- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
351

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - Husmamsellens Dotter af Lea

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ännu en gång öppnades trädgårdsgrinden, men denna
gång var det de båda fruntimrens vän, doktorn, som
kom och som i dag var särdeles upprymd. Dels var hans
glädje stor att se sin patient återställd till helsan,
och dels fröjdades han öfver att på några dagars
besök hafva fått hem sin enda son, vice pastorn,
som beredt Edla till hennes första nattvardsgång.

Han begärde nu helt fryntligt och erhöll äfven de båda
fruntimrens löfte att följande middag få afhemta dem
till en liten familjfest hemma hos sig.

Från denna tid syntes de ekonomiska utsigterna
betydligt ljusna för mor och dotter. Genom doktorns
försorg fick den förra passande arbete och den sednare
en mängd elever i musik och språk.

Edla klagade ej öfver sitt öde, hon nämnde ej ens
för sin mor sin älskades namn; men hennes kind blef
blek och den liflighet som tillhörde hennes ålder,
ville ej återkomma.

Så förgingo trenne år, och doktorn, som länge sett att
någonting fattades hans älskling, och som slutligen
genom modern fått del af hennes unga hjertas historia,
utbrast slutligen en dag:

"Nej, ta mig katten det här går an längre. Gumman
min derhemma går och ser ut som snömos och Edla här
som en månstråle – det är för fina färger för mig,
som läkare; jag tycker alls icke om dem. Och som jag
har blifvit vand att få min vilja fram, förklarar
jag härmed att inom fjorton dar beger sig herrskapet
till Ramlösa. Ombyte af vistelseort och frihet från
det gamla vanliga, skall väl göra något åt. Se så,
inga invändningar! mor behöfver på vägen en dotter,
som pysslar om sig, alldenstund jag hindras af min
tjenst att spela kavaljer, och du, Edla, behöfver
ett så kalladt förkläde – dumt ting för resten
– men det skall nu så vara en gång. Mamsell Erika
och jag få trösta oss här hemma så godt vi kunna.

Och dervid blef det.

Följande månad reste doktorinnan och Edla, och en
bekant var dem åtminstone der till mötes: den unge
vice pastorn, som var kallad till brunnspredikant,
en öfverraskning för både doktorinnan och Edla, och –
åtminstone hvad den förra beträffade
– en kär öfverraskning.

"Vänta bara", log gumman så blidt, "det här skall
pappa få betala när jag kommer hem; han visste
bestämdt af det förut."

Och snart var Edla, under doktorinnans vingars skugga,
introducerad i brunnssällskapet och vann för sin
skönhet och sitt stilla, angenäma väsen sympati hos
alla – som ej behöfde afundas henne – och mer kan
ingen begära.

Edla hade väl varit der en fjorton dagar, då en morgon
en lätt hand vidrörde hennes axel och en ungdomlig
stämma utropade: "hvad ser jag, är det verkligen du,
Edla?"

Edla spratt till vid ljudet af denna röst, som
återförde i hennes själ så många lyckliga minnen,
vände sig hastigt om och stod midt emot – fröken
Emerence Armsköld.

"Du känner icke igen mig, tror jag", skämtade denna;
"jag hade dock icke trott att mina ljufva drag
så snart skulle försvinna ur ditt minne, du lilla
rymmerska der! Jag skall säga dig, att vi alla mycket
saknat dig och mamma skall bli riktigt glad att återse
dig."

"Grefvinnan är då äfven här", stammade slutligen Edla.

"Förstår sig, min unge, och Axel äfven."

Nu var det ej Edla möjligt att få fram ett ord.

"Nå", återtog Emerence, "du tyckes ej mycket
intressera dig för slägten, elaka Edla. I motsatt
fall skulle jag berätta dig, att jag är förlofvad
och att Axel som bäst håller på att bli det med min
tillkommande svägerska, fröken Tigerkrona, den der
långa, blonda skönheten derborta – och, se der ha
vi Axel! jag kunde väl tro, att han ej var långt
ifrån henne. Men se Hjalmar kommer hitåt – det är
min fästman, den der unge, ståtlige officern; som du
ser, söker han mig med ögonen. – Jag försvinner på en
stund, goda Edla, men så fort jag får reda på mamma,
kommer jag strax och hemtar dig – hvad hon skall bli
glad att återse dig.

Den lyckliga, glada Emerence skyndade mot sin fästman,
och doktorinnan, genom sin man underrättad om saken,
förde Edla afsides i en berså och bad henne vänta sig der.
Hon, doktorinnan, måste nämligen nödvändigt tala med en
äldre fru om en sjukdom, för hvilken denna ville
skrifva och rådfråga hennes "snälla gubbe".

