Print (PDF)
- On this page / på denna sida
- Kungssjön vid Berchtesgaden
- Den vanlige Björnen och Isbjörnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kungssjön vid Berchtesgaden.
En af de intressantaste punkterna i tyrolska alperna
är omgifningen kring Gastein och Berchtesgaden. Det
sednare hör till Bäjern, under det att gränslinien
är dragen genom den i omedelbara granskapet belägna
Königssee (Kungssjön). De på österrikiskt område
liggande, högsta bergsspetsarne äro Untersberg
(6,200 fot) och den höga Gogel (7,812 fot). Änskönt
dessa berg icke uppnå höjden af många andra alper
i Tyrolen och Schweitz, äro de å andra sidan
lättare tillgänglige samt erbjuda de herrligaste
utsigter. En af de skönaste punkterna är ofvannämnde
Kungssjön, eller, som folket der i trakten kalla den,
Bartholomeus-sjön. Ett afflöde ur densamma, Achen,
strömmar genom en af de mest romantiska bergsdalar
och bildar, efter icke fullt en mils lopp, flera
andra små sjöar. Omkring Berchtesgaden finnes det
ej egentliga byar, utan bondgårdarne ligga spridda
vid bergssluttningar, ängsmarker och dalgångar. De
genom dalarne förande vägar gå, på sträckor af blott
några hundra steg, oupphörligt i zick-zack, och helt
oväntadt stöter man på ett bjelkhus, hvars spåntak är
betäckt med tunga stenblock. Många af bergstopparne
äro året igenom betäckta med snö, och blott sällan
anträffas en sädesåker; invånarne finna dock i de
vidsträckta skogarne, ängarne, saltbergverken samt i
trä- och elfenbens-snideri lönande näringskällor. Vid
sjöns stränder
ligger vallfärdskapellet S:t Bartholomeus, till
hvilket det fromma landtfolket vandrar i stora
skaror. Närmast kapellet ligger det kungliga
"jagtslottet", hvarest de resande på sina utflygter
från Berchtesgaden intaga förfriskningar, af hvilka
fisk, isynnerhet laxören, och stengetsvildbråd
äro de omtycktaste. De Kungssjön omslutande bergen
nedstupa delvis från en höjd af 5,000 fot lodrätt
i den mörkgröna vattenspegeln, så att endast på
få ställen finnas lämpliga landningsställen för
båtar. De höga, branta, i vattnet sig afspeglande
klipporna förläna åt sjön en melankolisk anstrykning,
och blott sällan röres ytan af ett lätt luftdrag. I
sådana ögonblick bilda de silfverglänsande vågorna
och snön på bergsspetsarne ett herrligt färgspel,
hvilket ytterligare stegras genom de öfver den stilla
sjön framsväfvande molnen. Utifrån sjön skådar man
i ett aflägset fjerran den öfver 9,000 fot höga,
med evig snö betäckta Watzmann med dess båda horn
samt Reichen-topparne, öfver hvilkas klyftor och
branter hittills blott få vandrare vågat sätta sin
fot. Sceneriets ensamhet afbrytes blott då och då
genom en örns uppflygande eller bjällrornas klingande
från de på alpängarne betande hjordarne, så att den
på det lugna vattnet framflytande ovilkorligt tvingas
att länka sina tankar på den storartade naturen och
dess skapare.
Den vanlige Björnen och Isbjörnen.
