Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. 1864 - Kommendantens dotter. Fantasistycke af J. G. Blomquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
respekt, han är skyldig en förman. Hade jag varit i
hans kläder, skulle – –"
"Jo, jo; fanjunkaren hade nog icke lagt fingrarne
mellan", yttrade Blixt skrattande; "fanjunkaren har
också ord om sig att vara en riktig buse, när det
gäller tjensten. – Nå, hvem var majorens stallbroder,
och hvad hade han för skäl, månne, att dölja sitt
fagra anlete?"
"Hin sjelf kan icke känna alla menniskor inom
fästningen: troligtvis var det en officer,
som hade ett möte med sin käresta. Du vet att en
mängd qvinfolk, af fruktan för ryssarne, tagit sin
tillflykt hit – man kan ju knappt gå tio steg, utan
att råka falla öfver en kjortel. Men hvar bor grefve
Ridderschöld? Äro vi icke snart framme?"
"Straxt; ser ni flygelbyggningen der till venster?"
"Visst knäfveln gör jag det; jag är väl icke blind heller."
"Gå då upp för den höga stentrappan och stig in genom
första dörren på höger hand, så råkar ni grefven."
"Godt."
Fanjunkaren följde anvisningen. En ungefär tretiofem
års man, af särdeles ståtligt och ädelt yttre, kom
honom till mötes och tryckte hjertligt hans hand,
under utrop:
"Välkommen, gamle vän! Ännu lika kry och rask som
då vi skiljdes åt för tre år sedan. De sjutio åren
tyckas icke få någon makt med er jernnatur."
"Ja, jag är pigg som en mört, Gudi vare lof! Endast
någon gång vid väderskifte känner jag en smula plåga
efter sabelhugget jag fick vid Walkiala, men då
tröstar mig den tanken, att det var det sista hugget
kosackhunden gjorde. Men hvad ni blifvit galant och
präktig, grefve Fredrik", fortsatte fanjunkaren, i
det han med varma blickar öfverfor den unge mannens
gestalt: "så lik er far, salig generalen! Samma
manliga och tankdigra panna, samma redliga och
vänfasta öga och, hvad som i mitt tycke utgör er
förnämsta prydnad, ett friskt ärr på kinden. Ni
behöfver icke bära bandstumpen i knapphålet, för att
öfverbevisa mig om, att ni slagits som en äkta svensk
och att mer än en moskovit måst bita i gräset för er
skarpa klinga."
"Jag har så mycket som möjligt sökt göra heder åt
min läromästare i vapenyrket", svarade Ridderschöld
leende. "Men sätt er nu ned, Malm, och låtom oss
språka förtroligt en stund. Jag har mycket att spörja
er om, många upplysningar att begära; jag känner af
gammalt er genomträngande blick. Se här något att
muntra oss med under tiden", tillade grefven, under
det han från ett hörnskåp tog fram en med tjockt,
vördnadsvärdt lager af damm öfverdragen butelj och
satte den jemte tvänne glas på ett bord. "Jag vill
icke tro att ni ändrat smak, utan fortfarande skattar
ett glas veritabel madeira högre än hvarje annan
vinsort."
Grefven slog i och klingade med gubben.
"Det var en vara som kan masa en skälm invärtes",
yttrade fanjunkaren, smackande med läpparne. "Skål
för gamla Finland", tillade han, höjande sitt glas,
"och må ingen moskowit vända hem igen, utan lägga
sina ben att multna i Finlands jord."
"En önskan, hvartill jag af hela mitt hjerta säger
amen, men hvilken, fruktar jag, aldrig kommer att
realiseras. Visserligen slåss våra soldater som lejon,
det kan jag, som haft äran kämpa i deras leder, bäst
intyga, dock – hvad båtar äfven den mest glänsande
tapperhet emot en så fruktansvärd öfvermakt? Dertill
är ryssen numera icke någon föraktlig fiende,
som tager till fötter vid blotta skymten af en
svensk uniform; han är tvärtom väl disciplinerad,
uthållig och stupar på sin plats, utan att rygga
ett tum. Vårt förnämsta hopp hvilar nu på detta, den
store Ehrensvärds mästerstycke, som med allt skäl bär
namnet Sveas borg. Mot dess klippor skall säkert den
ryska örnen fåfängt anstränga både näbb och klor."
"Gud gifve ni spådde sannt, grefve Fredrik. Den stund
detta herrliga fäste nödgas utbyta svenska flaggan
emot den ryska, önskar jag till himlen måtte bli min
sista, ty det blefve då allt för tungt att lefva."
"Inga onödiga bekymmer, käre Malm! För att en sådan
olycka skulle kunna inträffa, måste en kujon eller
förrädare vara platsens kommendant. Hurudan är
sinnesstämningen eljest inom borgen? God vill jag
hoppas."
