Logogryf.

Uti naturens underfulla rike
mitt hela oupphinneligt i skönhet står;
likt hvarje drottning, det sin vackra like
inom sitt eget stånd blott skåda får.
Med morgonrodna’ns färg det ofta prålar
och ofta ock med Nordens mjella snö,
ja, till och med af solens gyllne strålar
sin färg hon stundom tog, den vana mö.
Och, som en drottning höfves, ock hon äger
en lifvakt, trogen som den stumma graf,
med höjda lansar slår den opp sitt läger
hvarhelst hon herrskar med sin trolldomsstaf;
i tusen år hon är besjungen vorden
och blir väl så i tusen år ännu,
ty fast hon flyr med hvarje höst från norden
hon med hvar sommar återvänder ju;
hon, som det evigt sköna, evigt andas
och lika herrligt hennes färger blandas.

Af delar – "sju, som Carlavagnens stjernor" –
mitt hela oafkortadt ses bestå
och om vi litet bråka våra hjernor
vi följande små gåtor "råka på;"
det, hvarpå kråkan satt, när öfver ängen
hon spejade helt girigt efter rof;
hvad han var riktigt stolt åt, trogne drängen,
då det mot stenarna slog nyskodd hof,
hvad fiskarn ropade när rankig öka
tog in för mycket vatten allt ibland
och hvad han sedermera fick försöka
att ta försigtigt när han kom till strand;
hvad till det onda alltid måste sökas
om man skall lyckas att bekämpa det;
hvad mera saligt är, ju mer det ökas,
och hvad det ger åt själen, som man vet;
ett ord, hvarmed poeter ofta slösa;
ett djur, som aldrig resa bör till Rom;
hvad han var sjelf, som skulle oxen fösa
och aldrig än till betesmarken kom;
ett väderstreck, som ej är slägt med vester;
ett kungligt djur, som sällan blott vi se;
hvad endast "endels" jordens lärda gäster
förmå att göra med planeterne;
en sak, som har förskaffat Småland heder;
ett namn, som Skåningen åt flickan ger;
och det, hvaruppå hvar och en af eder
har sina boningspålar slagit ner;
hvad ofrivilligt, om det ej förstöres,
kan ställa till ett stort fyrverkeri;
hvad såsom hackelse predikan göres
af presten, tom på hjerta och genie;
en gaslik ånga, hvilken dödat tusen
och kommer väl att döda tusen än;
en väderlek, som spås ibland af ljusen
i kulen vinter, eller hur min vän?
hvad hvarje fästmö är – i älskarns blickar;
hur i hans famn sin lycka finner hon,
tills Eris ett af sina äpplen skickar
och visan sjunges ur en annan ton.

Charader.

Åt sqvallersystrar, som beständigt törsta,
man frampå qvällarne plä’r ge mitt första,
och ljuft mitt andra göra dessa då,
för en minut det deras tungor hämmar,
ack! dessa arma, sysselsatta lemmar,
som blott mitt tredje kan till tystnad få ...
En grym rival, det kan dock icke fela,
ha dessa systrar funnit i mitt hela.

Skön är mitt första, när från himlarunden
han nyfödd helsar kronorna i lunden;
Mitt andra ryktets väg väl sällan var,
på törnen oftast den till målet bar,
På blomman fallen, är mitt hela ljuflig,
men på en hafvets son – tvärtom – rätt gruflig!