- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
346

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - Ett Söndagsäfventyr - De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne (Forts. från sid. 339)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dagar förut hade jag stått på andra sidan gallret och
betraktat de döde samt de vid deras hufvud upphängda
klädesplagg.

Nu var jag sjelf en integrerande medlem af la Morgue’s
stumma, förfärliga sällskap.

Man klädde af mig, hängde upp kläderna vid hufvudet,
lade händer och fötter tillrätta samt lemnade
mig. Hade jag bara kunnat röra ett finger, – men nej,
jag var liksom fastspikad vid bordet. Nu kom den
korpulente mannen, som hade förklarat mig för död.

"Ah, der är han", sade han och stötte till mig med
käppen. "Honom får jag ha. Hvar är uppsyningsmannen?
Se, Albert, här är mitt kort, fäst det med litet
lack på denna präktige pojkes panna."

Detta var en utsigt till frälsning. Droppade man
brinnande lack på min panna, skulle jag säkerligen
återfå min rörelseförmåga. Men uppsyningsmannen var
allt för maklig att göra sig detta besvär. Han lade
kortet på mitt bröst och aflägsnade sig.

En och annan nyfiken kom och gick, men vid gallret
var det tomt, ty den pestartade lukten förjagade alla
besök. Jag kunde visserligen icke resa mig, men dock
från sidan betrakta mina grannar. Till venster låg
en ung flicka, hvars sköna, lugna ansigte var vändt
emot mig; till höger en uppsvälld gammal person med
mörkblått ansigte – säkert ett offer för vattnet eller
repet. – Huru kom det sig då, att jag icke förlorade
medvetandet? Hvarföre hade jag icke förmåga att sänka
mina ögonlock, som ingen medlidsam själ tänkt på att
trycka till.

Den förskräckliga utställningslokalen
tillstängdes. Uppsyningsmannen vred om nyckeln i
låset, slog dörren igen, släckte gaslågorna, dref
förbi gallret, i det han tog sig en stor pris och –
liken voro allena. Det var som om rummet hade blifvit
mindre; det ostadiga skenet, hvilket inträngde från
gaslyktorna, tycktes uppfylla detsamma med förfärliga
fantomer – själarne af de på parad liggande liken. "O,
mina käre i mitt fjerran hem", tänkte jag, "om j
vissten hvilket läger man beredt mig
här i Paris!" Och nu framträdde de för min inre
blick. Min mor såg jag fullkomligt tydligt, min
far hade ett allvarligt, mörkt utseende och min
förtrollande, lilla syster, som för länge sedan var
död, hoppade och sväfvade lik en lyktgubbe öfver mina
fötter ... Jag trodde att en eller annan skruf var
lös i mitt hufvud ... eller skulle jag verkligen
vara död.

Plötsligen kände jag en häftig, skärande smärta
i min ena stortå. Hvad för något – har man redan
börjat dissekera mig ... Nu kom smärtan igen – huru
förfärligt ... man skar och borrade omkring i min tå;
nu började det också i andra foten. Hvad kunde det
väl vara? Men i samma mån smärtan tilltog, kände jag
musklerna darra i mina ben och nu började jag fatta
hopp, att det åter kunde komma lif i min lekamen
... Plötsligt sprang någonting uppför kroppen och
några ögonblick derefter såg jag två ofantliga råttor
sitta på mitt bröst och liksom rådgöra med hvarandra;
derefter reste de sig på bakbenen och började äta af
mina läppar och kinder.

Det var, som hade ett elektriskt slag drifvit mig i
vädret. Med en sats stod jag upprätt på bordet. Jag
darrade af fasa, jag skrek, jag ropade, men var dock
salig i mitt inre, ty jag var frälst. Min stelkramp,
mitt kataleptiska anfall var förbi.

Jag ryckte ned mina kläder, tog dem på mig
och dundrade derefter så länge på dörren, tills
uppsyningsmannen vaknade och kom in. Jag föll honom om
halsen och förlorade medvetandet. Då jag åter vaknade
till sans, hade jag tillbringat resten af natten i
hans ländstol. Följande morgon blef jag frigifven,
efter att hafva erhållit en kopp godt kaffe och
uppgifvit mitt namn.

Madame Poiron emottog mig mycket onådigt och uppsade
mitt logis.

"Jag har städse haft solida hyresgäster", sade hon;
"hvem vet i hvad för gement sällskap ni tillbringat
denna natt?"

"Det är sannt", sade jag och körde till prefekturen,
för att låta visera mitt pass till hemorten.

