Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12. 1864 - Hörningsholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ön, hvarpå slottet ligger, bär tydliga spår efter
flera natur-revolutioner. Grottor, ihåligheter
och klyftor, som genom någon vulkanisk skakning
tyckas hafva uppkommit, hafva, i förening med dess
läge i det sund, som leder till Södertelje, och
hvarest en smal landtunga åtskiljer Saltsjön från
Mälaren, nu mera förenade genom en kanal, tidigt
gjort trakten till ett föremål för de kringboendes
uppmärksamhet, och Vikingarne insågo snart huru
lämplig den var till nederlagsplats, landningsställe
och försvarspunkt. Flera gamla skansar, hvaraf spår
ännu finnas på ön, bevisa detta.
Härvid blef den yttersta nordliga spetsen af
Mörkön, eller, såsom den fordom kallades Sijmonsön
eller Sjömansön, företrädesvis begagnad för dessa
ändamål. Den 90 fot öfver vattenytan upphöjda klippan,
som från sjösidan är helt och hållit otillgänglig,
och som från landsidan var lätt försvarad, var ett
alltför godt fynd att förbises. Måhända är den sägen
icke ogrundad, som gör Hörningsholm till säte för
någon Fylkes-konung. och som dit förlägger Granmars,
Södermanlands Fylkis-konungs, borg. Den dunkla slöja
som omsluter här antydda tidehvarf, börjar först
lyftas fram i den kristna tideräkningen, då landets
historia i allmänhet dagas och hennes ljus sålunda
äfven sprides till dess särskilda nejder.
Det fordna konunga-sätet bibehöll ännu sin betydenhet,
och rikets anseddaste ätter voro efter hvarann
i besittning deraf. Den på sin tid förnämste och
mägtigaste af dem alla, Folkunga-slägten, visar
sig som dess förste kände ägare, och Birger Jarls
son-söner, Magni Ladulås’ söner, hertigarne Erik och
Waldemar, undantogo bestämdt denna egendom vid det
arfskifte, de år 1310 upprättade med sin broder,
konung Birger. År 1355 var riddaren Erik Karlsson
Örnefot, sjelf en slägting till Folkunga-ätten, ägare
deraf, och sålde det till sin broder. Det innehades
sedan af dennes efterkommande, men ifrån slutet af
14:de seklet inträffar en tidrymd af mer än hundra
år, hvarunder man icke har någon visshet om dess
ägare. Då framträder det likväl med mera bestämdhet,
och från denna epok kan man med tillförlitlighet
följa dess öden. De voro skiftande och ombytliga,
likasom fäderneslandets. Åtskilliga gånger härjadt
af in- och utländska fiender, ägdes det i början af
1500-talet af riksföreståndaren Svante Sture, hvilken
skänkte det som morgongåfva åt sin andra gemål Märtha
Ivars dotter. Man kan anse detta äktenskap som ett
förebud till Sverges då stundande motgångar, men äfven
till det snara och lyckosamma slutet derpå. Märtha var
danska och hyste det lika oförtjenta som oförståndiga
hat till Sverge och Svenskarne, hvaraf de danske
unions-konungarne lifvades, och hvilket man kan
anse som alstradt icke blott genom öfvermodet, utan
ännu mera genom känslan af deras orättvisor emot det
stjufmoderligt behandlade landet. Ehuru förmäld med
Sverges regent, ehuru således af blodsband och eget
intresse fästad vid Sverge, stämplade hon likväl emot
detsamma, och om man än icke har mera än en blott
misstanke till stöd för den förmodan, att hon skulle
med gift hafva förkortat Sten Sture den äldres lif,
så äger man likväl fullkomlig säkerhet för hennes
hat emot Sverge och hennes hemliga stämplingar med
Kristiern tyrann emot detsamma. Hon drog likväl
ingen personlig nytta af sitt onaturliga förräderi,
och Hörningsholm var lika litet som Sverge ämnadt att
ständigt förblifva en tillhörighet för fäderneslandets
fiender. Sedan Svante Sture aflidit år 1512,
återtog hans son 2:ne år derefter eller 1514 sitt
fädernegods. Det säges väl, att hon, under det krig,
som utbröt emellan Sverge och Danmark, och der den
ädle Sten Sture förlorade lifvet af det sår han erhöll
i slaget vid Bogesund, skall någon tid hafva tillegnat
sig Hörningsholm. Men om detta är sannt, belönade
åtminstone tyrannen, på ett honom värdigt sätt,
hennes tjenster, ty han lät bemägtiga sig slottet,
der han inlade en besättning. Det återtogs sedermera
af Sten Stures frände, Gustaf Wasa, omkring år 1518,
som dervid lät inspärra 70 man af besättningen i ett
torn, efter denna händelse kalladt Juta-tornet. Det
förblef sedermera i hans slägts ägo i ett århundrade
eller så länge några ättlingar i rät nedstigande
linie funnos af denna namnkunniga och om Sverge så
högt förtjenta familj.
