- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
314

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. 1864 - Svenska Riddar-Ordnar af Th. - Kommendantens dotter. Fantasistycke af J. G. Blomquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Högtid", i hvilken drottning Christina uppträdde som
herdinnan Amarantha. Då Orden verkligen inrättades,
prydde drottningen dermed spanske ambassadören
Pimentel och andra gunstlingar. Ordenstecknet bestod
af tvänne i hvarandra inflätade motvända latinska A,
fästa i en grön, emaljerad lagerkrans, kring hvilken
slingrade sig ett hvitt emaljeradt band med inskriften
Dolce nella Memoria, – ljuft i minnet. Ledamöterna
skulle vara 30, hälften kavaljerer och hälften
damer, och deras valspråk var: Semper idem, alltid
densamma. Ordenstecknet bars kring halsen i ett
eldfärgadt band. Orden
upphörde med Christinas regering; men namnet upptogs
sedan af ett enskildt ordenssällskap, stiftadt år
1760 af Carl Qvist och Edvard Johan Sondell. Den nya
orden förklarades hafva till syftemål "Allmagtens
ära, jemte sådana göromål, och oskyldiga nöjen,
hvilka ej kunde misshaga det allseende ögat". Det
dröjde emellertid icke länge, innan dansen blef det
hufvudsakliga bland de oskyldiga nöjen, åt hvilka
Orden egnar sin verksamhet, och densamma rekryterar nu
sina leder ur samhällets mer aristokratiska kretsar.

                                Th.

*


Kommendantens dotter.

Fantasistycke af J. G. Blomquist.


I Februari månad år 1808 ryckte ryska härarne, utan
föregående krigsförklaring, in i Finland, hvars
eröfring och införlifvande med sitt vidsträckta
rike redan länge utgjort en älsklingstanke hos czar
Alexander. Nu ansåg han tiden dertill vara inne, nu
bortlade han vänskaps- och slägtskapsmasken, nu visade
sig tydligt hvad han menat med sin försäkran, "att
han icke ville beröfva sin svåger, svenska konungen,
en enda by i Finland"; den omättlige var ingalunda
belåten med en sådan småsak, utan önskade roffa det
åt sig helt och hållet. Men hans förhoppning, att
detta skulle låta sig göra utan synnerligt motstånd å
befolkningens sida, utan uppoffring af tid och blod
å hans, slog alldeles fel; ty aldrig har något folk
med mer energi, uthållighet och kraft kämpat emot
våldsverkaren, än det finska vid detta tillfälle,
aldrig har den ryska jätten nödgats göra större
ansträngningar för att uppnå sitt mål. Finnarnes
ihärdighet och fosterlandskärlek äro så mycket
beundransvärdare, då man tager i betraktande, att de
föga understöddes af moderlandet. Gustaf IV Adolf,
en bigott och inskränkt furste, – kanske en af de
inskränktaste, som någonsin haft ett lands öde i sina
händer, – vidtog nästan inga eller blott bakvända
åtgärder till försvarandet af sitt sköna och trogna
furstendöme. I stället för att låta en tillräcklig
truppstyrka uppträda i Finland och der operera, nöjde
han sig, då ropen om hjelp blefvo allt högljuddare
och enträgnare, att då och då öfversända mindre kårer,
hvilka visserligen emot öfvermakten på ett berömligt
sätt häfdade svenska namnets gamla ära, men spillde
sitt blod till föga fromma för saken i sin helhet. I
stället för att i spetsen för den lilla men tappra och
fosterlandsälskande skaran sätta en Adlercreutz, en
Sandels, en von Döbeln, män, som under många blodiga
och ärorika drabbningar till fyllest dokumenterat sin
förmåga som befälhafvare, utnämnde den vanslägtade
vasaättlingen till högstkommenderande i Finland,
hofmannen, salongshjelten Klingsporr, en herre, som
under sitt lif knappast sett ett slagfält. Följden
af dessa tanklösa mått och steg blef, hvad den ock
ej annat kunde blifva: Finlands förlust.

Men så länge Nordens Gibraltar var ointaget, så länge
August Ehrensvärds jätteskapelse bar svensk flagga, så
länge Sveaborg var vårt, var ännu icke allt hopp ute.

Klar blef i hast hvarenda blick,
När detta namn blott ljöd,
Allt knot blef slut, all sorg förgick,
Det fanns ej qval, ej nöd.
Att bota allt ej syntes svårt,
Så länge Sveaborg var vårt.


