- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
347

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne (Forts. från sid. 339) - Husmamsellens Dotter af Lea

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på fåglar och bearbeta skinnet, med qvarsittande fjun,
till varma plagg. Klädedrägten hos karlar och qvinnor
är nästan alldeles densamma, endast att de sednare
på ryggen tillfoga ett slags påse för transporten af
sina barn, hvarmed de förra icke befatta sig. Drägten
består af benkläder, strumpor, skor, rockar samt
öfverplagg; till och med handskar samt en egendomlig
hufvudbonad fattas icke, så att hvarje del af kroppen
har sin särskilda klädespersedel.

För att skydda sig emot vattnets inträngande,
begagna polarfolken derjemte en öfverbeklädnad,
som förfärdigas af hvalfiskens eller andra stora
sjödjurs blåsor och tarmar.

Vigtiga persedlar äro isynnerhet hos de kringvandrande
folken skoplaggen, hvilka, allt efter markens
beskaffenhet, erhålla en skiljaktig form. De hafva
sitt ursprung från ett läderstycke, en bark- eller
träskifva, hvilka som sulor bindas under foten,
till skydd emot skarpkantiga stenar m. m. och denna
form har, jemte sockarne samt de stöfvelartade
kläderna, tydligen bibehållit sig i sandalerna,
hvilka nu finnas så vidt utbredda. Eskimåerna
och de nordamerikanska indianerna förfärdiga sig,
för att hastigare fortskaffa sig på den lösa snön,
breda snöskidor af tunnt, lätt rör eller fiskben,
mellan hvilka de anbringa ett flätverk af hår eller
säf. Dessa snöskidor ha en temmelig storlek; de göras
från 4 till 6 fots längd och 1 1/2 till 2 fots bredd, på
det att kroppen icke måtte sjunka ned i den löskorniga
snön.

Beklädnadens omfång eller mångfald är sålunda icke
någon måttstock på kulturen, men å andra sidan utgör
den större eller mindre konstfärdighet, hvilken
gifver sig tillkänna i klädernas förfärdigande, en
verklig sådan. Hudarne af de dödade djuren visade
sig först lämpliga till begagnande, och i sjelfva
verket finna vi att, sedan större eller mindre
förberedande åtgärder med skinnen ägt rum, mantlar
och skört hos de rå folkslagen blefvo tillskurna
af detta material. Om också icke enligt vår åsigt,
så förstå dock eskimåerna och pescheräerna ett slags
garfning, och läderberedningen hos de nordamerikanske
indianerna samt den tempererade zonens nomader kan
kallas en nästan fulländad.

Fiberämnena förenas med hvarandra genom knyppling och
flätning. Först sno vildarne trådarne tillsammans och
låta dem radvis hänga ned bredvid hvarandra. Derefter
inknytas tvärtrådar, och på det sättet är första
steget till väfnad uttaget.

Det är isynnerhet herdefolken, hvilka genom
afkastningen af sina hjordar ha tillräckligt
råmaterial, som sysselsätta sig med fullkomnandet af
väfnader. Kalmuckerna arbeta filtar till sina täcken
och tältbetäckningar under vintermånaderna på följande
sätt: de taga ett gammalt täcke af samma storlek, som
det nya skall hafva, breda ut och betäcka detsamma vid
pass en fot högt med hvit fårull. Skall det nya täcket
utsiras med brokiga prydnader, så lägges mönstret i
kulörd ull derpå. Ullen, som på förhand
blifvit väl klappad och renad, öfvergjutes
nu med kokhett vatten, hoprullas derpå jemte den
gamla filten försigtigt och fast, samt ombindes med
hårstreck. Så många personer, som behöfvas efter den
hoprullade filtens längd, sätta sig omvexlande i två
rader på hälarne och kasta rullen, hvar i sin ordning,
till hvarandra, från knäet på marken och återigen
från marken upp på knäet. Dermed arbeta isynnerhet
qvinnorna, emellertid hjelpa karlarne äfven till,
och grannar samt vänner deltaga också deri. Sedan
det tunga arbetet pågått ungefär en timma, är ullen
tillräckligt filtad, och möjligen förekommande fel
upphjelpas sedermera.

Färgning och anbringande af mönster är ett mycket
gammalt bruk. Den förra tyckes i början hafva varit
yttring af en viss renlighetskänsla, åtminstone
gifva de nordamerikanska indianerna sina pelsar och
läderdrägter, när de genom fortsatt bruk förlorat
den ursprungliga färgen, en röd anstrykning.

