- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
350

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - Husmamsellens Dotter af Lea

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

husliga sysselsättningar och önskade få en plats, för
att öfva mig i dessa.

Genom en aflägsen slägtinges försorg blef jag
rekommenderad hos en grefvinna Örnhjelm, som önskade
en ung flicka i sitt hus, för att hålla henne sällskap
och vara hennes lektris då hon var ensam, och som
dessutom ville åtaga sig bestyret med hennes toalett
och andra smärre åligganden.

Jag hade funnit ett godt hem der och kände mig
lycklig. Grefvinnan var nästan som en mor för mig
och min tillgifvenhet för henne utan gränser. Äfven
grefven bemötte mig vänligt och var för öfrigt i sitt
hus och af alla som kände honom högt värderad.

Som sagdt: jag var lycklig och hyste ingen högre
önskan, än att vara min herrskarinna till nöjes.

Då hemkom första sommaren, från mötet, deras ende son,
löjtnant Henning Örnhjelm, en helgjuten bild af manlig
skönhet och älskvärdhet, sina föräldrars glädje och
stolthet.

Hvad skall jag säga dig, min dotter! Vi voro unga
båda, sköna båda och – älskade båda för första
gången. Jag var oerfaren i lifvet – han intalade mig,
hvad jag äfven vet att han då sjelf trodde, att en
äktenskaplig förbindelse oss emellan ingalunda vore
en omöjlighet. Han vädjade till mig sjelf huruvida
icke hans föräldrar varit emot mig helt annorlunda
än vanligtvis husbondefolk äro mot dem de anse för
tjenare. Jag måste medgifva det. Med ett ord, jag
var lycklig i min kärlek och mitt hopp och tackade,
så varmt jag förmådde, Gud för denna lycka.

Så förgick sommaren och det var beslutadt oss emellan,
att Henning nästa sommar skulle meddela sina föräldrar
vår förbindelse.

Nästa sommar kom och med den Henning, mer skön, mer
öm än någonsin. Men vår lycka fick denna gång ej vara
så ostörd, som förra sommaren, ty grefvens bror, en
hög diplomat, anlände med sin hustru och unga dotter
för att tillbringa sommaren hos sina slägtingar.

Löjtnant Hennings kusin, fröken Aurora, var skön som
en vårdag, älsklig som en af gracerna och dertill en
fulländad verldsdam. Med oro tyckte jag mig finna
att de gamles plan var en förbindelse mellan de båda
unga.

Jag yttrade ingenting derom till Henning, men jag
blef mer tyst, än förr, och han öfverraskade mig ofta
under tårar.

Så kom den dag, då han ämnat anhålla om min hand hos
sina föräldrar.

Efter ett långt och ömt samtal med mig, begaf sig
Henning upp till sina föräldrar en morgon, tidigt,
innan ännu frukosten var serverad.

Min oro tillät mig icke att afvakta hans
återkomst. Jag smög mig ljudlöst in i ett litet
kabinett, beläget intill det rum, der detta för mig
så vigtiga ämne afhandlades och blef således vittne
till hvarje ord.

Jag hörde der, min dotter, huru din far yppade sin
kärlek för mig och sitt beslut att upphöja mig till
sin maka, jag hörde huru han varmt bönföll om sina
föräldrars tillåtelse och välsignelse, hörde huru
han förklarade, att han endast med mig kunde blifva
lycklig – jag hörde detta och mitt hjerta svällde
af glädje och tacksamhet.

Men, mitt barn, jag hörde också sedan de båda gamles
ovilja öfver detta af dem aldrig anade förslag, hörde
huru de med tårar och böner sökte ändra min älskades
beslut; jag hörde huru gamle grefven, efter sitt
begrepp om ära, förklarade att hittills ännu aldrig
ett "vattenskott" uppspirat på deras stamträd och att
det heller aldrig med hans medgifvande skulle göra
det; jag hörde den lysande framtid han förespeglade
sin son, om denne förmälde sig med fröken Aurora,
hvars far genom sitt anseende öppnade mågen en väg
till rikets högre värdigheter, der denne genom sina
insigter kunde och borde gagna sitt fädernesland,
i stället att nu, bländad af en snart öfvergående
villa, för denna offra allt, slägt, vänner, anseende
och framtid samt begrafva sig i någon obemärkt vrå
af landet, begabbad och förbisedd af kamrater och
förmän. Jag hörde allt detta, min Edla, och jag
hörde äfven att din far – efter en stunds tystnad,
som föreföll mig årslång – fogligt yttrade: möjligtvis
kan ni hafva rätt i åtskilligt af hvad ni sagt, min
far, och det gör mig ondt att nödgas bedröfva er,
men jag älskar dock alltid och endast
Erika och äfven om jag icke gjorde det, fordrar min
heder – och hennes – att hon blir min maka, och hon
måste bli det.