"Underbefälet och största delen af gemenskapen är
troget och pålitligt, och vill hellre gifva sista
blodsdroppan i sina ådror, än höra talas om dagtingan.
Annorlunda är förhållandet med officerskåren. De
flesta inom de högre graderna ha under en lång följd
af år egnat sig åt jordbruket på sina boställen och
önska ingenting högre, än att få komma hem igen samt
ge dj–n om svensken eller ryssen herrskar i Finland,
blott de i fred få sköta sin jordlapp. Många af de
yngre officerarne äro morsgrisar, som aldrig sett
hvitögat på en fiende, och duga endast för paraden,
men blygas ändock icke att trakassera och topprida
gamla bepröfvade kämpar, som stått för kulor och krut
redan den tiden de unga herrarne behöfde sina ammors
vård. Afundssjuka och oenighet är rådande mellan de
infödda svenska och finnarne; oro och förskräckelse
herrskar bland det stora antalet qvinnor och barn
samt annat löst folk som från kringliggande trakter
strömmat hit. När till allt detta kommer att amiralen
saknar stål i karakteren och de, åt hvilkas råd han
anförtror sig, äro föga mer energiska; då tror jag
icke att grefve Ridderschöld skall anse mig för en
narr eller en galning, om jag nämner den fruktan jag
hyser, att fråga kanske redan varit å bane, att utan
svärdsslag lemna fästningen åt fienden."
"Hvad säger ni, Malm?" utropade Ridderschöld med
lågande blickar. "Öfverlemna en fästning af sådan styrka
som denna: som kan ur mera än tvåtusen kanongap utsprida
död och förskräckelse bland sina angripare, med en besättning
af sju tusen man – – öfverlemna ett dylikt bålverk
utan svärdsslag!? ... Vinet har stigit er åt hufvudet, redlige
Malm, och framkallat en hop underliga fantasier."
Fanjunkaren betraktade några ögonblick sin unge vän
med medlidsamma blickar. Derpå flyttade han sin stol
närmare grefven, förde sin mun till hans öra och sade
i hviskande ton:
"Gud vet att jag gerna ville gifva de återstående
dagar jag ännu kan hafva att lefva,
om jag förmådde bespara er den bittra sorg,
ni helt naturligt måste känna, då ni vunnit den
öfvertygelsen, att den man, som hittills i edra
och andras ögon varit mönstret för en
rättskaffens och oförfärad krigare, och hvilken
ni snart ämnade kalla med det heliga namnet
fader, icke är annat än en feg usling, måhända
något ännu sämre. Men bättre att ni derom
underrättas i tid, än att olyckan skulle slå
ned som ett åskslag och oförberedd öfverraska er.
Så vet då att jag tror mig äga fullkomlig visshet om
att amiralen ligger i hemliga underhandlingar
med fienden. Hur vill man eljest förklara den
omständigheten, att ryska officerare åtskilliga
gånger varit synliga inom fästningen sedan
mörkret inbrutit, att en sådan hundsvott i detta
ögonblick befinner sig hos amiralen?"
"Min Gud, min Gud! kan sådant vara möjligt?" utropade
Ridderschöld, blek som döden. "Om jag hade tusende lif,
ville jag med glädje uppoffra dem alla; jag ville afstå från
min högsta jordiska sällhet: ägandet af henne, som jag
tillber, om ni kunde säga att ni misstagit er, att ni låtit
dåra er af en fruktansvärd dröm."
"Jag begär icke bättre, än att hela verlden hade orsak
att anse mig för en inbillningssjuk dåre, en drömmande
vanvetting – men kanske uppbär amiralen i detta ögonblick lönen
för sitt skändliga förräderi i blanka ryska rublar. Dock –
afgrundens makt är stor, men Guds är större; Han kan ännu
bringa alla onda förslag på skam."
"Ja, ni har rätt; låtom oss hoppas, att Han skall
sträcka sin mäktiga hand öfver vårt olyckliga
fädernesland och ännu en gång rycka det från
förderfvets brant. – Jag vill nu icke uppehålla er
längre, bäste Malm; tiden är långt framskriden och
en gammal man, som ni, kan behöfva hvila. Hvad mig
beträffar, är det fara värdt, att edra sorgliga
meddelanden komma att förjaga all sömn från mina
ögon."
Fanjunkaren hade icke väl aflägsnat sig, förrän
grefve Ridderschöld kastade en kappa om sig och
begaf sig till sin tillämnade svärfaders bostad,
men hindrades af en posterande soldat att slippa in,
på grund af amiralens uttryckliga befallning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