Öfverväldigad af så många smärtsamma känslor, nedsjönk
Edla på bänken och tackade Gud, att hon blifvit lemnad ensam.

Med mäktig ansträngning kufvade hon
dock de frambrytande tårarne; så ville hon ej att Axel
skulle återse henne. Icke skulle han se att hon led;
detta förbjöd både hennes egen stolthet och omsorgen
om hans lycka; den fick ej störas, ej grumlas.

Hon hade ej länge sutit så, förrän en manlig gestalt
snabbt undanböjde grenarne i bersån och trädde in. –
En enda blick på hans sköna, ungdomsfriska ansigte,
återgaf Edla hela hennes spänstighet och med ett
osökt behag, med den lugna tonen hos en gammal bekant,
helsade hon honom välkommen.

En viss förlägenhet röjde sig deremot hos Axel,
då han omtalade, att han kom å sin systers vägnar,
emedan denna måst följa hem sin mor, som öfverfallits
af ett häftigt illamående.

"Låt i så fall för all del icke mig hindra", bad
Edla fullkomligt obesväradt; "jag gissar att fru
grefvinnan längtar att vid ett sådant tillfälle
äfven se sin son hos sig. Jag vet af gammalt
att hennes illamående, när det någon gång påkommer,
är afganska allvarlig beskaffenhet."

"Edla har brådt att visa bort en gammal vän", yttrade
grefven med sorglig ton och med blicken oafvänd fästad
på det sköna, bleka anletet framför sig, "och dock vet
Edla, att jag i många år längtat efter ett ögonblick,
sådant som detta."

Men hvarifrån tog väl nu Edla detta lugna,
sorglösa leende, som skulle säga grefven, att hennes
ungdomsdröm längesedan flytt bort och lemnat rum för
allvarligare bilder?

Dock! ju lugnare Edla blef, desto eldigare blef grefve
Axel, bad och besvor henne, att åter blifva densamma
som fordom, och förebrådde henne lifligt att hon,
ifrån att med värma ha besvarat hans bref, plötsligen
upphört helt och hållet, samt sålunda lemnat honom
i en "dödande ovisshet".

"Som likväl varit artig nog att skona lifvet",
yttrade Edla med ett godmodigt leende och blickade
upp i grefvens friska ansigte.

Men vid denna blick var det förbi med grefvens sunda
förnuft, och de ljufva känslorna från fordom togo så
oafkortadt ut sin rätt, att han icke mera mindes det
någon fröken Tigerkrona fanns till i verlden.

Detta var kanske det svåraste ögonblicket i Edlas af
så många pröfningar hemsökta lif, men hon tänkte på
sin mor, hon såg ännu en gång i tankarne, hvad hon
några minuter förut sett i verkligheten: den blick af
odelad hyllning och beundran, grefve Axel skänkt den
sköna flicka, som i börd och bildning var hans like,
och med hvilken fröken Emerence omtalat att han stod
i begrepp att förlofva sig; hon kallade ännu en gång
hela styrkan af sin rena kärlek till hjelp och –
segrade.

Efter åtta dagar eklaterades vid brunnen förlofningen
emellan gref Axel Armsköld och fröken Leonie Tigerkrona ...

Åter voro tio år förflutna.

Det var en klar höstmorgon och solen kastade sina
lifvande strålar på de väl vårdade blomsterrabatterna
i Holmsätra prestgård. Och denna prestgård sjelf,
huru fridsäll såg den icke ut, der den framskymtade
mellan de smidiga hängbjörkarne, som allt emellanåt
skälmaktigt läto sina grenar leka "titt ut" med de
lockiga barnhufvudena inom fönsterrutorna!

En ung, blomstrande qvinna, i en enkel hemväfd
klädning och med en halmhatt öfver lockarnes guld,
skyndade ut bland blommorna och afskar de skönaste och
bästa, samt fyllde dermed korgen hon bar på armen.

Denna qvinna med de rosiga kinderna och de af en
stilla lycka strålande ögonen var – Edla, numera
maka åt doktorns son, f. d. vice pastorn, nu prost
och kyrkoherde i Holmsätra församling.

Vår lilla prostinna hade särdeles mycket att bestyra: hon
skulle ordna allt till middagen, då man väntade "svärfars" ut
och med dem ett par närmare bekanta, för att fira äldste sonens
födelsedag. Vidare skulle "äldsta sonen" – en rustibuss om
4 år – och båda småflickorna först iklädas sina galadrägter och
sedan förmanas att akta ståten tills de främmande infunne sig,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0355.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free