- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
319

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. 1864 - Kommendantens dotter. Fantasistycke af J. G. Blomquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvilka jag ser mången prydd med svenska krigarens
yppersta hederstecken, att hela denna granna och
utpyntade skara är föraktligare än trälen, hvilken det
dock grämer då han nödgas utbyta herre och lemnar den
torfva som sett honom födas och växa upp: jag önskade
förvissa mig om, huruvida icke samma allsmäktiga
talisman, som lockat kommendanten från pligtens och
ärans väg: guldet nämligen – –"

"Bort med henne!" skrek amiralen skummande af raseri,
"kasta den eländiga ned i den djupaste och mörkaste
fängelsehåla, som finnes på borgen; hon har sjelf
slitit alla band oss emellan."

Tvenne af amiralens kreatur, major Gripenvaldt och
kapten Hase, närmade sig Anna, för att fullgöra sin
chefs befallning.

"Tillbaka!" röt Ridderschöld, kastande sig med en
pistol i hvardera handen emellan angriparne och
deras offer; "den förste som rör sin fot framåt,
skjuter jag ned som en hund, lika säkert som jag
med detta skott krossar fönsterrutan derborta."
Grefven rigtade den ena pistolen emot en af rutorna,
och skottet brann af med en stark knall.

Detta tycktes vara en öfverenskommen signal,
ty nästan i samma ögonblick hördes i gången, som
ledde till kungssalen, fotstegen af en i forcerad
marsch anryckande infanteritrupp. Dörren flög upp
och in trädde – Malm, i spetsen för omkring tretio
underofficerare, alla beväpnade ända till tänderna.

"De få, som vid öfverläggningarne visat sig vara
osvikliga fosterlandsvänner: de, som hellre
vilja spränga sig i luften med fästningen, än
lemna den i fiendens händer, träde hit!" utropade
Ridderschöld. Majorerna Tavaststjerna och Dahlén,
kaptenerna Adlerstam och Berner samt ryttmästaren
Toll lemnade sina platser vid rådsbordet och ställde
sig vid Ridderschölds sida.

"Stilla der!" återtog den behjertade grefven med
fruktansvärd röst, då amiralen och hans anhängare,
under utrop: "myteri! uppror!" sprungo upp från
sina stolar och grepo till värjorna, "och låten
vapnen hvila i slidorna, ty, vid Guds blod, den som
sätter sig till motvärn eller försöker att lemna
rummet är dödens man. J hafven svurit att lyda
mina befallningar", fortfor ban, vändande sig till
underofficerarne: "tagen derföre sigte, hvar och en
på sin man, och jagen utan betänkande en kula genom
hufvudet på den, som rör sig ur fläcken!"

Tjugo bösspipor rigtades ögonblickligen mot lika
många mål.

"På grund af den paragraf i krigsartiklarne, som
tillerkänner hvilken officer som helst rättighet
att taga befälet i en belägrad fästning, då dess
kommendant vill kapitulera", yttrade Ridderschöld,
i det han trädde fram till bordet, "öfvertager jag
från denna stund chefsskapet öfver Sveaborg och skall
med Guds och den tappra garnisonens hjelp visa att det
är ointagligt. Ni, herr amiral, och j andra herrar,
som så litet motsvarat det stora förtroende konungen
och fosterlandet satt till er, j ären mina fångar,
till dess hans majestät, hvilken jag ofördröjligen
tänker att underrätta om här timade händelse,
behagar bestämma om ert öde. Fanjunkare Malm, för
bort fångarne och lät bevaka dem strängt! Amiralen
må tills vidare bebo sitt arbetsrum, under uppsigt af
er och de af edra vänner, på hvilka ni tror er kunna
bäst lita; de öfriga kan ni sätta i tornkamrarne,
hvarvid likväl bör noga iakttagas, att endast tvänne
få vara tillhopa i samma rum och att deras bevakning
anförtros åt soldater af andra kårer än dem de sjelfva
tillhöra. Framåt marsch!"

Man kan lättare tänka sig än beskrifva amiralens
raseri, då han sålunda såg sig bortsläpad som fånge
af sina egna soldater. En blixt af triumf lyste dock
i hans ögon, när han hörde att hans eget rum skulle
blifva hans fängelse.

