Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - Husmamsellens Dotter af Lea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grefvinnan Armsköld gjorde henne äfven full rättvisa
och förklarade för sina bekanta, att mamsell Weimer
var i sitt slag en äkta perla, hvars make troligen
ej stod att finna inom hela Sveriges landamären.
Dessa mamsell Weimers stora företräden gjorde äfven,
att grefvinnan icke allenast tillät henne hafva
sin dotter hos sig (mamsell Weimer hade verkligen
en sådan) – utan äfven lät uppfostra denna flicka
tillsammans med sin egen dotter, fröken Emerence,
hvars dagliga sällskap och leksyster således Edla
Weimer blef.
Dock förstås af sig sjelft, att detta endast var
fallet i djupaste hvardagslag: så snart någon
främmande anlände, syntes aldrig Edla tillsammans
med fröken Emerence och hade aldrig gjort det
under alla de tio åren, hon med sin mor vistats på
Holmsätra, en finkänslighet af mamsell Weimer, för
hvilken grefvinnan Armsköld tyst höll henne räkning
och hvilken ännu ytterligare befästade det goda
förhållandet emellan matmodern och tjenarinnan.
Edla Weimer var nyss fylld sexton år, och efter
slutad konfirmation märktes tydligt hos den fordom
så glada och lifliga flickan en stor förändring. Hon
blef stilla och tankfull, och det var endast sällan
hon numera sällskapade med fröken Emerence.
Äldste sonen i huset, en rask, liflig yngling om 19 år och
Edlas "barndomsriddare", märkte med bekymmer denna
förändring. Äfven han började bli fundersam.
Hvilken yngling har ej erfarit dessa ungdomsljufva
förhoppningar, som nu intogo grefve Axel? Alla hafva
de tyckt sig känna inom sig en kraft, stor nog att
besegra hvarje hinder; alla hafva de i inbillningen
– för sin framtida lycka endast behöft de tvänne
nödvändiga tingen: "en koja och ett hjerta"; alla
hafva de i sin kärleks första föremål sett det enda
och för detta enda föremål vilja de kämpa mot en
verld; alla hafva de på fullt allvar beslutat dö,
i händelse de ej uppnå sitt mål – och slutligen :
alla hafva de lefvat och befunnit sig ganska väl,
oaktadt både koja och hjerta begrafvits i tidens
föränderliga, allt uppslukande vågor ....
Blott några hafva vid mognare år med ljuft vemod
erinrat sig sin vårdröm och vårdat den som ett kärt
minne; men flertalet le med verldsvishet åt svärmeriet
om en koja och ett hjerta och kunna ej begripa, att
de nånsin varit så oförståndiga; de anse det hela
såsom en lyckligt öfverstånden barnsjukdom och egna
numera sina kärleksfullaste blickar åt en väl fylld
plånbok – – tiderna förändras!
Det var en skön vårdag. De unga björkarne doftade
i parken, himlen var högblå och alla små fåglar
jublade. Genom rymden ljöd högtidligt sabbatsklockan
från den närbelägna landskyrkan. Allt i naturen
andades glädje och frid. Men på bänken i den svala
grottan satt "lilla Edla" och stödde sin runda arm
emot bordets marmorskifva. Hennes ansigte var blekt
och bland kindens liljor föll en tår. Då ljödo i
närheten manliga steg. Det var unga grefve Axel, som
sett Edla gå in i grottan, och som der önskade för
henne yppa sitt hjerta.
Han gjorde så äfven och detta med full uppriktighet
och med en glöd, som från Edlas oskuldsfulla läppar
framlockade berättelsen om hennes genkärlek. Men
Edlas natur var dock icke så sangvinisk som unga
grefvens. Hon meddelade honom under tårar sin
fruktan, att hans föräldrar aldrig skulle tillåta
denna förbindelse.
"De äro så goda", tröstade henne Axel, "och vilja
endast sina barns lycka, och om de hafva någon
bördsfördom, skall vår kärlek och vår ihärdighet
besegra dem."
"Men jag äger ju ej ens ett borgerligt namn", snyftade
Edla, "jag är ett ogräs, hvilket hvem som helst anser
sig äga rätt att förtrampa."
"Du, ett ogräs!" utropade Axel, "det var en dålig
liknelse, min Edla, du är tvärtom lik den blyga,
doftande violen, som blomstervännen så gerna uppsöker,
under det att solrosen får stå qvar i sin stela prakt
– och hvad namn beträffar – så skall en gång mitt
utplåna hvarje skugga."
I det den unge grefven yttrade detta, kastade han
med så stolt rörelse hufvudet tillbaka, att Edla
dunkelt tyckte sig känna, det äfven inom honom detta
bördshögmod fanns, hvilket han hos föräldrarne ämnade
bekämpa.
Men snart glömde den unga flickan, för grefve Axels
varma kyssar och hjertliga ord, hvarje bekymmer
för framtiden, och de båda unga njöto några stunder
sällhet, så ren och oblandad, att menniskan endast
en gång i sitt lif njuter den sådan.
Då de slutligen åtskiljdes, öfverenskoms att deras
förbindelse skulle blifva en hemlighet tills unga
grefven tagit sin löjtnantsexamen. Derpå drog Axel
af sitt finger en enkel ring med en äkta perla
i och gaf den åt Edla såsom ett förebud till den
släta guldringen, och Edla afklippte en af sina
ljusa lockar, hvilken unga grefven förvarade i den
medaljong, som inneslöt hans moders bild. Och så var
denna förbindelse bekräftad.
Men tätt vid grottans ingång stod en marmorblek
qvinna och höll handen emot det ångestfullt klappande
hjertat.
Denna qvinna var Edla Weimers mor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