Efter Sten Sture den yngres död, och då hans enka,
den högsinta Christina Gyllenstjerna, omsider
1524 återkommit från danska fångenskapen, bebodde
hon Hörningsholm samt emottog och afslog här det
försåtliga giftermålsanbud hvarmed Norrby hoppades
förvärfva ett anspråk på svenska tronföljden. Hennes
son, Svante Stensson Sture, arfvinge till sin faders
popularitet, till hans älskvärda egenskaper och
till hans olyckor, var egentligen den, som lät
uppbygga och försköna slottet efter de förödelser,
det undergått både när det föll i Kristierns händer
och när det befriades derur. Då han jemte sina
tvänne äldsta söner år 1567 i Upsala föll offer
för Erik XIV:s sinnessvaghet, vistades hans enka,
Märtha Lejonhufvud, syster till Gustaf Wasas andra
gemål, ej på Hörningsholm; hon hade följt sina
älskade till deras fängelse-ort, och blef således
genast underrättad om det förfärliga och oförtjenta
slag, som träffat henne. På Eriks vilda yra följde
snart ångern; han skickade till sin moster att
begära hennes tillgift, och frågade med hvad slags
uppoffring han borde köpa den. Hon svarade, att det
enda hon begärde, var en högtidlig förklaring af de
mördades oskuld. Detta skedde äfven genast igenom
en härold, som på stadens gator förkunnade den, och
genom upphäfvandet af ständernas dom, som förklarat
Sturarne brottsliga. En ny period af Eriks sinnesyra
inträffade likväl; han ångrade sin ånger, likasom
förut sin orättvisa. De penningar, han utdelat till
åtskilliga af de mördades slägtingar, återfordrades
från dem; flera af Sturens enkas egendomar sköflades;
konungens ombud skickades till Hörningsholm, för att
efterforska der befintliga dokumenter, och deri, om
möjligt, upptäcka några bevis på Sturarnes brott. Då
ingenting sådant der fanns, bemägtigade de sig i
stället sjelfva slottet, som likväl sedermera återtogs
af hertigarne, när fientligheterna emellan bröderna
utbrustit i uppenbar fejd. Detta Eriks förfarande var
icke allenast politiskt och juridiskt orättvist, det
var äfven otacksamt. Märtha Lejonhufvud hade nämligen
med godhet och omsorg bemött Eriks älskarinna,
sedermera hans maka, Catharina Månsdotter, som der den
1 December år 1556 födde deras dotter Sigrid. Detta
var icke blott en följd af någon smickrande eftergift
för monarkens önskningar; det var en följd af Märthas
ädla tänkesätt och deltagande för Catharina, ty ännu
efter Eriks fall bibehöll hon sin omsorg för Sigrid,
hvilken här uppfostrades.
Hörningsholm blef vid denna tid namnkunnigt genom
en af dessa händelser, som man tror endast tillhöra
romanen, men som hon i sjelfva verket lånat ur
menniskohjertat och menniskolifvet; ett äfventyr,
der lagarne, vördnaden för religionens bud och för
sjelfva föräldraviljan måste gifva vika för
passionens mägtigare stämma. Erik Stenbock älskade
Märthas dotter Magdalena Sture; men som de voro
barn af tvänne syskon, förbjöds deras giftermål af
ett kyrkomötes beslut och ogillades särskildt af
erkebiskopen Laurentius Petri. Märtha Lejonhufvud
trodde sig äfven derföre böra vägra sitt samtycke. De
båda ungas böjelse var likväl mägtigare, än alla
dessa hinder, och de öfverenskommo om en hemlig
flykt. Denna verkställdes Tisdagen före Palmsöndagen
år 1574. Stenbock var då på ett besök på Hörningsholm,
och hade skänkt Magdalena en häst, hvilken han bad
henne försöka tillika med honom, samt dervid medtaga
sin amma. De båda fruntimren satte sig då i släden
och Stenbock bak på, hvarefter han körde ned på
isen. Amman började nu fatta misstankar och påminte
fröken om hennes pligt emot sin mor och den sorg,
hon skulle tillfoga denna. Stenbock tvang henne likväl
med en pistol för bröstet till tystnad, och fortsatte
färden. När de kommit upp i land, omgafs släden af
100 ryttare, hvilka hertig Carl lemnat Stenbock
till detta företags befordran, och man skyndade till
Svärdsbros länsmansgård, som bevakades af ryttarena,
medan fruntimren af der väntande handtverkare försågos
med de kläder de behöfde för resan.
Den gamla friherrinnan Sture hade emellertid genast
blifvit underrättad om hvad som skett, och då
hon återhämtat sig från den svimning, denna nyhet
förorsakade henne, skickade hon sin andra dotter
Sigrid Bjelke efter de flyende,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
