyar omslöto hennes
harmoniskt sköna gestalt.

Omkring henne låg uppstappladt den rikaste utstyrsel,
direkt införskrifven från Paris, med hvars smakfulla
gåfvor den älskade fadren tyckte om att öfverraska
och slösa på sitt enda, tillbedda barn.

Småleende betraktade hon dessa lyxens och förfiningens
alster; snart, rätt snart skulle de föras till hennes
eget, nya hem.

Hon var ej längre den häftiga, passionerade
flickan, med moln och solsken omvexlande på den höga
pannan. Hon ägde ett mål, för hvilket hon lefde och
sträfvade, och medvetandet häraf gjorde henne lugn
och lycklig. Hjertats frid återspeglade sig i mildt
återsken från de strålande, mörka ögonen och låg
utbredt öfver hela den ungdomliga gestalten.

Hvad är det för ett buller som gör att hon lutar sig
framåt och lyssnar? I den tidiga morgonstunden hörde
hon hofslagen af en gallopperande häst. Hvem kunde väl
komma vid denna ovanliga timma? Ännu var han ej väntad
och dock ... huru häftigt klappade hennes hjerta, vid
den glada föreställning, som genomträngde hennes själ!

Hon hörde hastiga steg utanför sin dörr, välkända,
älskade steg, och hon är sluten i Constantins
trofasta famn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0306.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free