- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
334

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - Jungfru Lona af Sylvia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hade hon alltid vänligt klappat mig på hufvudet,
samt då och då skänkt mig en liten slant.

"Du gråter, min gosse, hvarföre är du så ledsen?"

"Ack", snyftade jag med ännu större häftighet, "jag
vet ej hvad jag skall taga mig till ... morbror är
jag blott till en börda ... om ändå moster Malena
lefvat."

Jungfru Lona stod en stund och betraktade mig helt
betänksamt, derefter ljusnade allt mera hennes ansigte.

"Torka dina ögon, lille Ferdinand, och snyt dig
också", sade hon klappande mitt brännande hufvud. "Gud
utser alltid råd och hjelp åt den som behöfver
det ... Jag vill gå in och tala med mästaren",
tillade hon.

Hon dröjde ej länge borta, men då hon återkom såg
hon ännu blidare ut, samt sade:

"Vill du lofva att bli en riktigt snäll gosse, så
skall du få bo hos mig. Mästaren och jag äro ense
i denna punkt och han har verkligen svårt för att
ensam försörja och sköta så många små barn. I afton
skall jag afhemta dig", tillade hon, nickande med
hufvudet.

Jag trodde mig drömma, så underlig blef jag till mods.

Morbror var mycket vänlig, sade att en
oförväntad lycka händt mig och att jag kunde
tacka Gud, för jag fick komma till en så god och
hederlig menniska. Derpå hjelpte han mig, att
i ett knyte sammanpacka mina tillhörigheter,
kysste mig på pannan och bad mig ofta titta in.

Redan flera timmar hade jag varit i ordning och väntat
på jungfru Löna; slutligen kom hon.

Förande mig vid handen, gingo vi trenne trappor
upp. Derpå öppnade hon en liten dörr och bad mig
stiga in.

Betagen af utomordentlig förvåning stannade jag.
Aldrig någonsin hade jag sett maken till herrlighet.

Mina slägtingar bodde på nedra botten, der vi blott
hade ett mörkt och ruskigt rum, hvilket blef ännu
mörkare och ruskigare genom de många omgifvande höga
husen. Redan länge hade vi haft skymning och här uppe
var full och solig dager. Rummet var ljustapetseradt
och aftonsolen sken så vackert in genom de blanka
fönsterrutorna och förlänade de hvita renstärkta
gardinerna och sängomhänget en röd färgskiftning. I
fönstret voro en mängd blomkrukor och hela rummet
uppfylldes af reseda- och rosendoft. Vid fönstret
stod ett måladt bord, på hvilket en fin serviett var
utbredd, och stoppade stolar med röda öfverdrag, voro
i sträng, orubblig ordning, uppradade kring väggarne.

En liten trefärgad katt kom spinnande emot sin
matmor. Hon smekte honom, hvarvid han böjde sin vackra
rygg i många behagliga bugter.

"Misse lille, nu skall du ej få så ledsamt, jag har
skaffat dig en liten efterlängtad lekkamrat", sade hon.

En modstulen tanke smög sig i min själ. Skulle ej
jungfru Lona snart bedja mig gå, skulle jag icke
äfven här vara till öfvers?

Det var som anade hon mina tankar, ty hon sade uppmuntrande:

"Min käre Ferdinand, här skall du få vara så länge
du är snäll och uppför dig väl, hvilket du med Guds
hjelp nog alltid skall göra. Du kommer äfven att
få göra mig en och annan handräckning, så jag skall
hafva mer nytta än skada af dig."

Hvad detta kändes ljuft; ty jag ville så gerna bli
en nyttig menniska. Helt glad och nöjd kastade jag
armarne om Lonas hals och kysste henne.

"Gud välsigne dig", sade hon och torkade med handen
bort några tårar, som förlänade hennes blå ögon ett
darrande skimmer.

Derpå gaf hon mig mjölk och bröd, samt bäddade min
säng i en vrå på en liten halmmadrass, som hon lade
öfver några stolar; bredde sedan ut rena lakan och ett
täcke. Jag gick till sängs och tyckte, att ingen af
de förtrollade prinsar, hvars lefnadsöden jag ofta
med förtjusning hört omtalas, någonsin kunde haft
det bättre än jag.

"Kan du ingen aftonbön?" frågade hon, då jag ville
säga "god natt".

Jag kunde tvänne, och sedan jag uppläst dem kysste
hon mig på pannan och hviskade sakta ett "välsigne".

