- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
307

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. 1864 - Gustaf Raddes resor i Östra Sibirien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sydsidan. Vägen leder öfver två bergskedjor, Obosaran
eller stenberget och det ännu högre Nosor, som
visserligen var beväxt med lärkträd, men hvilka dock
den 22 Juni icke visade sig fullt utslagna; snön låg
ännu fotshög. På sjelfva höjden står en jurt, der
kosacker och sådane köpmän inhysa sig öfver natten,
hvilka drifva handel med de mongoliska urjäncherna och
darchaterna. Vid Nosors södra sluttning befinner sig
en dal, på hvars andra sida löper en hög bergsrygg,
hvilken bildar gränsen emellan Ryssland och Kina,
betecknad genom stenrös. Mongolerna påstå, att
åtminstone södra delen af Munku-Sardik tillhör dem.

Denna (sydsidan), som vår illustration visar, sluttar
ned emot Kosso Gol (Gol betyder sjö) och härifrån
är berget tillgängligt. En mängd bäckar flyta ned,
bespisade af glacierer. När man befinner sig öfver
trädgränsen, hvilken der sträcker sig till 7,240 fot,
och har ljungbackarne bakom sig, kommer man till
en kal tvärås, som leder till glacieren. Mongolerna
fortsätta med sina härdiga kampar ännu en half mil
vägen på åsen, men buriäternas hästar tröttna snart
och ryssarnes ändå förr. Radde vandrade till fots,
höll sig städse på midten och anlände så till
en bönplats för mongolerna, betecknad genom en
tafla. Der är gränsen för de fanerogama växterna på
10,514 eng. fots höjd, och den 15 Juni 1858 låg der
ännu till is förvandlad snö.

Den fromme mongolen går icke gerna högre, än till
isgränsen; han fuktar tinningar och panna med
det heliga isvattnet, gör en bugning för anden
samt stänker, under frammumlande af böner, några
droppar brännvin i de fyra väderstrecken. Början
af glacieren ligger 10,600 fot öfver hafvet och
derifrån sväfvar blicken öfver en vidsträckt, öde,
äkta mongolisk landskapsbild. Otydligt uppdyka der
nere filtjurterna, tillhörige de lamas, hvilka
vid stranden af Dalai (så heter hos mongolerna
hvarje större sjö, äfvensom hafvet) blåsa den
famnslånga tuban och med alfvarsamma miner bland de
ohäftade bladen i sina böcker söka efter tibetansk
visdom. Uppåt, emot söder, ligger den kala, steniga
sluttningen af Munku-Sardik med några gröna remsor;
längre ned i dalen är marken betäckt med skog och en
brokig subalpin flora, sträckande sig ned emot Kosso
Gols nakna stränder. Ur sjöns yta och omgifven af
smala dunststrimmor, uppdyker i darrande hvit linie
ön Dalai Kali, "sjöns nafvel".

Men den resande måste vidare, om han vill bestiga
Munku-Sardik, kring hvars skarpt taggiga profil tunga
moln flyga. Han drager på sig sina jernbeslagna skor,
qvarlemnar en af sina ledsagare, en vidskeplig buriät,
vid det heliga vattnet, och vandrar emot glacieren;
han ämnar bestiga den högsta, vestliga snötoppen.

Radde fann i början endast tunna islager och på
desamma många vilsekomna eller redan döda fjärilar;
en finbyggd sådan tycktes vara hemmastadd vid kanten
af glacieren, klättrade flitigt omkring på isen och
stannade gerna i grannskapet af vattnet. Snart blifver
isen fastare och visar åtskilliga koloriter. På 11,161
fots höjd hvilade Radde ut vid ett granitblock;
der blef glacieren ännu brantare, men efter någon
ansträngning uppnåddes Munku-Sardiks rygg. Den löper
från vester till öster och är mycket smal, ty der,
hvarest Radde jemte hans kosack besteg den, var kammen
endast 1 till 1 1/2 fot bred, så att båda icke på en
gång kunde vända sig, utan att beröra hvarandra;
de blefvo alltså lugnt liggande och betraktade norra
sidan af nämnde berg. "Men en rysning kom hufvudet
att svindla, när ögat blickade ned i afgrunden. En
långt större och brantare glacier börjar vid sjelfva
kammen samt sträcker sig väl fyra werst ned i djupet,
medan dess yta torde utgöra 16 till 18 werst."

Vid foten af denna glacier ligger en liten kretsformig
sjö, som var betäckt med is.

