Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 11. 1864
- De talande fåglarne
- Mikroskopets under II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olika. Några blifva så argsinta, att de bita ihjäl
höns och änder, ja till och med kunna såra små barn,
medan andra återigen visa sig mindre vilda. De
hålla slutligen till godo med de flesta rätter, som
tillredas i köket. Derjemte vänja de sig understundom
att lystra till vissa namn och svara på rop. Att
tala lär denna korp ganska lätt, utan att tungbandet
behöfver afskäras. Han efterapar icke sällan med
särdeles förkärlek åtskilliga personers röster samt
barnens skratt, hönsens kacklande och dufvornas
kurrande. Med tuppen i gården förer han behjertade
strider, och hunden retar han genom efterapadt
morrande och skällande.
Under det att många korpar af fri drift befatta sig
med språklektioner, äro andra så oläraktiga, att man
ingen bugt får på dem.
Korpens slägtingar, hvilka hos oss lefva i det fria,
besitta sin store kusins talang blott i ringare grad,
men äro också icke så roflystna eller obeqväma som
denne. De angripa visserligen också vid tillfälle
mindre fåglar, men nöja sig i de flesta fall med
råttor och maskar.
Näst korpen i storlek står gråkråkan och svartkråkan,
hvilka likaledes kunna tämjas och lära sig att eftersäga vissa
ord. Detsamma gäller om kajan.
Läraktigare än kajor och kråkor är skatan. Hon bildar
visserligen icke hela flockar, men tycker likväl
om sällskap, och ett par stannar för lifstiden, der
det en gång slagit sig ned, fastän det bygger flera
bon. Skall skatan tämjas, måste hon icke vara
öfver 14 dagar gammal, då hon tages ur boet,
vänjer sig då efterhand vid de flesta saker, som
komma på bordet, och springer efter sin herre som en
hund. Har skatan en gång vant sig vid husets diet,
återvänder hon likväl hem, skulle hon än göra en och
annan utflygt i sällskap med sina slägtingar. Äfven
bland skatorna finnas språkgenier. Vackrare tecknad
än skatan är nötväckan,
som, tam, bereder nöje genom sin färgprakt, sitt
muntra väsen och förmågan att lära sig åtskilliga
ord, utom det att hon efterapar andra fåglar samt
melodier. I vilda tillståndet är hon en farlig granne
för alla små sångfåglar; i det tama fodrar man henne
med bröd, ost, kokt finhackadt kött och dylikt.
*
<
Vi vända oss nu till infusoriernas verld, hvilken
mikroskopet först rätt uppdagat. Hvar slutar växt-
och börjar djurlifvet? Detta är på ett dylikt
område alldeles icke lätt att bestämma. Sålunda ha
vi t. ex. de underbara diatomeerna, oändligt små
varelser, hvilka af blotta ögat först varseblifvas,
då några millioner ligga tillsammans. De bestå
utaf ett omhölje af kiseljord med något slem
inuti och se än ut som små båtar, än som käppar,
trappor, såll, småbröd, skifvor o. s. v. Deras
fabelaktigt hastiga fortplantning åvägabringas utan
omständigheter derigenom, att den ena individen
växer utur den andra eller också genom delning. De
lefva i vatten och fuktig jordmån; men huru lefva de
väl? De drifva omkring och gunga i vattnet – det är
alltsammans. Intet spår till organer för upptagande af
föda eller andra animala kännemärken kunna upptäckas,
och striden, om man hade djur eller växtbildningar
framför sig, varade länge; dock har man numera till
största delen bestämt sig för växtriket. Den berömde
naturforskaren Ehrenberg fann nästan hela Berlin hvila
på sådane väsen, hvilka i de öfre lagren ännu äro
vid lif. Enär deras kiselpansar äro oförgängliga,
blifver mängden af utdöda exemplar naturligtvis
ännu mycket större. Hela mergel- och benmjölslager,
stora stenåsar samt betydliga berg bestå till största
delen af sådane skal, under det att icke mindre stora
massor skal finnas i kritan samt andra stenarter,
hvilka tillhöra mikroskopiska, snäck- och polyplika
djurslägten.
Då nutidens ryktbaraste kännare af infusionsdjuren,
professor Ehrenberg i Berlin, en man, hvilken
med mikroskopets tillhjelp i vattnet, i jorden, i
kalk-klippan, i stenen och i luften för oss öppnat en
ny verld, under sin egyptiska resa genom mikroskopet
visade en förnäm hindu, att det fanns lefvande väsen
i dricksvattnet, utropade denne: "Du har gjort mig
mycket olycklig, ty min religion förbjuder mig att
döda lefvande väsen och om jag hädanefter icke vågar
dricka vatten, skall jag omkomma!" Emellertid fanns
ett medel deremot, ty den berömde naturforskaren
visade hinduen att samtliga infusionsdjuren sjunka
till bottnen, om man häller något rom i vattnet.
 |
| Kritstycke, sedt genom mikroskop. |
Dermed skall dock ingalunda varo sagdt, att hvarenda
droppa vatten nödvändigt är uppfylld af lefvande
väsen, såsom det ofta antages af många strängtrogna. I
det varma egyptiska cisternvattnet torde väl så vara
förhållandet, men vårt klara brunns- och källvatten
känner föga till dylika gäster, och huru skulle de
också kunna existera deri? Luft, värme och organiska
ämnen erfordrar äfven den minsta varelse för sitt
bestånd, hvadan tummelplatsen för denna lilla
verld också företrädesvis är i stillastående, af
solen genomvärmdt samt med organiska ämnen uppfylldt
vatten. Bringar man en droppe deraf under mikroskopet,
har man vanligen gjort någon fångst, än ett blandadt
stimsällskap, än en och annan individ. Der sträcka sig
måhända stora, tröga, borsthåriga väsen, eller små
flinka tingestar fara blixtsnabbt fram och tillbaka
sökande sin föda i den grumliga vätskan. Svärmporer
af åtskilliga vattenväxter föröka måhända skenbart
det animala lifvet, och
om en mängd oändligt små kroppar sväfvar man i
ovisshet, hvad de skola föreställa. Mycket beror
också på optisk villa.
Det plötsliga uppträdandet
af blodfläckar på mat, bröd, nattvardsoblater
o. s. v. hvilket tidtals blifvit anmärkt samt ofta
gifvit anledning till icke ringa förskräckelse, är
numera genom mikroskopet återfördt till dess verkliga
orsak. Det beror på närvaron af ett särdeles litet
infusionsdjur, hvilket man med anledning af den
ofantligt hastiga förökningen kallat undermonaden.
Vi vilja med Ehrenbergs egna ord meddela våro läsare
ett sådant fall: På en skål polenta (tjock gröt af
majsmjöl) i den välmående bonden Pittarellos hus i
Legnano vid Padua, hvilken man den 2 Augusti 1819
satt i ett skåp i köket, fanns följande dagen röda
punkter, liknande blodsdroppar. Man kastade bort den
skämda polentan, men nästa dag infunno sig likadana
fläckar på en annan. Stillatigande hemtades byns
bäste prest, för att afstyra hexeriet, men saken
blef icke förty med hvar dag allt värre. En riskaka
och en brödanrättning, bestämd för ett litet barn,
antog efter tolf timmars förlopp samma färg. En
half höna öfverdrogs i skåpet med blod. Fastor,
böner och sakramenter visade ingen verkan, så att
förvåning och fasa snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0329.html
