Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 11. 1864
- Husmamsellens Dotter af Lea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Men hur är det egentligen med den affären – jag
menar mamsell Weimers historia – har den någonsin
blifvit till fullo utredd?"
"Åh, söta du, hela verlden vet ju att skön Edla
är af förnäm härkomst. Det var en grefve C-hjelm
eller P-hjelm, eller hvad det var för en hjelm, som
i nåder blickade ned på hennes nåds kammarjungfru,
och så blef jungfrun jagad från godset, men högmodet
kunde ingen jaga ur henne, och än i dag tycker hon sig
för god att umgås med sina gelikar, men det vet jag,
att jag har haft mer förargelse för den menniskan,
än hon är värd – än är det den såsen och än den kremen
som förekommit på Holmsätra och hvartill maken aldrig
funnits, jag tror se’n verldens skapelse, åtminstone
tycks min friherrinna förmoda detta. – Nej, må hon
resa, den makalösa Erika, så långt vägen räcker,
inte skall jag önska henne tillbaka."
"Inte jag heller", ropade alla mamsellerna med en mun.
Sedan sällskapets första förtjusning öfver mamsell
Erikas ofärd något satt sig, utbroderades än
ytterligare hennes historia och innan det värda
sällskapet åtskildes om aftonen, var deras farliga
medtäflarinna i figurlig mening uppäten.
Detta var ändå en ljuf hämnd!
*
Några veckor efter denna afton återfinna vi mamsell
Erika och Edla i en liten stad, långt bort belägen
från det gods, der de i så många år ägt hem och skydd.
Mamsell Weimers annars så milda ansigte visade nu
spår af en häftig sinnesrörelse och orolig gick hon
af och an på golfvet.
Smekande nalkades henne Edla och sade: "var ej
ledsen goda mamma, och fäst ej så mycken vigt vid
ett ovärdigt bemötande af en person, som du i ditt
hjerta ej bör kunna högakta."
"Åh", utropade modren smärtfullt, "verlden har
rättighet att förolämpa mig, ty jag har brutit emot
dess lagar, men du, arma, oskyldiga barn, hvad har du
gjort, att de skola utstöta dig? – Detta är mig ett
straff, svårare än hvarje annat, och jag börjar nästan
tro jag ej gjorde rätt, då jag, gifvande vika för
modershjertats ömhet, erkände dig för mitt barn – jag
borde lemnat dig långt, långt ifrån mig i främmande
händer, som ej haft reda på din härkomst och der du
kanske blifvit ansedd för äkta – o, min Gud, min Gud",
utbrast den arma modern, höjande blicken emot himlen,
"de våga säga, de hjertlösa menniskorna, att du icke
är äkta, och dock är du barn af en kärlek, så hög,
så försakande, så varm, att verlden ej har aning om
en sådan – o, mitt barn, mitt älskade barn! måtte
du aldrig få erfara de qval, jag i så rikt mått lärt
känna!
Mor och dotter höllo hvarandra hårdt omfamnade och
deras tårar blandades.
Saken var den, att, sedan mamsell Weimer upptäckt
de ungas kärlek och för att skydda sitt barn och på
samma gång visa sitt husbondfolk den sista och största
tjensten, aflägsnat sig från detsamma med sin unga
dotter, hade hon vändt sig till åtskilliga af sina
ungdomsvänner för att i deras ansedda hus skaffa en
plats åt sin Edla, såsom lärarinna för mindre barn,
men från hvarje ställe hade hon fått mer eller mindre
ogrannlaga, alltid afgående, svar:
En hade rent ut förklarat, att alldenstund hon högre
än allt annat skattade ett moraliskt uppförande,
kunde hon ej i sitt hus emottaga en ung flicka, som
måste – för att uppfylla sin pligt som lärarinna –
öfver sin mor och sina tidigare förhållanden iakttaga
en tystnad, som i lindrigaste fall skulle väcka
misstankar etc. etc.
En annan beklagade sin oförmåga att vara sin fordna
ungdomsvän till tjenst, emedan hon just helt nyligen
fått i sin familj såsom lärarinna, en i alla afseenden
oklanderlig person, "hvars aktade föräldrar vore en
borgen för hennes eget uppförande". För öfrigt vore
hon öfvertygad, att mamsell Edlas kunskaper och sätt
voro sådana, att en annan familj, som vore i behof
af hennes tjenster, säkert skulle skatta sig lycklig,
med mera.
