Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - Vilda växter i boningsrummet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögat, ha de redan gripit omkring sig och fullgjort
en del af sitt förstörelseverk.
Vi vilja uppräkna de vanligaste formerna, med
den anmärkningen, att de aldrig tillsammans på
en gång förekomma. De höra till den stora alg- och
svamp-familjen, mest till den sednare afdelningen. Då
den noggrannare forskningen i båda grupperna först i
nyare tider blifvit företagen, är det sannolikt, att
icke få af de som särskilda arter uppförda växterna
måhända endast äro former af en och samma, men lika
möjligt är, att man genom mikroskopet kan upptäcka
helt nya.
På fönsterrutorna afsätter sig rummets fuktighet
rikligast, och dammet, bestående af hundratals
olika ämnen, erbjuder i förening dermed en jordmån,
fullkomligt passande för alger och svampar. Dessa
skjuta desto frodigare, ju varmare och fuktigare
rummen äro och ju orenligare fönsterrutor och bågar
hållas. Så anträffar man emellanåt ett rödaktigt slem,
som vid stark förstoring visar talrika fina, grenigt
ledade trådar, hvilka likt spindelväf äro inflätade
i hvarandra. Trådarne äro nästan lika klara som glas
och bestå af cellblåsor, som äro 3 till 5 gånger så
långa som tjocka. Denna oskenbara växtbildning har
man kallat den köttfärgade dvergtråden (Chamaenema
carneum) och räknas till algerna. Oftare märker man
smutsigt bruna slemmassor i de våta fönsterfogarne,
hvilka bilda fläckar och skum samt bestå af idel små
klotceller. Detta är en af de lägsta algformerna, det
mjuka slemklotet (Cryptococcus mollis). Å sjelfva
glaset krypa rödaktiga, mycket fina trådar, som
vid basen äro tjockare, åt spetsarne tunnare och
betecknas som fönster-vattentofs (Hygrocrocis
fenestralis). Dessa af aflångt runda leder
sammansatta trådar förena sig till slemmiga tofsar
och bilda en ytterst tunn hud. På särskilt smutsiga
fönster uppträder under vintern vid mildt väder
fönster-svängtråden (Oscillaria fenestralis). De
enkla trådar, af hvilka dess skumlikt utbredda
tofsar bestå, inneslutas hvar och en i knappt
synbara klara skidor, och växa temligt hastigt ur
de sednares båda öppningar, i det de kröka sig som
maskar samt svänga hit och dit, likt en urpendel,
fastän långsammare. Trådarne äro så fina, att det
behöfves 6000 för att fylla tolftedelen af en tum.
Samma plats ha ett par andra svamparter valt,
tillhörige de lägre mögel formerna, nemligen
fönster-klotspindeln (Fusarium merismoides) och
fönster-strålmöglet (Byssocladium fenestrale). Den
förstnämnde svampen bildar i början hvitaktiga,
spindelväfslika fläckar på fönsterna, derefter
blifva ändarne på trådarne klubbformiga och färga
sig orangegula, dela sig i grenar samt uppträda i
form af 2 linier höga tofsar; slutligen blifva de
svarta samt utströ talrika, tillspetsade och krökta
fortplantningsceller (sporer). Strålmöglet visar sig
deremot som grågröna, stråliga fläckar om 1 till 2
liniers diameter. Äro många sådane hopar förhanden,
så sammanflyta de slutligen och bilda ett grågrönt
eller brunaktigt öfverdrag.
Efter som vi en gång äro vid fönstret, så låtom
oss kasta en pröfvande blick på blomsterkrukorna
derstädes. Ofvanpå mullen visar sig understundom
ett lifligt grönt öfverdrag. I många fall kan
detta vara början till mossa; men framställa sig
trådarne af detta öfverdrag som förgrenade celler
utan tvärskiljeväggar, så ha vi framför oss en algform,
säcktråden (Vaucheria terrestris), hvilken derigenom
är intressant, att man hos dess smågroddar, som äro
försedda med högst fina hår, iakttager en lifligt
svängande rörelse. Man var nästan böjd för att tro,
det en växt härvidlag födde små djur (infusorier), men
märkte att dessa rörliga små kroppar (svärmsporer)
ånyo utvecklade sig till säcktrådar och slöt nu
omvändt till, att det också gifves växter med
rörelseförmåga. Jemte säcktråden trifves på den våta
mullen i blomsterkrukorna den fina spiraltråden
(Spirulina tenerrima), hvars trådar blott äro en
tusendels linie tjocka, blekgröna och företeende
ungefär samma rörlighet som den förut nämnda
svängtråden.
Hafva händelsevis af kanarifågelns foder några
hampkorn fallit ned i blomsterkrukan, kunna vi
måhända anträffa det storfruktiga hufvudmöglet
(Cephalosporium macrocarpum), som slår sig ned
å skaften af större mögelarter (Mucedo), hvilka
trifvas å sådane korn. På sjelfva krukan finnas andra
mögelformer, såsom den araukarielika drufgrenen
och skimmerhufvudet (Stilbum ostra cogenum).
