Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. 1864 - Kommendantens dotter. Fantasistycke af J. G. Blomquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidan erhållet sår. Jag var en af de sista som hade
den sorgliga äran att vidröra hans person, ty på
dessa mina armar bar jag honom från vagnen, som fört
honom från operahuset till slottet, upp för trapporna
och in i hans rum. Det var en jemmerlig syn, må j
tro gossar, att se den, som otaliga gånger trotsat
döden på slagfältet, ligga simmande i sitt blod,
träffad af svensk mans hand! ... Jag trodde icke
att mina gamla ögon skulle ha flera tårar qvar, men,
som j sen, tårekällan är ännu icke uttorkad." Den
ena tåren följde den andra på veteranens kinder och
stannade i det yfviga skägget.
Äfven åhörarne kände sig rörde, och en god stund var
det så tyst i rummet, att man kunnat förnimma en
flugas surrande.
Fanjunkaren bröt sjelf tystnaden, i det han, efter
att hafva torkat sig i ögonen med afviga handen,
i sin vanliga hurtiga ton yttrade:
"Skedt är skedt, derföre hjelper det icke att lipa som
en kärring. Det bästa sättet att hedra den store dödes
minne, är att manligen försvara hans sons arfvedel,
och det skola vi göra till sista blodsdroppen, eller
hur, kamrater?"
"Till sista blodsdroppen!" var det enstämmiga svaret.
"F–dt harmligt är det likväl", tog en till ordet, "att
då kamraterna derute hyfla på ryssen af hjertans lust,
vi skola nödgas hålla oss innestängda på denna fläck,
som råttor i en fälla. Vi kunde åtminstone, tycker
jag, få göra ett och annat utfall, om ej för annat, så
för att visa, att vi lefva och äro vid bon courage".
"Du tycker som jag och tusende med mig, men så tycker
nog icke amiralen och många med honom", genmälte Malm,
mörk i hågen. "Oss underordnade tillhör det emellertid
att lyda, om ock allt skulle barka åt helvete. Jag kan
dock icke hålla inne med min tanke, att hans majestät
kunnat sätta en lämpligare man till kommendant pä
denna sin vigtigaste fästning, än gamle amiralen,
som visserligen vid både Wiborg och Svensksund visat
sig vara karl för sin hatt; men en fästning är ingen
skuta och tarfvar helt andra manövrer. För öfrigt har
jag mina misstankar att djefvulstyg är med i spelet."
"Djefvulstyg, misstankar?! Tala ur skägget, fader
Malm; vi veta nog att ni är slug för sju, och ser
klart, der andra äro stockblinda!" ropade flera af
de yngre och nyfiknare.
"Tala icke hufvudet af dig, gamle tok!" varnade en
gråhårig sergeant.
"Jag vill icke förmoda, att här finnes några
örontasslare ibland oss", svarade Malm lugnt. "För
öfrigt sitter allt hufvudknoppen fast, så länge
kommendanten öfver alla kommendanter, den gamle der
uppe ..."
Meningen hann icke slutas, ty en ordonnans inträdde
och frågade efter fanjunkaren Malm.
"Här har du gubben, korporal Blixt; hvad har du att
föredraga?"
"Öfverstelöjtnanten, grefve Bidderschöld önskar tala
med fanjunkaren."
"Grefve Ridderschöld! är du etterbefängd, karl? När
anlände han?"
"Bevars, vet ni icke, fanjunkare", svarade korporalen
skrattande, "hvarför ni så tappert pokulerar
om i afton? Det var just grefven, som medförde
underrättelsen, att ryssen i tvänne drabbningar fått
huden full af stryk."
"Åh knäfveln! Fredrik Ridderschöld, min gamle
generals son, hvilken jag gungat på mitt knä och
lärt att föra värjan, så att han nu handterar den så
bra som jag sjelf, om icke bättre. Det var en nyhet,
som förtjenar att dricka på. Skål derföre, kamrater
och i botten! om j önsken göra mig till viljes;
grefven är, dævelen brekke mig, som norrbaggen
säger, värd en bottenskål, ty maken till rask pojke
får man leta efter ... Jag kan se huru hjerteglad
hans trolofvade, den rara fröken Anna, skulle bli,
då hon fick skåda sin älskling lifs lefvande, hon,
som alltid fruktade att en rysk sabel skulle förpassa
honom in i evigheten."