Att afgrunden hjelper de sina, är en sanning, som
äfven här skulle få sin tillämpning. I amiralens
arbetsrum fanns nämligen en lönnlucka, känd ensamt
af honom och ett par förtrogna, hvilken ledde till
ett källarhvalf af flera hundra stegs utsträckning
och hvarifrån man utan svårighet kunde
komma ut i det fria. Häraf visste naturligtvis
fången att begagna sig. För att ännu ytterligare
stärka sina väktares säkerhet, gick han, efter intagen
aftonmåltid, genast till sängs. Men vid midnattstiden,
i samma stund som fanjunkaren Malm i sällskap med
två gamla sergeanter, krutgubbar liksom han sjelf, i
yttre rummet satt och gladde sig öfver den så lyckligt
genomförda kuppen och att man nu hade förrädarne
inom lås och bom, i samma stund smög sig amiralen
sakta ur sin bädd, öppnade, utan att göra ringaste
buller, luckan till källaren och var snart under
fri himmel. Med hjertat svällande af segerfröjd och
hämndkänsla skyndade han till en närbelägen kasern,
lät uppväcka och beväpna der varande knektar, hvilka
genom bestickningar och hvarjehanda medel redan
längesedan voro vunna för hans planer, samt gjorde
sina anordningar med en sådan klokhet, raskhet och
kraft, att efter en knapp timmas förlopp alla hans
motståndare, af hvilka de flesta öfverraskades i
deras sängar, voro arresterade och satta ur stånd att
motarbeta hans onda anslag. Visserligen skedde detta
icke utan motstånd och blodsutgjutelse, – Ridderschöld
t. ex. gaf sig icke förr än hans värja brast och Malm
dödade två af sina angripare, innan han, träffad af
ett kolfslag i hufvudet, föll sanslös till marken;
– visserligen visade de af tumultet tillkallade,
pligten och fosterlandet trogna, af besättningen
otvetydiga bevis på sin motvilja för amiralen och hans
kontrakupp; men dels går icke gerna svenska soldaten
många steg af egen drift och utan att han får höra
kommando-ordet från en anförares läppar, dels är
subordinationskänslan fast rotad i hans bröst. Dertill
kom att mången var af den tanken, att amiralen,
som ända hittills tjenat konung och land med största
utmärkelse, omöjligt kunde umgås med förrädiska och
förderfliga stämplingar, utan vore föremål för en
nedrig sammansvärjning af sina egna officerare –
i hvad afsigt, hade man icke gjort sig reda för.

Det svartaste dåd, som våra häfder veta att omtala,
skulle således triumfera. Den 3 Maj 1808 öppnade
Sveaborg sina portar för fienden; denna dag föll ett
fäste som kostat Sverige tjugofem millioner riksdaler
och många års mödor, i czar Alexanders händer och
segersånger uppstämdes af ryssar vid Ehrensvärds
grift!

Sorg och förtviflan bemäktigade sig nästan alla
sinnen. Under förbannelser och skymford mot
kommendanten, hvilken, om han icke omgifvit sig
med en särskild vakt, sannolikt skulle fallit ett
offer för den gränslösa förbittringen, sönderbröt den
uttågande garnisonen, som nu ändtligen, fast för sent,
fått ögonen öppnade, sina vapen eller bortkastade dem
inför den fåtaliga och uselt utstyrda fienden, hvilken
sjelf stod häpen och förstummad vid denna syn.

Amiral Carl Olof Cronstedt tillbragte sina återstående
dagar föraktad, hatad och afskydd af alla, och
försänkt i ett till vansinne gränsande svårmod. Han
tyckte sig öfverallt se sin store mästares[1]
skugga, hotfull och olycksbådande, i samqväm som i
ensligheten, i drömmen som i vakande tillstånd. Ett
rof för ohyggliga samvetsqval uppgaf han den 7 April
1820 sin brottsliga anda.

"Det finnes ett, som ingen tid har tvättat,
Och ingen Urdurbrunn kan göra hvitt,
Det bär i evighet sin dystra smärta,
Det är, och blifver, ett förrädiskt hjerta."


Några månader efter Sveaborgs kapitulation firade
Ridderschöld och Anna sitt bröllop, hvarefter de
bosatte sig på egendomen Baldersnäs, fideikomiss
inom Ridderschöldska slägten och belägen vid en af
Wetterns sköna stränder. Här åtnjöto de, i kretsen af
en talrik afkomma, samt älskade och aktade af alla,
med hvilka de kommo i beröring, så mycken lycka,
som kan falla på dödligas lott, och uppnådde en
hög ålder. Fanjunkaren Malm, som var utan närmare
anförvandter, fann hos dem ett hem, och aldrig kan
den kärlek barn egna en älskad och vördad fader
vara större, än den hvarmed den trofaste och redlige
krigaren omfattades af den högsinte grefven och hans
liktänkande maka. Finlands förlust grep emellertid den

[1] Cronstedt
var en lärjunge af Ehrensvärd, hvilken således uppammat en
orm i sin egen barm
, såsom ordspråket lyder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0323.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free