Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - Ett Söndagsäfventyr - De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne (Forts. från sid. 339)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dagar förut hade jag stått på andra sidan gallret och
betraktat de döde samt de vid deras hufvud upphängda
klädesplagg.
Nu var jag sjelf en integrerande medlem af la Morgue’s
stumma, förfärliga sällskap.
Man klädde af mig, hängde upp kläderna vid hufvudet,
lade händer och fötter tillrätta samt lemnade
mig. Hade jag bara kunnat röra ett finger, – men nej,
jag var liksom fastspikad vid bordet. Nu kom den
korpulente mannen, som hade förklarat mig för död.
"Ah, der är han", sade han och stötte till mig med
käppen. "Honom får jag ha. Hvar är uppsyningsmannen?
Se, Albert, här är mitt kort, fäst det med litet
lack på denna präktige pojkes panna."
Detta var en utsigt till frälsning. Droppade man
brinnande lack på min panna, skulle jag säkerligen
återfå min rörelseförmåga. Men uppsyningsmannen var
allt för maklig att göra sig detta besvär. Han lade
kortet på mitt bröst och aflägsnade sig.
En och annan nyfiken kom och gick, men vid gallret
var det tomt, ty den pestartade lukten förjagade alla
besök. Jag kunde visserligen icke resa mig, men dock
från sidan betrakta mina grannar. Till venster låg
en ung flicka, hvars sköna, lugna ansigte var vändt
emot mig; till höger en uppsvälld gammal person med
mörkblått ansigte – säkert ett offer för vattnet eller
repet. – Huru kom det sig då, att jag icke förlorade
medvetandet? Hvarföre hade jag icke förmåga att sänka
mina ögonlock, som ingen medlidsam själ tänkt på att
trycka till.
Den förskräckliga utställningslokalen
tillstängdes. Uppsyningsmannen vred om nyckeln i
låset, slog dörren igen, släckte gaslågorna, dref
förbi gallret, i det han tog sig en stor pris och –
liken voro allena. Det var som om rummet hade blifvit
mindre; det ostadiga skenet, hvilket inträngde från
gaslyktorna, tycktes uppfylla detsamma med förfärliga
fantomer – själarne af de på parad liggande liken. "O,
mina käre i mitt fjerran hem", tänkte jag, "om j
vissten hvilket läger man beredt mig
här i Paris!" Och nu framträdde de för min inre
blick. Min mor såg jag fullkomligt tydligt, min
far hade ett allvarligt, mörkt utseende och min
förtrollande, lilla syster, som för länge sedan var
död, hoppade och sväfvade lik en lyktgubbe öfver mina
fötter ... Jag trodde att en eller annan skruf var
lös i mitt hufvud ... eller skulle jag verkligen
vara död.
Plötsligen kände jag en häftig, skärande smärta
i min ena stortå. Hvad för något – har man redan
börjat dissekera mig ... Nu kom smärtan igen – huru
förfärligt ... man skar och borrade omkring i min tå;
nu började det också i andra foten. Hvad kunde det
väl vara? Men i samma mån smärtan tilltog, kände jag
musklerna darra i mina ben och nu började jag fatta
hopp, att det åter kunde komma lif i min lekamen
... Plötsligt sprang någonting uppför kroppen och
några ögonblick derefter såg jag två ofantliga råttor
sitta på mitt bröst och liksom rådgöra med hvarandra;
derefter reste de sig på bakbenen och började äta af
mina läppar och kinder.
Det var, som hade ett elektriskt slag drifvit mig i
vädret. Med en sats stod jag upprätt på bordet. Jag
darrade af fasa, jag skrek, jag ropade, men var dock
salig i mitt inre, ty jag var frälst. Min stelkramp,
mitt kataleptiska anfall var förbi.
Jag ryckte ned mina kläder, tog dem på mig
och dundrade derefter så länge på dörren, tills
uppsyningsmannen vaknade och kom in. Jag föll honom om
halsen och förlorade medvetandet. Då jag åter vaknade
till sans, hade jag tillbringat resten af natten i
hans ländstol. Följande morgon blef jag frigifven,
efter att hafva erhållit en kopp godt kaffe och
uppgifvit mitt namn.
Madame Poiron emottog mig mycket onådigt och uppsade
mitt logis.
"Jag har städse haft solida hyresgäster", sade hon;
"hvem vet i hvad för gement sällskap ni tillbringat
denna natt?"
"Det är sannt", sade jag och körde till prefekturen,
för att låta visera mitt pass till hemorten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