Nu kom det an på att klättra uppför den sista
branten. Kosacken menade att längre kunde han icke
följa med; svindel och hjertklappning gjorde honom
oduglig. Han kastade upp ett litet stenrös, för att
offra åt Munku-anden. "Sålunda klättrade jag ensam
med barometern öfver bergskammens högsta
branta ostsida, uppsökande de fasta utsprången af
om och öfver hvarandra kastade granitblock samt klef
uppför en stenvägg om vid pass 70 fots höjd, vid hvars
kant den sista snöspetsens lindriga båge utbredde sig
framför mig." Men höjden af denna båge kunde Radde
icke uppnå, emedan snön var för lös. Sista afståndet
utgjorde ungefär 150 steg och höjdskillnaden var
högst 60 fot. – Munku-Sardiks absoluta höjd belöper
sig till 11,452 engelska fot.

Mongolerna ha en saga om detta berg. Enligt densamma
skall en riddare, vid namn Munku, en gång ha tågat
dit, för att uppsöka en kejsardotter, hvilken i
bergets inre sitter vid ett guldbord framför en
guldkalk. Men riddaren kom aldrig tillbaka. Andra
berätta om en oförvägen sojotisk jägare, Munku,
hvilken omkommit i berget.

Raddes vandringar vid mellersta och södra Amur,
ägde, som vi tidigare anmärkt, rum åren 1857 och
1858. Den resande har lemnat oss en mycket åskådlig
framställning öfver denna region och beskrifver
isynnerhet det dittills föga bekanta Bureja-berget.

Mycket detaljeradt skildrar Radde de klimatiska
förhållandena i denna region; han framhåller att de
företeelser växt- och djurverlden vid mellersta Amur
erbjuda, skenbart stå i allra frapantaste motsägelse
med klimatet i detta landstreck. Huru vill man, säger
han, efter hittills existerande antaganden, förklara
vinrankans förekommande i ett land, i hvilket under
Januari månad råder arktisk köld, uppgående ända till
35° R? och vinrankan står ingalunda isolerad i detta
afseende, ty ett betydligt antal sydliga trädformer
och framför allt exempel ur insektverlden väcka
naturforskarens öfverraskning. För Bureja-berget äro
karakteristiska: varma, mycket fuktiga somrar, men
endast undantagsvis snörika vintrar, hvilka medföra
stark köld, en helt kort vår och en långvarig höst.

Till mellersta Amur hör ett eget, i öfriga Sibirien
felande vegetationsrike. Radde skildrar de tre typiska
vegetationsformerna
vid Amur, hvilka öfverallt finnas
afpreglade, än mer än mindre tydligt. Han stiger ur
fartyget och begifver sig på stranden, för att vandra
till Bureja-berget samt tränger närmast genom ett
pilsnår, som ofantligt tätt och frodigt betäcker den
uppsvämmade marken. Man kan ofta blott tränga igenom
på stigar, hvilka banats af hjortar, vildsvin och
björnar ned till deras dricksplatser. Man klättrar
upp för den branta strandkanten och hinner snart
till en slätt, utmärkande sig genom sitt höga gräs,
genomväfdt af slingerväxter. Under det allt döljande
växttäcket ligga gamla utdöda trädstammar, hvilka
vattnet en gång uppkastat derstädes. Möjligtvis stöter
vandraren på en tiger eller björn, men han åtföljes
af en trogen ostsibirisk jagthund, hvilken aldrig
erhöll annan dressyr, än den hungern gaf honom,
men som här gör långt större nytta, än hans lärde
europeiske kollega. Der står en grupp af den 8 till
9 fot höga Kongula-umbella kring hvars 2 till 4 tum
tjocka ihåliga stängel menispermum, convolvulus,
vicia
eller glossocomia yppigt slingra sig. En blick
åt sidorna är icke möjlig, ty 7 till 8 fot hög
artemisia (malört) eller de ännu högre rörarterna,
hvilkas starka rötter tränga så djupt ned, för
att insuga fuktighet, omgifva vandraren, hvart han
vänder sig. Man skrider vidare under en viss ängslan
och känsla af oro, samt fäster sig vid det ringaste
buller i denna labyrint af växter, hvilka äro mer än
manshöga. Endast långsamt och med möda arbetar man
sig igenom den nedtryckande, täta vegetationen.

Floran på dessa slätter vid Bureja, äfvensom från
östra ändan af detta berg ända till Ussuri förråder i
viss mån enformigheten af en steppvegetation, framför
allt der, hvarest strandslätten småningom höjer sig
och icke afbrytes af skogsdungar. Denna slätt har,
som ofvanföre nämndes, öfverallt, der periodiska
öfversvämningar ägde rum, en prairietyp[1] genom
den rådande vegetationen af högt gräs, rörarter,
umbellater och artemisier. Derpå följer den täta
underskogen af buskar, isynnerhet pyramidaliskt
uppskjutande Ginnala. Här steker under sommaren solen
alldeles odrägligt, och icke sällan anträffar


[1] En
Prairiebild från mellersta Amur återfinnes i
Familj-Journalen, för 1863, sid. 202.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:40 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1864/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free