*


De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne.



                                (Forts. från sid. 339.)

Beklädnad. Behofvet af en sådan sammanhänger noga
med behofvet af en bostad. Å ena som å andra sidan är
det väderlekens omskiften, som på kroppen utöfva det
tvingande inflytandet att förse sig med skyddande
föremål. Menniskans hud är icke, såsom djurens,
annorlunda beskaffad under den kalla årstiden än
under den varma. Hon kommer naken till verlden, och
när frost eller regn inträffa, växer ingen tjock pels
på hennes kropp, utan måste hon tänka på medel att
genom konst skydda densamma.

Menniskan förskaffar sig kläder. Hos folkslag, hvilka
lefva i städse likartade varma länder, är beklädnaden
inget så tvingande behof; den utvecklar sig också här
mycket långsammare än hos invånarne i den kalla zonen,
men å andra sidan uppnår densamma hos polarfolken icke
den fullkomlighet, som i den tempererade zonen, enär
väderleksförhållandena derstädes icke äro underkastade
så snabbt inträdande förändringar.

De sydamerikanska skogsindianerna, puris, bokotuder
och koroader känna ingen beklädnad till skydd emot
vädret. Då missionärerna gåfvo dem skjortor, blygdes
de för att begagna sådane och buro dem i stället
sammanrullade under armen. Men i det stället öfvermåla
de hela kroppen och skydda sig genom färglagret emot
insekterna.

Det tyckes sålunda, som om öfvermålningen,
hvilken allestädes utöfvades af de rå folkslagen,
skulle föreställa det första och ursprungligaste
beklädnadssättet. Fåfänga å ena och blygsamhet
å andra sidan gjorde härefter så småningom sitt
inflytande gällande, om äfven blott i vissa grader
och riktningar, hvilka dock icke alltid sammanfalla
med de hos oss hysta åsigter.

Färger göra der menniskor, liksom hos oss kläder.

Öfvermålningen, hvilken till en början sträcker
sig öfver hela kroppen och hvars renovering utgör
en vigtig del af den dagliga sysselsättningen,
inskränker sig med den tilltagande betäckningen af
de bara kroppsdelarne och uppnår ändtligen sin
högsta utbildning i bemålningen af ansigtet, hvilket
till och med i våra högkultiverade tider förstått
att bibehålla sig som en väsentlig del af toiletten.

Ett dermed i viss mån likartadt beklädnadssätt
funno fransmännen i 17:de seklet i Brasilien,
nämligen fjäderbetäckningen. Tupinambos beströko
hela kroppen med gummi och beströdde den sedan
med en mängd röda dun. På samma sätt göra ännu de
kaliforniska indianerna, när de smycka sig till dans,
och encebellada-stammarne, som fastklibba lösa
bomullsfjun vid kroppen.

Vi vilja antaga, att det ursprungligaste
beklädnadsplagget i heta zonen varit förklädet, och
att det just begagnades af qvinnor, fastän åtskilliga
ogalanta resande icke aktat för rof att påstå, det den
till solstrålarnes afhållande tjenande pannbindeln
af många anses nödvändigare.

I oblidare trakter, såsom på Nya Seeland, ledde
kylan till uppfinningen af kappan eller manteln. Med
förklädet står gördeln i ett visst sammanhang, nyttjas
ofta som bär-rem och tillskäres för den skull här
och der något bredare.

Hos ovambos stötte Livingstone på en jemförelsevis
icke så ringa kultur; qvinnorna presenterade sig med
dubbla skört, hvaraf det ena betäckte frånsidan. Hela
kroppen var insmord med olja, och hvad man aldrig får
se hos sydamerikanska indianerna eller nyseeländarne
iakttogs här, nämligen att en stor omsorg var nedlagd
på håret. Medelst feta saker och snodda växtfibrer
var detta inveckladt i långa, öfver ryggen nedhängande
piskor.

Med dessa enkla medel åtnöja sig invånarne i heta
luftstreck, men det vore mera än vågadt, att från
beklädnadens lätthet eller totala frånvaro i den varma
zonen, sluta till brist på hyfsning öfverhufvud.

Eskimåerna, hvilka till sin bildningsgrad icke
höja sig öfver Afrikas nästan nakna negerstammar,
bära fullständig beklädnad, hvilken de veta att
konstmässigt förfärdiga af renens och skälens hud,
tarmar och senor. Derjemte förstå de att afdraga huden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 5 17:37:09 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1864/0350.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free