Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - Historiska Bilder II. Dalarnes Minnen IX. af Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
misstankarna. Allt sedan den tiden bära också
Svärdsjökarlarne hedersnamnet "kråkor", till ett
evinnerligt minne af Isala-Svens fintlighet, och på
taket af deras kyrka blänka två förgyllda kronor,
der uppsatta, den ena af konung Gustaf sjelf, den
andra af hans sonsons dotter, Christina. Men Svens
lada underhålles ännu med den gamla inskriften: "Kung
Jösta har tröskat här", och Gustaf III har derinvid
rest en minnessten och åt Svens ättemän skänkt ett
skådemynt af guld, att bäras af dem, så länge ännu
en man lefver af den gamla bondeätten. Det är ärlig
adel, vunnen genom trohet och mandom, bibehållen i
obefläckad redlighet och tro genom århundraden.
Bönderna i Marnäs vakade lika trofast öfver
flyktingen; men i bygden fanns för honom ingen
säkerhet, och i tre dagar låg han under den stora
tallen vid Ljungsö-ån, hvars rum ännu visas under
namnet Närbo-låga. Men trött vid att längre hålla sig
undan, fattade han nu sitt beslut att djerft träda
fram och tala till folket, för att på grund af det
sätt, hvarpå hans ord skulle upptagas, ytterligare
bestämma sitt handlingssätt. På Rättviks kyrkovall,
i en af Dalarnes fagraste ängder, der Siljan skjuter
sin klara vik djupt in i socknen och badar den hvita
kyrkans murar, uppträdde han första gången på en
söndag. De ord, som han vid detta tillfälle nyttjade,
nämner ingen tradition; men lätt är det funnet, att
han för det församlade folket talade om huru det stod
till i Sveriges land, påminde dem om deras mannamod i
Engelbrechts och Sturarnes dagar samt uppmanade det
nu lefvande slägtet att bevisa, huruledes det icke
vanslägtades från sina fäder. Men Rättviksbönderna
kunde ingenting besluta; de ville höra, huru folket i
grannsocknarne var sinnadt, och utan egentligt hopp,
men dock lugnare, enär han såg, att hans förföljare
icke hade något medhåll att påräkna bland bönderna,
fortsatte flyktingen sin väg till Mora, der han blef
väl emottagen af presten Herr Jakob.
Om än Rättviksfolket icke hade förklarat sig
med ord, visade det dock i gerning, att det icke
ville Herr Gustaf något ondt. Så berättar sägnen,
att Nils Fogde, som ämnade gripa flyktingen, blef
i Mora länsmansgård ihjälslagen af Rasmus Jute,
en född dansk, men nu bosatt i Dalarne och gammal
krigskamrat till Herr Gustaf under Sten Stures
fanor. En annan sägen, bestyrkt af de dalpilar, som
sedan länge sutto i Rättviks kyrktorn, vet omtala,
att en flock danskar, som ämnade sig upp till Mora,
för att gripa flyktingen, blifvit af de genom ringning
i kyrkans klockor sammankallade Rättvikskarlarne
nedhuggen, och att, då de öfverlefvande togo sin
tillflykt upp i tornet, pilarne skjötos efter dem
dit, och icke skulle lemnat en enda vid lif, om de
icke lofvat lemna Herr Gustaf med fred. Den fredlöse
sjelf hade emellertid från Mora prestgård begifvit
sig till den i närheheten belägna Utmelands by, och
här blef han ännu en gång undan förföljarne räddad
af en qvinna. Det var Tomt Matts Larssons hustru,
som, under det hon var sysselsatt med att brygga sitt
julöl, såg förföljarne komma och genast uppmanade den
förföljde att skynda ned i källaren, öfver hvars lucka
hon rullade ett stort ölkar, sålunda döljande honom
för deras blickar. Här förblef han gömd till julen;
men en af helgdagarne, just då folket kom ur kyrkan,
trädde han upp inför de församlade Morakarlarne och
framställde i bevekande ordalag för dem hvad han
hade på hjertat. Men icke heller här fick han något
svar. Visst afhörde några hans teckning af tillståndet
i landet med vredens rodnad på sina kinder och ville
genast gripa till vapen; men andra påminde bönderna om
"att ej skulle dem tryta salt och sill, så länge de
lydde konungen, som lofvat vara dem en nådig herre",
och då flera rådde talaren att begifva sig undan
till en ort, der han kunde vara mer trygg, måste Herr
Gustaf med förtviflan i hjertat begifva sig från Mora,
utan att med alla sina mödor och faror hafva vunnit
det ringaste för sig sjelf eller fäderneslandet.
Han ställde sin vandring åt Norge, beredd att för
alltid öfvergifva fäderneslandet. Allt högre och högre
upp emot gränsen vandrade han, till dess han slutligen
i Lima såg gränsfjället framför sig. I Lima kyrka
bevistade han ännu en gång gudstjensten, talade till
folket på kyrkovallen, hvilade öfver natten i en by,
kallad Storjonsbol, och vandrade derefter fram till
Sälen, sista
byn emot Norge. – Men här skulle hans vandring taga
ett slut, och återkommen från Sälens by, gick han
utan uppehåll fram emot sitt mål: – Sveriges ärofulla
krona.