Sist hade mamsell Weimer vändt sig till den af hennes
ungdomsvänner, med hvilken hon före Edlas födelse varit mest
tillsamman, och som nu bodde i samma stad der de båda
fruntimren slagit sig ned, samt hade stort anseende
för välgörenhet och andra kristliga dygder.
Åt den trötta, förkrossade bedjerskan, som
stannat vid dörren, erbjöds icke ens en stol och
den förnäma värdinnan, upptagen af ett par lika
förnäma, filantropiska damer, som tillsammans med
henne skulle ut på välgörenhetsbesök, affärdade
ungdomsvännen helt kyligt, sägande att hon gjort
till sin pligt att i främsta rummet hjelpa så
många hederliga behöfvande, hon kunde påträffa
och skaffa dem tjenst, samt att hon för närvarande
alls icke visste någon plats "åt en sådan flicka som
Edla", dock lofvade hon huldrikt att, om någon plats
framdeles skulle yppa sig, ha Edla i benägen åtanka.
Det var efter detta besök, mamsell Weimers
förhoppningar om en lyckligare framtid för hennes
dotter, fingo den sista stöten.
Det var också efter detta besök hon föll i en
flera veckors långvarig nervsjukdom, som uttömde
deras små resurser och lät Edla genomgå den andra
pröfningsklassen i lifvets skola; men försynen vakade
öfver de båda enslingarne och sände dem en vän, hvars
deltagande och bistånd räddade dem från undergång.
Denna vän var den menmskoälskande läkaren, som
tillkallades för att egna modern sin vård, och som,
intagen af den undergifvenhet, den själsstorhet,
som utmärkte dottern, visade henne en faders ömhet.
Med namnlös fröjd helsade Edla den dag, på hvilken den
älskade modern åter kunde njuta af dessa välsignade
skatter, luft och solljus, aldrig nog värderade och
aldrig så, som när man tänkt sig möjligheten att icke
mer återse dem.
På den lilla trädgårdsbänken, omgifna af doftande
rosor och praktfull grönska, suto nu mor och dotter,
lyckliga att ännu äga hvarandra och tacksamma öfver
att den hårda pröfningen, likt ett mörkt moln, dragit
dem förbi.
Då öppnades trädgårdsgrinden och brefdragaren lemnade
åt Edla ett bref, vid hvars åsyn de skäraste rosor
spridde sig öfver hennes kind.
Då brefdragaren lemnat dem, såg Edla med en bedjande
blick in i moderns öga.
"Min Edla, mitt älskade barn", hviskade denna,
"du tror ju att jag älskar dig, så högt som en mor
kan älska sin dotter."
"Om jag tror det!" och Edla kysste vördnadsfullt den
tärda hand, som omslöt hennes egen.
"Och du är äfven öfvertygad om, att du älskar grefve
Axel så högt som en qvinna kan älska?"
"O ja, min mor, det vet jag att jag gör."
"Vet du också hvilket prof som för den verkliga
kärleken är det högsta."
Edla såg oroligt frågande på sin mor.
"Det är", yttrade denna högtidligt, "att kunna för
den älskade försaka allt, till och med hans ägande,
om du dermed i en framtid, märk väl, min dotter,
i en framtid kan bereda hans lycka."
Edla böjde tyst sitt hufvud och hviskade derefter
sakta: "jag tror äfven att jag skulle kunna detta."
"Då är din kärlek ren och då är äfven det ögonblick
inne, då du har rättighet höra din mors sorgliga
historia. Jag har inväntat detta ögonblick och jag
skall begagna det. Du kan lära deraf, min dotter,
huru en qvinna handlar, då hon är mäktig af en djup
och varm känsla."
"Men är du ej ännu för svag, min mor?"
"Nej, min Edla, jag känner mig stark och jag ber att
du hör och behjertar mina ord:
Jag stod vid aderton år ensam i verlden. Min
uppfostran var vårdslösad, ty först de båda sista
åren, då min far fick sitt pastorat, hade han haft
råd att hålla mig i en större skola, der jag gjorde
bekantskap med de ungdomsvänner, jag nu för din skull
förgäfves anlitat. – Men tvänne års studier, utan
föregående underbyggnad, är, som du sjelf kan finna,
alldeles otillräckliga för att med godt samvete kunna
ge sig ut i verlden som lärarinna och att öka de
odugligas antal, dertill var jag för rättskaffens.
Min mor, som dog då jag var fjorton år, hade först
och sist förelagt mig att vid mitt inträde i verlden
vara sann och jag ville vara det. Jag kände dessutom
en stor böjelse för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0353.html