Härintill skall moskoviten gå, men icke längre; här
skola hans stolta böljor sätta sig, var en trosartikel
hos svensk som finne. Men att menskliga beräkningar
ofta slå fel, att inga klippor eller fästen äro starka
nog, då feghet och förräderi äro med i spelet,
att inga vallar eller murar äro så höga, att icke
en åsna, lastad med guld, förmår passera öfver dem,
vilja vi tydliggöra, i det vi något närmare belysa
sista akten i det sorgliga dramat.

Det var om aftonen till den 3 April. Inom Sveaborg
var stor glädje rådande, ty icke nog med att de belägrande
ryssarnes alla försök att tillfoga fästningen någon
skada tills dato aflupit fullkomligt fruktlöst, fastän
kanoner af svåraste kaliber ända från belägringens
början nästan utan uppehåll spelat emot densamma;
en kurir hade samma dag anländt från arméen med den
oväntade nyheten, att de förenade svenskarne och
finnarne tillkämpat sig tvänne herrliga segrar vid
Sijkajoki och Revolax. Hvad under om hjertat klappade
högt af stolthet och fröjd i soldaternas bröst,
om muntra sånger och glädtigt skämt hördes från
vaktstugorna, om ölstånkan och bålen fingo flitiga
påhelsningar och man med hopp och tillförsigt emotsåg
framtiden?

I en af nämnde vaktstugor hade en del underofficerare
samlat sig omkring en gammal veteran, fanjunkaren
Malm, hvilken med sina berättelser från Gustaf III:s
krig, hvaruti den raske bussen sjelf deltagit, och
det med heder, hvarom den ärrbetäckta pannan och
det dekorerade bröstet buro vittnesbörd, som icke
kunde jäfvas, sökte i sin mån bidraga till stundens
trefnad.

"Ja, som jag nyligen nämnde, pojkar!" yttrade
fanjunkaren, sedan han tagit sig en duktig klunk
ur stånkan, "hade generalerna och regementscheferna
ieke visat sig vara uppenbara landsförrädare, utan
gjort sin pligt och marscherat rakt på Petersburg,
som kungen befallt dem, så vore nu ingen rysskanalje
synlig inom gamla Finland."

"Hur var det, fader Malm?" sporde en ung sergeant,
i något tvekande ton, "var icke vår majors far,
gamle öfverste Gripenvaldt med i den der komplotten?"

"Visst millioner granater var han det! Tror du att han
var en bit bättre än de andra skurkarne? Tvärtom,
öfverste Gripenvaldt var just sjelfva själen i
sammansvärjningen, ehuru han var nog så full af f–n
att han icke lät sig märka, utan skjöt andra framför
sig, för att hafva hufvudet i behåll, i händelse
karnaljeriet skulle misslyckats."

"Men hvad hade de höga herrarne egentligen emot
konungen?" frågade en röst i hopen. "Att han ville
kringklappa vår arffiende, borde väl ingen förtycka
honom."

"Hade mot honom!" utbrast fanjunkaren
förgrymmad. "Kan du då icke begripa, din enfaldige
narr, att det måste smaka de högmögende aristokraterna
som salt i surt öga, att icke få ha majestätet till
rodocka, som förhållandet lär hafva varit med Adolf
Fredrik och Hessaren, ömkliga i åminnelse ... Svenska
adeln har från urminnes tider brukat ryckas med sina
konungar om spiran, men detta behagade ingalunda en
kung med sådan ruter i kroppen, som Gustaf den III,
utan qväste han det öfvermodiga patrasket. Deraf
Anjalaförbundet och det fatala skottet!"

"Jag glömmer aldrig", fortsatte fanjunkaren efter ett
litet uppehåll, "om jag också blir hundra år gammal,
den olyckliga afton, då en af de tappraste kungar,
som någonsin gått i spetsen för tappra soldater,
blef skjuten af en förrädares hand. Jag stod jemte
några kamrater på post utanför operahuset, då vi
oförmodadt hörde ett skott inifrån. Som jag kände att
flera mordanslag emot konungens lif blifvit försökte,
slog mig som en blixt den tanken att högstdensamme
vore i fara, hvarföre jag hastade in och kom just
lagom, för att se huru tvänne hofherrar mera buro
än ledde min älskade hjelte från maskeradsalen och
att han starkt blödde ur ett i ena

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:40 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1864/0318.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free