Nu började en annan tid, än den jag upplefvat hos mina
slägtingar. Min dag indelades i en viss ordning, och
blott några fritimmar fick jag springa och leka. De
öfriga tillbringade jag på vårt lilla rum, i hvars
solljusa stillhet jag allt mera fann mig lycklig.

Ifrån första stund anförtroddes mig vattnandet och
skötandet af de vackra blomstren, på hvilka jungfru
Lona satte ett så högt värde, äfvenledes kattens
matande, stickors skärande m. m., hvilka göromål jag
uträttade med stor högtidlighet, troende mig vara
till outsäglig nytta. Det var ej utan, att jungfru
Lona styrkte mig i denna tro, ty hon upprepade ofta:

"Hvilken dugtig karl kan du ej blifva med tiden,
lille Ferdinand, när jag nu redan har så stor nytta
af dig!"

Ibland helsade jag på i mitt fordna hem, och blef
alltid emottagen med den största hjertlighet. Till en
början var morbrors lynne tungt och allvarligt, men
snart såg man honom åter småle och helt belåten sätta
sin lilla näsa i vädret. Ja, ett år var ej förgånget
sedan mosters död, förrän han började småsjunga
och deklamera med lika stor pathos, som före hennes
bortgång, till stor glädje för en ung tvätterska,
som nyligen flyttat in i huset midt emot. Emellanåt
tittade hon in, för att leka med de små välsignade
barnen, för hvilka hon hyste så stor ömhet.

En söndags eftermiddag sade morbror till mig, i det
han tog den unga tvätterskan om lifvet.

"Se här ser du din nya moster; barnen behöfva någon
att hälla sig till och äfven jag", tillade han småleende.

Detta beslut kunde jag icke rätt gilla; min barnsliga
själ förstod ej huru man kunde sörja så djupt och
sedan glömma; jag hade funnit det mycket naturligare
om han dött af sorg, likt hjeltarne i mina sagor.

Af jungfru Lona hade jag nämligen fått en hel hop
sagoböcker, i hvilka jag redan nu försvarligt nog, på
egen hand, kunde läsa, sedan min fostermor bibringat
mig de första grunderna i denna välsignade kunskap.

En dag, jag hade redan varit halftannat år hos jungfru
Lona, klädde hon mig midt på sjelfva hvardagen i
mina bästa helgdagskläder. Hon såg derunder helt
betänksam ut, till och med sorgsen. Derpå tog hon mig
vid handen, och så gingo vi öfver stora och små gator,
tills vi slutligen stannade utanför ett ståtligt hus,
omgifvet af en liten trädgård.

"Vänta här ute", sade hon, och aflägsnade sig.

Efter en god qvart återkom hon och bad mig följa
sig upp. Vi inträdde i ett stort rum, öfverfyldt af
böcker, inneslutna i granna bokskåp. Framför ett
skrifbord satt en fyratioårig man, som hade ett
allvarligt, men behagligt utseende.

"Här är gossen, jag talade om med herr rektorn,
och jag hoppas han skall blifva till nöjes."

"Ferdinand lille", tillade hon nu med sakta röst. "Jag
lemnar dig här, på det du må uppfostras till en
bra menniska. Jag kan ej lära dig mera, än hvad jag
redan gjort, och tror du mera passar till läskarl,
än till handtverkare. Var snäll och flitig samt gör
mig all heder."

Gråtande kastade jag mig i hennes famn; huru smärtsamt
att jag måste lemna henne.

"Skola vi ej mera återse hvarandra?" frågade jag ledsen.

"Hvarje söndag, då du under veckans lopp varit
flitig", hviskade hon; skjöt mig ifrån sig och stängde
dörren emellan oss.

Behöfver jag tillägga, att ingen söndag förflöt,
som jag icke besökte henne, och att dessa söndagar
voro för mig likt de skönaste festdagar; ty ju mera
jag växte upp, ju mera förstod jag att värdera allt
det goda min fostermor gjort och verkat för mig.

Emellertid funderade jag många gånger öfver
sättet hvarir genom hon lyckats förskaffa mig
plats som helpensionär i rektor M:s utmärkta
pensionsanstalt. Flera gånger frågade jag henne härom,
men hon skakade blott på hufvudet, smålog och menade
att detta vore en hemlighet, den hon nog skulle taga
med sig i grafven.

Först då jag tagit magistergraden, berättade mig
rektor M., på sjelfva min förlofningsdag med hans
äldsta dotter, huru härmed hängde tillsammans.

Jungfru Lonas far hade varit lots och då, med egen
lifsfara, räddat en rik engelsman från att omkomma
i vågorna. Af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0338.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free