Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - Australiens Ur-invånare - Avasaxa af Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vildhet för tillåtet att krossa hennes benknotor eller
direkt döda henne. Emellertid får ingalunda nekas,
att hos "det svarta täcka könet" en särdeles böjelse
för lättja gör sig gällande, hvilken emellertid måste
ligga i luften, enär de flesta hvita fruntimmer,
af hvilken nation som helst, efter en kort vistelse
i Australien, få precist samma smak för den ljufva
sysslolösheten, ja till och med deruti öfverträffa
sina svarta systrar.
De inföddas boning består endast i två eller flera
stycken träbark, hvilka genom käppar formeras till ett
tak, skyddande för blåst och regn. Framför denna skärm
underhålla de en liten eld, som aldrig får slockna,
och under sina vandringar medföra de brännande bark
eller glödande trästycken. Endast i yttersta nödfall
söka de genom gnidning af två träbitar återförskaffa
sig den förlorade elden.
Den svarte uppnår sällan en ålder af öfver 40 år
såvidt detta kan iakttagas. Ynglingen mognar hastigt
till man och blifver som sådan redan efter några års
förlopp grå. Födes ett barn – hvilket under de första
dagarne till färgen icke kan
skiljas från ett hvitt – plantera föräldrarne ett ungt
träd. Efter detta träd bestämmer individen sedermera
sin ålder eller räknar derefter, om en hvit spörjer
honom öfver saken. Barken pä födelsedagsträdet
afskalas, om barnet dör, och begagnas som likkista,
hvarefter det utdöende trädet står som en minnesvård,
erinrande de anhöriga om förlusten. Blifver barnet
återigen vid lif, öfvertager fadern, när gossen är
fem år gammal, dennes uppfostran, som, till att börja
med, består deruti, att han låter pojken förfölja
en känguru-katt. Under loppet böjer australiern
öfverdelen af kroppen starkt tillbaka. Derefter lär
gossen klättring på ett träd, försedt med inhuggna
hak, hvarest stortån finner fäste, och så bär det
åstad, på det sätt, att endast armarna omfatta trädet
eller en slingerväxt kastas omkring detsamma. Ändarne
af denna snara griper den klättrande först, hvarefter
han försigtigt lossar öglan, skjuter den framför sig
och fattar nytt tag. Härigenom liknar australierns
klättrande fullkomligt en hackspetts, anseende han
vår metod för klumpig och smärtsam.
Fadern undervisar slutligen sin son i uppspårandet
af menniskor och djur, hvari infödingarne äga otrolig
skicklighet, äfvensom att slunga spjut, kasta bomerang
och föra klubban. En särdeles intressant jagt är den
på ormar, vid hvilken det hufvudsakligen kommer an
på att få djuret lefvande i händerna. Hos Australiens
vildar herrskar nämligen bruket att i "vapenskölden"
som symbol upptaga något slags djur och blifver
derefter detta djurslägte möjligast skyddadt. Vid
jagt på ormar följas visserligen flera metoder,
dock erbjuder den, som användes af invånarne i
Orneo-distriktet i Ny-Sydwales, enligt hvilken
man smyger sig på djuret i dess kryphål, det mesta
intresset. I nyssnämnde distrikt finnas de största
arterna, och många bland dem, t. ex. matt-ormen,
uppnå en längd af tio till tolf fot. De uppehålla
sig vanligen i hål under grästrädets rötter; men
då på en jemförelsevis liten yta hundratals sådane
hål äro tillfinnandes, af hvilka endast en del äro
bebodda, måste jägaren tänka på medel att förvissa
sig om en säker fångst. Till den ändan bestryker
han mynningarne af ett antal hål med tunnt utrörd
lera och begifver sig andra dagen till stället,
då han lätt märker, genom
hvilka hål ormar krupit in och ut. Öfver hvarje
sådant, der han förmodar en orm, stryker han
honung i gräset eller på grästrädet samt lägger
sig i grannskapet på lur, under det att de öfriga
jägarne på andra ställen vidtaga samma åtgärder. Icke
länge låter den annars så förslagne ormen vänta på
sig, när han vädrar det så omtyckta lockbetet. Med
största försigtighet spejar han först omkring sig, men
blifver snart djerfvare och ringlar sig uppåt stammen;
emellertid, så fort hans fula hufvud försvunnit i det
buskiga gräset, sker anfallet från jägarens sida. Från
denne sednares venstra axel nedhänger ett af
opossum-skinn sammanfogadt plagg, räckande till hälarne, och
hans vapen består af ett långt spjut, hvars främre
ända bildar en spetsig gaffel. Detta spjut stöter
vilden i trädet, hvilken åtgärd kan betraktas som en
utmaning till kampen. Ormen sammandrager kroppen och
söker gömma den bland gräsknipporna, medan han sticker
upp hufvudet öfver kronan och med sina hatfulla ögon
liksom tyckes affordra orostiftaren räkenskap. Då det
alls icke är jägarens mening att döda djuret,
utan att fånga det lefvande, måste han uppbjuda
hela sin behändighet och allt sitt skarpsinne,
för att hinna till detta resultat, utan att dervid
blottställa sig sjelf. Han söker få ormen ned på
marken genom att lindrigt såra honom i ryggen med
spjutet, hvarpå djuret i fullt raseri skjuter ned
från trädet mot angriparen. Denne, förutseende
och beräknande hvarje rörelse, springer åt sidan,
hållande skinnkappan framför sig som sköld, i hvilken
ormen nu biter.
Uppretad i högsta grad, reser han sig i sin fulla
längd till ett nytt angrepp och jägaren upprepar samma
manöver som förut. Så snart djuret bitit sig fast i
en flik af kappan, stöter han spjutet på det sättet
i marken, att gaffeluddarne omsluta ormens hals, och
så fasthålles han vid marken. I detta läge kröker
han konvulsiviskt ihop sig och i samma ögonblick
kastas ett i beredskap hållet nät öfver honom samt
tillbindes. Fångsten föres i triumf till lägerplatsen
samt vårdas för framtiden på det sorgfälligaste.
 |
| Avasaxa. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