Ty under det han förtviflad vandrade framåt, hade
folkets sinnesstämning blifvit helt och hållet
förändrad. Många män, dem konung Christian förklarat
fridlösa, hade, då de sporde Gustaf Erikssons flykt
till Dalarne, begifvit sig dit, för att uppsöka
honom. En af dem, en i Sturarnes här bepröfvad
krigsman, Lars Olofsson, hade straxt efter nyåret
kommit till Mora och hållit stämma med allmogen, för
hvilken han sannfärdigt beskrifvit allt hvad konungen
gjort efter sin kröning och hvad han ämnade företaga
under sin eriksgata, hvilken han sades ämna beteckna
med galge och bila. Dalkarlarne började nu befara,
att ordningen likaledes skulle komma till dem, och när
Lars Olofsson ytterligare tillade, att inom få dagar
stora gärder skulle utskrifvas i deras landsända för
konungen och hans folk, ångrade de, att de släppt
Gustaf Eriksson ifrån sig. Då hans namn nämndes,
tillade Lars Olofsson, att just han vore den bäst
lämplige att bli deras höfding, att honom borde de
aldrig hafva låtit fara. Den tvekande allmogens beslut
bestämdes slutligen genom en gammal man, som anmärkte,
att, så ofta Gustaf kommit och talat till menigheten,
hade det alltid blåst nordanvind, – allt, som kommer
nordanifrån i gård, är lyckosamt, menar allmogen, –
och nu fattades enhälligt det råd, att Herr Gustaf
skulle återkallas. Tvänne de yppersta skidlöpare,
Engelbrecht hette den ena, Lars i Kettilbo den andre,
utsändes nu att efterspana den nyss försmådde. I
Sälens by träffade de honom, meddelade honom sitt
budskap och förde honom med sig tillbaka till Mora,
der han genast blef af det församlade folket med
fröjd och gamman tagen till höfding.
Af Gustafs vandringar i Dalarne finnas ännu oräkneliga
minnen, och med stolthet minnes ännu Dalkarlen
hvad hans fäder gjorde för det kungliga Wasahusets
stamfader. Ladan uti Rankhyttan bibehålles ännu,
likasom ladan uti Isala; den gamla byggnaden på Ornäs
står på sin udde som ett Wasa-museum; men främst bland
alla dessa minnen är i våra dagar den märkvärdiga
källaren i Utmeland, ur hvars mörka gömma befriaren
gick ut till ljus och seger. Öfver denna källare höjer
sig nu, sedan 1860, den minnesvärd, som på uppmaning
af några fosterländskt sinnade män genom talrika
bidrag blifvit uppförd på den historiska platsen,
och hvilken invigdes i närvaro af medlemmar af den
ätt, som intagit Wasaättens plats på Sveriges tron
och lofvar att styra Wasarnes urgamla rike i deras
anda. På denna plats, hvarifrån utsigten är öppen och
fri öfver Siljan till Mora by med dess koppartäckta
kyrka, till Sollerön med dess hvita tempel och den
tjusande Östnorsbacken, medan Jessundsbergen resa
sin vall der bakom, står det af Scholander uppförda
Wasatemplet, en fyrkantig byggnad om 15 alnars längd,
11 alnars bredd och 15 alnars höjd, slutande med en
lanternin, öfver hvars stora halfrunda fönster svenska
riksvapnet sitter, medan under taklisten de svenska
landskapernas vapen i basrelief med sina heraldiska
färger bilda en krans kring byggnaden. I portens
hvalfslut är Wasavapnet anbragt med ett af Gustafs
valspråk : Beatus ille, qui timet Dominum (Säll är
den, som Herran fruktar), och deröfver befinnes en
grå marmortafla med inskrift. Det inre är till väggar
och tak orneradt i rödt, och det öfre glastak, genom
hvilket dagsljuset infaller, är af mattslipadt glas;
golfvet, af sten, är af tvänne färger. På golfvet
befinnes öppningen till den ryktbara källaren, till
hvilken man nedstiger på en kort trappa. Men kring
väggarne sitta tre märkvärdiga taflor, – en utsigt
af Sälens by, målad af konung Carl XV, – en utsigt
af Ornäs, målad af Edvard Bergh, – och en tafla,
föreställande Gustafs räddning genom Tomte Matts
hustru, målad af Höckert. Enkelt, men smakfullt, är
det hela en värdig minnesvård öfver befriaren, fullt
passande och lämplig i den nejd, som var skådeplatsen
för hans äfventyr, likasom hans stod i bronz är å
sin sida passande för torget i den konungastad,
der den fordom fridlöse flyktingen slöt sina dagar
som herrskare. Och minnesvården i Utmeland är en
vallfartsort för Dalarnes folk, likasom för hela
Sverige.
Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