För att framställa större föremål, t. ex. ett tälttak
af ett enda sammanhängande stycke, är det nödvändigt
att genom hopsyning förena flera mindre. En vidare
tillämpning af denna färdighet, hvilken vi redan se
utöfvas af indianer och polarnomader, leder till
beklädnadskonsten, som består i tillskärning och
afpassning samt isynnerhet utvecklar sig der, hvarest
kläderna visserligen skola skydda, men på samma gång
icke hindra en lätt och hastig rörelse. Med hvilken
konstnärlighet de nordamerikanska jägarstammarne
tillverka sina mocassiner, är bekant. Grönländarne
slipa skälben till sylar eller betjena sig af starka
fiskben som nålar, med hvilka sedan den af ren- och
skälsenor tillverkade tråden lätt och behändigt låter
föra sig genom de stuckna hålen.

Ofta användas brokiga trådar, antingen af i åtskilliga
färger förekommande växtfibrer eller färgade
animaliska ämnen, hår, fjädrar eller piggar, och
lifligt afstickande mönster anbringas till utsirande
af drägterna. De brokiga fågelfjädrarne lemna så
väl till prydnader som hela plagg ett utomordentligt
passande material. Kalifornierna upprada fjädrarne
tätt bredvid hvarandra, på snören och så att de
särskilda färgerna bilda mönster samt hopfästa sedan
flera dylika band, hvarigenom ett slags fjäderpels
uppstår, hvilken på båda sidor har samma utseende.

Äfven abiponerna, en stam pampas-indianer, förarbeta
fågelfjädrar till ganska nätta pelsmosaiker, liksom de
äfven utan egentlig garfning veta att aptera skinnen,
trots våra bundtmakare. De hopsy pelsstyckena på ett
så fullkomligt sätt, att till och med det skarpaste
öga icke förmår upptäcka någon fog. Derjemte hafva de
inrättat väfstolar af några vassrör och trästickor,
som lätt kunna sammanläggas och på hästryggen vidare
transporteras, medelst hvilka de förfärdiga allehanda
strimmiga och brokiga tyger af sjelfspunna, ganska
fina ylletrådar.                 (Forts.)

*


Husmamsellens Dotter.



Det var ett ståtligt, adligt gods, det vackra
Holmsätra, der det låg vid stranden af en leende
insjö, kransad af lummiga bokskogar. Den hvitrappade,
höga manbyggnaden med sina flyglar, liknade en
vacker midsommarsbrud, som med blygt behag låter den
lätta slöjan falla på ömse sidor om den högburna
pannan. Blommande rosenbuskar smögo sig intill
klädningsfållen och förlänade ett vårfriskt behag
åt den sköna taflan. Artister, som reste den vägen,
underläto aldrig att afteckna den, och hvad ägaren
sjelf – grefve Armsköld – beträffade, tyckte han att
här var honom godt att vara och lyckligtvis tyckte
hela hans familj detsamma.

Make åt dottern till en af landets ädlaste och äldsta
familjer, samt fader till en femtonårig, skön dotter
och tvänne hoppfulla söner, tycktes det också, som
om grefven hade giltiga skäl för sin belåtenhet.

Det var ett gästfritt hus, det vackra Holmsätra, och
grefvens sjelfva mönstret för ett artigt värdfolk.

Allting bar prägeln af den behagligaste ordning,
och hvad särskilt den grefliga taffeln beträffade,
hade den ett så luculliskt rykte, att all täflan i
den vägen ansågs af nästgränsande gods såsom fåfäng
möda.

Om nu äfven herrar artister äro så estetiska, att de
till fullo nöjas med ett herresätes endast ytliga
behag; om de mätta sina blickar med dess sköna,
arkitektoniska former, dess herrliga trädgrupper och
glittrande sjöar, så måste man dock både medgifva
och förstå, att husets umgängesvänner äro något mer
materialistiska af sig och kanske ofta nog för doftet
från en superfin anrättning förgäta doftet från
de tysta, lummiga skogarne, och att de någon gång
egna mera uppmärksamhet åt en krokans beundransvärda
sammansättning, än åt stilen i den byggnad de gästa,
och som för öfrigt står der alldeles likadan som den
alltid stått, långt sedan krokanens konstnärligt
hopsatta former lemnat rum för nya, ännu mer
beundransvärda varieteter ....

Mamsell Erika Weimer, det grefliga parets
hushållerska, beundrades också – och detta
välförtjent – för sin märkvärdiga talang, förhöjd
genom en blygsamhet, som, efter hvad man påstår,
är en bland de finare kryddor, hvilka ej alltid stå
husmamseller till buds, de der i sitt departement, med
slefven till spira, ofta föra en strängare regering
än mången, suverän furste på sin tron.

Så ej med mamsell Erika; hennes slef var – förstås
i figurlig bemärkelse – omlindad med blommor, och
pigorna lydde icke desto mindre hennes minsta vink.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:18 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1864/0351.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free