"Söner af ett folk som blödt på Narwas hed,
på Polens sand, På Leipzigs slätter, Lützens kullar,
o. s. v."
stämde Malm upp med en basröst så grof, som om ljudet
kommit ur en trumma, i det han i ordonnansens sällskap
lemnade rummet.
"Uff, sakta i backarne, karl, och forcera icke
marschen så fördömdt", pustade fanjunkaren, sedan man
tillryggalagt ett stycke väg. "Kom ihåg att jag har
minst två tjog år på nacken mera än du – för öfrigt
bär det ju icke mot fienden heller! Men", tillade han,
sänkande tonen, "hvad i all verlden är det för ena
figurer, som synas derborta, ungefär hundrafemtio steg
framför oss? det ser nästan ut som om de fruktade att
bli sedda ... Luffa icke åstad som en elefant, utan
rör dig varsamt som en katt: här är ugglor i mossen."
Korporalen hörsammade ordres, och de bägge männen
fortsatte sin väg med nästan ljudlösa steg.
"Halt! werda?" utropade Malm, sedan han kommit den
ene af de misstänkta personerna på lifvet. uHvad
är ni för en gynnare, som smyger er fram, som om ni
icke färdades på lofliga vägar?" fortfor han i det
han fattade den okände vid axeln och ville föra honom
till en af de på borggården befintliga lyktorna. "Är
ni icke ljusskygg, så fram till lyktan med er, att jag
må se er utan tvifvel mycket hyggliga fysionomi. Om
icke allt bedrar mig, har jag sett er en gång förr;
då kom ni undan, men nu skall ni, så sannt jag är en
ärlig svensk krigsman, bekänna kort och visa hvad ni
för i skölden."
Den sålunda antastade, en i vid kappa insvept man,
hvars ansigte, med undantag af ett par små skarpt
blickande ögon och ett långt, på bröstet nedhängande
skägg, doldes af en stor, slokig hatt, tog både
händer och fötter till hjelp, för att befria
sig från fanjunkarens väldiga näfve, men hvilka
ansträngningar sannolikt skulle utfallit fruktlöst,
om icke främlingens följeslagare skyndat till stället,
fattat angriparen i armen och i bister ton yttrat:
"Rider er då dj–n, fanjunkare, efter ni vågar lägga
hand på en officer? Hvad skall detta betyda, och vet
ni hvem jag är?"
"Major Gripenvaldt!" utbrast Malm bestört.
"Så, jag har den förmånen att vara igenkänd?" hånade
majoren. "Hvad ger er rättighet att anhålla personer,
som fredligt gå sin väg fram?"
"Jag ansåg det vara min pligt som jourhafvande – –"
"Prat", afbröt majoren; "hvarken jag eller denne herre
hafva något som vi behöfva dölja. Jag kommer direkte
från Gustafssvärd, der jag inspekterat vakten. Denne
min vän, officer vid garnisonen derstädes, fick lust
att göra mig sällskap, för att hemma hos mig prata
bort ett par timmar af qvällen. Hvarföre han önskar
vara okänd, angår er lika litet som någon annan. Är
ni nöjd med förklaringen?"
"Hm, hm!"
"Hvad är det ni brummar i skägget, gamle
tvärvigg? ... Misstänker ni något", hviskade majoren
i fanjunkarens öra, "så tig dermed, om er välfärd
är er kär. För hvad jag gör i afton ansvarar jag
sjelf. Ni bör dessutom kunna inse att jag handlar
på högre ordres. Korporalen der är sannolikt för
enfaldig att ana verkliga förhållandet; i motsatt
fall blir det er sak att förmå honom hålla munnen
tills vidare. Glöm icke att vi hafva fängelser och
bojor för motspänstiga. Begriper ni?"
"Fullkomligt", svarade Malm lugnt.
Majoren försvann med sin följeslagare.
"Det var sjelfva böfveln, hvad ni bråkade,
fanjunkare", sade korporal Blixt, i det de bägge
krigarne på nytt satte sig i gång; "jag riktigt
förvånades öfver att majoren lät er hållas så
länge. Det måtte vara en mägta beskedlig herre."
"En stor rackare", svarade Malm tankspridd.
"Hvad säger ni", utropade Blixt förbluffad; "major
Gripenvaldt en rackare!?"
"Du hörde rasande, karl", genmälte Malm, som insåg att
han begått en dumhet. "Stackare, sa’ jag; majoren är
en stor stackare, som icke på fläcken låter arrestera
en underordnad, hvilken i sitt öfverdrifna tjenstenit
glömmer den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