Den sednare är mycket liten,
geléartadt hvit samt har på hvart och ett af de fina
skaften ett klubbformigt stort hufvud med små hvita
fortplantningsceller. Mellan blomsterkrukorna
förekommer äfven i sjelfva fönstret den vackra
leddrufvan (Arthrobotrys superba), hvars 1/2 till 3
linier breda matta glänser silfverhvitt och består
af uppräta ledade trådar.
Det har ofta nog visat sig, att i dricksvatten bildar
sig ett grönt öfverdrag, som gör kärlets rengörning
nödvändig. Två arter vattentofsar (Hygrocrocis)
utgrena på glaset sina otydligt ledade, klara
och knappt synbara trådar. Hos den ena arten äro
de mycket greniga trådarne upprepadt gaffelformigt
delade; hos den andra (H. dendriformis) förgrena de sig
trådartadt och stå mest fyra korsvis. Vid spetsarne
utvidga de sig till oregelbundet hopade celler. Det
köttfärgade urklotet (Protococcus carneus) bildar
understundom i vattenflaskor rödaktigt slemmiga massor
af tunnhinniga, rundaktiga celler, hvilka icke stå
i något bestämdt formsammanhang med hvarandra. Hafva
blomsterbuketter stått längre tid i vaser, så visar
sig på ytan af det illaluktande vattnet en klar
hinna, bestående af mycket små klotrunda celler och
räknas såsom slemklot (Cryptococcus nebulosus)
till algerna.
Hvem har väl icke någon gång vid pennans doppning i
bläckhornet gjort ett obehagligt notdrag, bestående
af hvitgrå mögelmassor, som i hast föranledde till
en plump på papperet. I det svarta bläcket trifves
en vattentofs (Hygrocrocis atramenti), hvilken
till en början är löst tofsig, men sednare bildar
en af gaffellikt grenade trådar sammanfiltad hvit
hinna. De leder af hvilka dessa trådar bestå,
äro bukformigt uppsvällda och vanligen halfannan
gång så långa som tjocka. I det röda bläcket
finnas tvänne vattentofsformer; den ena (Hygrocrocis
floccosa) är hvit, den andra (H. typhloderma)
olivfärgad. Förmodligen äro dessa vattentofsar
blott yngre former af vanlig mögelbildning och
tyckes hufvudsakligen draga sin näring ur bläckets
gummihalt.
Två af de vanligaste mögelarterna, hvilka
tyvärr alltför ofta slå sig ned på sockerhaltiga
saker och födoämnen, äro det vanliga brödmöglet
(Aspergillus glaucus) och det grågröna penselmöglet
(Penicillium glaucum). På ättika bildar den så
kallade ättikmodern (Ulvina aceti) en temligt fast
färglös hinna, sammansatt af små korniga celler,
och på hallonsaften uppstår ett likartadt öfverdrag
genom en köttfärgad, beslägtad bildning (Ulrina Rubi
Idaei). Möglande klister öfverdragas med glänsande
bruna mattor af slangbärarmöglet (Ascophora
Floræ), skämdt lim med en nära beslägtad art
(A. elegans), liksom med det svartsporiga slemmöglet
(Collarium nigrospermum), hvilket på en hvit botten
af trådflätor har svarta fortplantningsceller.
Äfven rummets väggar, äro ingalunda befriade från de
närgångna växternas angrepp. På nylimmade murar
uppträder kalk-spormöglet (Sporotrichum calcigenum)
och bildar der svarta fläckar och jemte detta
vägg-spormöglet (Sp. parietinum); synas på väggen
skönt bruna fläckar, så hafva vi att göra med
murtråden (Turola murorum), medan silfverhvita
kunna härröra från den redan omnämnda leddrufvan
(Arthrobotrys superba).
Äro väggarne tapetserade, så erbjuda papperet och
de på detsamma befintliga färger, äfvensom lim
och klister, under vilkor af fuktighet, återigen
andra svampformer plats. Det rosenröda kolfmöglet
(Aspergillus roseus) höjer här från ett fint
trådigt underlager sina späda fruktskaft, betäckta
med rosenröda sporer. Olivgröna uppträda deremot
de smörjiga småtufvorna af det nakna spormöglet
(Gymnosporium olivaceum). Det silfverfärgade
trådmöglet (Hypha argentea) öfverdrager icke sällan
fotsbredt fuktiga tapeter, i form af en trådig
hinna. Dess glänsande trådar äro delade i fina grenar
och utbreda sig från en medelpunkt strålformigt åt
alla sidor. Här och der förekommer kretspenselmöglet
(Penicillium olivaceum), som temligt tjocka,
cirkelrunda, smutsigt olivgröna högar om 2-4 liniers
diameter. Till och med gipsfigurer förskonas icke
alltid från denna växtverld i miniatyr. Det grågröna
kolfmöglet (Aspergillus glaucus) slår sig ned på dem
och utbildar sig till en särskild form (A. repens).
När rummen hållas torra, äro de skyddade mot många af
nyssnämnda besvärliga gäster, men intet medel hjelper deremot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