Då, mitt barn, for genom min själ
en känsla af kraft, som jag alltid skall välsigna.
Min kärlek mognade i en sekund och jag tror, att jag
i denna sekund utplånade en stor del af det fel,
verlden har rättighet att förebrå mig: jag insåg
nu att kanske en stund skulle komma, då jag med min
ringa bildning ej kunde vara nog för den, som stod
så högt öfver mig i alla hänseenden; jag såg honom
öfvergifven af föräldrar, hvilkas förhoppningar han
för min skull svikit; såg honom för min skull inträda
i en verksamhetskrets, som för honom var allt för
ringa; jag jemförde min obetydliga varelse med alla
de rika anlag, som utmärkte honom, och efter en varm
bön till honom, från hvilken all kraft till det goda
kommer, flydde jag från det hem, der jag emot min
vilja utsått tvädrägt emellan son och föräldrar.

Jag dolde mig och min smärta långt, långt borta, der
icke Henning, icke någon af mina fordna bekantskaper
hade reda på mig och der du, mitt älskade barn, första
gången skådade dagen; och sedan du tillväxte, har du
bäst sjelf sett att jag försökt, så långt min ringa
förmåga sträckt sig, att dana dig till det goda. I
detta så väl som i mitt föregående lif, vet jag att
jag har mycket felat, men låt det vara min tröst att
jag har ock mycket älskat ... Du vet nu, min dotter,
att du kunde haft ett namn, en förmögenhet, men att du
äger intetdera – skall du väl döma mig hårdt härför?

Edla sjönk ned på gräsmattan vid sin mors fötter
och blickade upp till henne med en kärlek och en
vördnad så stor, att denna stund var för den arma,
hårdt pröfvade qvinnan en ljuf ersättning för många
års försakelser och lidanden.

"Men", yttrade Edla slutligen, då hennes rörelse
tillät henne tala, "hörde du sedermera aldrig af min
far, sökte han ej utforska hvar du fanns, längtade
han ej att se sitt barn?"

"Jag vet", svarade modern, "att han i tvänne år
gjorde flera försök att återfinna oss – tvänne år, min
dotter, det är en lång tid, må vi ej vara otacksamma;
men sedermera – sedermera, jag lät mig aldrig förnimma
– lydde han sina föräldrars vilja och gifte sig med
fröken Aurora. Han blef en stor man inom kort tid,
och jag förmodar, äfven en lycklig, ty fröken Aurora
var lika god som skön. Osedd af dem, hade jag en gång
i mitt lif tillfälle att betrakta dem och erfor då
en känsla af smärtsamt ljuf försakelse. Jag såg hans
gamle fars ögon med glädje och stolthet hvila på det
unga paret, såg min älskade i en krets, som till
fullo passade honom, och – jag njöt af mitt verk,
ty mitt kunde jag kalla det.

"Och nu, min Edla, vill jag säga dig hvad jag fullt och
fast tror, och det är, att emellan två personer af
olika stånd och vilkor aldrig någon full, någon
bestående lycka kan blomstra."

"Men kärleken jemnar ju alla förhållanden",
stammade Edla blygt.

"Kärleken, mitt barn, så väl som hvarje annan hög
känsla här i lifvet, fordrar passande näring – mycket,
så väl inre som yttre, måste samverka, om den skall
blifva varaktig. – Vi måste alltid minnas att den ej
ensamt härstammar från himlen – mycket, ack! allt
för mycket jordiskt låder ofta vid den; den måste
luttras och pröfvas, för att bevisa sin äkthet."

"Du tror således, min mor, att jag måste försaka den
himmel, i hvilken jag knappast blickat in", frågade
Edla och sände öfver blomstergården en smärtsam,
drömmande blick.

"Jag tror, min Edla, att du skall kunna det, om du
verkligt älskar, det vill säga sätter hans lycka högre
än din. Låt i alla händelse bådas er kärlek genomgå
tidens stora smältdegel – se sedan till hvad j rädden
derur, – endast på denna grund bygges lyckan."

"Jag vet, du talar så hårdt, mamma, endast af
kärlek", hviskade Edla och tillade, i det hon
med darrande hand lemnade modern det nyss bekomna
brefvet: "se der, tag detta som jag icke läst och
som jag aldrig skall läsa; tag det till bevis på att
åtminstone min kärlek till honom är stark."

Med en blick af oändlig ömhet och deltagande mottog
modern tyst brefvet och strök sakta undan de ljusa
lockarne från Edlas panna, på hvilken hon tryckte en
varm kyss, ett lidandets insegel.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0354.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free