Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - Husmamsellens Dotter af Lea - Charader - Upplösningar (från föreg. häfte)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Huru hon ilade, den vänliga husmodern, till sina
skiftande bestyr ute och inne och huru hon, hvarje
gång hon gick förbi fönstret till sin mans skrifrum,
beläget åt den gräsbevuxna gårdsplanen, nickade så
hjertligt åt honom derinnanför!
Slutligen var allt färdigt och middagstimman inne. Man
väntade och lysssnade som vanligt ut åt vägen efter
det kära rullandet af hjul. Ändtligen hördes detta,
och några minuter derefter framskymtade bakom
bokdungen "farfars vagn".
Det var en fröjd. Gubben doktorn förklarade sig
hvarje gång han kom i kretsen af barn och barnbarn
vara minst tio år yngre, och fann likaledes hvarje
gång att Edla var vackrare och älskvärdare, sonen,
prosten, belåtnare och barnen snällare och lydigare än
sist. Doktorinnan hade alltid, som en god hustru egnar
och anstår, varit af samma tankar som hennes gubbe
och var så äfven nu, och den tacksamma sonhustrun,
dubbelt älsklig i sin ödmjukhet, omfamnades vexelvis
af dem båda.
Barnen hade ett godt öga till farmors stora
pirat, som såg så löftesrik ut, der han låg
på salsskänken, tyvärr oåtkomlig för de små
fingrarne. Födelsedagshjelten hade en sinnrik
plan, som rörde sig omkring en stol och en pall,
men kom lyckligtvis i tid ihåg mammas tårfulla ögon
och allvarliga tillrättavisning kort förut vid ett
liknande tillfälle och beslöt med en suck att vara
dygdig. Piraten fick nämligen ej öppnas förr än om
aftonen. Som väl var, vakade äfven mormors milda ögon
öfver att ingen plan kunde verkställas, och så aflopp
allt förträffligt.
Hvad nu särskildt "mormor" beträffade, så, om någon
var lycklig, visst var det hon: Hennes käraste på
jorden, hennes Edla, var ju en lycklig och hedrad
maka och moder, icke frestad af för stort öfverflöd,
icke hotad af brist, dessa båda Scylla och Carybdis,
der så mångens dygd lidit skeppsbrott. Stilla och
välsignelserik blef den gamlas verkningskrets – hon
gaf och skördade kärlek och lefde i och för de sina.
I dag var hon särskildt glad att återse doktorns,
dessa menniskor, som då hon i ekonomiskt hänseende
trodde sig nära sin undergång och då hon hemsöktes
af sjukdomens jernhand, af olycka och motgång, varit
henne verkliga vänner och förblifvit det.
I den enkla kretsen kring prostens bord fanns ingen
som tyckte sig stå öfver den andre. Hvar och en aktade
sin granne för hvad han verkligen var, icke för
hvad han syntes, och öfverensstämmelse i tänkesätt
och vilkor gjorde att man kände sig fullkomligt
hemmastadd. Glada, lifvande samtal, harmlöst skämt,
förtroende och gammal vänskap gjorde, i förening
med välsmakande rätter och gammalt vin, måltiden
till en verklig glädjefest, hvilket också föranledde
doktorn att citera den "makalösa fru Lenngrens" ord:
"alla kungars pro- och epiloger mot vår fest jag icke
byta vill."
Lilla middagsluren lät de äldre sig sedermera
väl smaka och med dubbelt intresse beskådades det
smakfullt ordnade kaffebordet under stora linden
i ena trädgårdshörnet. Allt andades belåtenhet,
hvilken visst icke minskades då Edla, svärfar och
öfriga till synnerlig förnöjelse, slog sig ned vid
pianot och m«ed sin veka, rena stämma sjöng några
af de sånger som alltid utgjorde hennes mans och de
gamles förtjusning.
Aftonen kom ändtligen, lika stilla och klar som
morgonen. De gamle, som hade ett par mil till staden
– doktorn hade nämligen nu, sedan hans son fått
Holmsätra pastorat och sedan han sjelf, i anseende
till tilltagande ålder, tagit afsked som stadsläkare,
flyttat till den närmast Holmsätra belägna staden –
alltså, de gamle, som hade ett par mil dit, reste
temmeligen tidigt, af hjertat belåtna med sin dag.
Edla och hennes man stodo qvar vid trädgårdsgrinden
långt sedan ljudet af vagnarne tystnat.
Då hördes plötsligt från andra hållet rullandet af en
annan vagn, och snart framilade ett ståtligt ekipage –
det Armsköldska.
Vårdslöst hvilande mot vagnens kuddar, framställde
sig grefvens vackra gestalt. Hans ansigte var väl
ännu alltid skönt, men deröfver hvilade dock ett
vanställande drag af öfvermodigt lättsinne.
Grefvinnan var blekare än förr och såg trött
ut. Ryktet ville veta att hon ej var lycklig och
att hennes man just ej så synnerligt lade denna
biomständighet på hjertat. Men, sade den förnäma
verlden, hon har sannerligen ingenting att beklaga
sig öfver – grefve Axel är visserligen en stor dyrkare
af qvinlig skönhet; men, mon dieu! man måste tillstå
att han aldrig i societeten negligerar sin grefvinna
och att han i alla sina små galanterier uppför sig
fullkomligt comme il faut.
Vid ekipagets förbifart helsade grefven artigt och
grefvinnan vänligt på det anspråkslösa prestfolket.
"Stackars, stackars grefvinna!" yttrade Edla varmt
och borttorkade en tår, "hon är icke lycklig!"
"Nej, det ser så ut", svarade prosten, "må vi bedja
Gud, att deras hjertan må finna hvarandra."
"Icke lycklig", hviskade Edla, "och ändå äro de af
samma stånd, samma bildning."
"Men du glömmer något väsendtligt, min Edla! du
glömmer att han, en man af lättsinnig natur, gjort
sitt val såsom yngling, ännu omogen till förstånd och
grundsatser, med outredda begrepp om de allvarliga
pligterna i äktenskapet. Och slutligen glömmer du
att endast på en grund bygges beständig lycka: på en
oskrymtad gudsfruktans."
Edla såg upp till sin man med en varm, trofast
blick. "Vet du, Sigfrid", frågade hon, "hvad jag
tänkte när det ståtliga ekipaget rullade förbi?"
"Nej, mitt barn!"
"Jag tänkte att jag icke nog kunde tacka Gud derför,
att min ungdomsdröm blef – blott en dröm. Den kunde
nu varit en tung verklighet. O, min Sigfrid, måtte
jag alltid veta att rätt värdera och vara tacksam
för den omätliga lycka som blifvit min!"
"Du älskade, varma hjerta!" yttrade hennes make och
slöt henne i sina armar, "din tacksamhet strålar ju
fram i den sanna lycka du bereder din make och i den
trefnad du sprider i ditt hem. Måtte våra döttrar en
dag blifva som du och de skola af sin husliga krets
skapa ett paradis!"
Lea.
Charader. |
| 21. |
En siffra är mitt första, fast i smått, |
| 22. |
Mitt första blott en bokstaf är |
| Halmstad, tryckt hos C. E. Gernandt, 1864. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