Den vanlige björnens (Ursus Arctos) utseende
och lefnadssätt är temmeligt bekant. Ensamma och
sällskapsskygga, välja björnarne de dystraste klyftor
och hålor, urhålka en fördjupning, i hvilken de
tillreda sig ett med mossa utfodradt lägerställe,
inqvartera sig äfven någon gång i en ihålig trädstam
eller åtnöja sig under sommaren med skyddet af
nedhängande qvistar. Sorgfälligare iordningsställes
vinter-idet, hvarest hanen sofvande tillbringar
den kallaste årstiden i dvallikt tillstånd, medan
honan i Januari föder en till tre ungar, hvilka äro
ganska väl utbildade och ingalunda så oformliga,
som våra förfäder berättade, men likväl förblifva
blinda 30 dagar. När björnen, vid inträdandet af
skarp köld går i sitt ide, är han vanligen ganska
fet, men kommer så mycket magrare fram på våren,
enär organisationen under vinterdvalan åter uppsugit
och förarbetat den aflagrade fettmassan. Gynnsamma
temperaturförändringar inverka på honom i likhet med
så många andra vintersofvare; han vaknar då redan
i Januari och går ut, men faller vid ny köld i det
fordna lethargiska tillståndet. Honan åter sofver
icke oafbrutet, enär hon måste sörja för ungarne. Att
björnarne under öfvervintringen suga sina egna ramar
är en gammal fördom, som för länge sedan blifvit
vederlagd. Menniskor angripa de sällan, men kunna,
retade eller qvalda af hunger, blifva fruktansvärda
fiender samt utveckla då vighet och skicklighet,
egenskaper som man, att döma efter deras klumpiga
kroppsbeskaffenhet, ingalunda kunde tilltro dem. Vår
berömde Nilsson berättar, att man sett en björn,
hvilken med en död häst mellan framtassarne upprätt
marscherade på en öfver en klyfta nedfallen trädstam.
Nästan alla delar af björnens kropp hafva sitt
värde eller äro åtminstone brukbara; huden lemnar
goda täcken och pelsar, det särdeles lättflytande
fettet anses af folket som ett ofelbart läkemedel mot
mångahanda sjukdomar, och det visserligen sötaktiga
köttet göres smakligt genom rökning. Ingen jagt är
för öfrigt farligare, än den på en af sina ungar om
våren åtföljd björnhona, hvilken ursinnigt försvarar
sig, ingalunda skyr att uppoffra sig för sin afföda
och som, fastän svårt sårad, under doft brummande
ända till dödens inbrott fortsätter kampen. Båda
könen klättra i träd och på klippväggar med stor
behändighet, stiga baklänges åter ned, begagnande sig
af ringaste fäste, simma snabbt och skickligt samt
gå under sommaren för svalkans skull ofta och längre
stunder i vatten. Tagna unga, låta de lätt tämja sig
och kunna dresseras till hvarjehanda konster,
enär de besitta icke så ringa intelligens. Huru
gamla de i vilda tillståndet kunna blifva, låter
naturligtvis icke bestämma sig, men i fångenskapen
hafva enskilda individer uppnått en ålder af 40-50 år.
Isbjörnen (Ursus maritimus), en af de största
och fruktansvärdaste af sitt slägte, lefver blott
inom polcirkeln. I stånd att uthärda de skarpaste
köldgrader, ströfvar han som oanfäktad sjelfherrskare
i ett dystert och öfvergifvet rike omkring mellan
isberg och snöfält, simmar, drifven af hunger,
från ett isstycke eller en ö till en annan, dyker
lika skickligt som uthålligt och förmår till och
med bland ishafvets vågor att fånga sitt byte. Efter
Lyons berättelse stämplar han listigt efter skälen,
sjunker sakta ned i hafvet, när han varseblifver
en sådan, frånvinner honom under simningen vinden,
närmar sig ofta dykande och i all sköns stillhet
samt beräknar afstånd så riktigt, att han vid sista
uppdykandet synes tätt bredvid skälen, hvilken är
förlorad, må han än blifva qvarliggande på isen eller
nedsticka i vattnet. Huru stor björnens uthållighet
i simning är, framgår af Sabines berättelse, enligt
hvilken han upptäcktes midt i det då alldeles isfria,
10 geografiska mil breda Barrow-sundet. Äfven förmår
han under simningen göra stora språng och enligt
Cartwright fångar han dykande till och med laxar och
dylika snabba fiskar, Hans gång på land tyckes vara
vacklande och osäker, men kan äfven i nödfall utbilda
sig till största snabbhet. Bär, sump- och sjöväxter
tyckes han blott förtära, när jagten utfaller
ogynnsamt. Efter de tillförlitligaste observationer
öfvervintrar hanen aldrig, deremot drager honan sig
vid den kallaste årstidens inträde tillbaka under
öfverhängande isblock och klippor eller gräfver sig
i den frusna snön ett lägerställe, hvilket genom nya
snöfall snart tilltäckes så fullkomligt, att blott en
öppning för andedrägten qvarblifver. Här framföder hon
i slutet af December två ungar, hvilka i Mars, och då
så stora som fårhundar, i sällskap med den uthungrade
samt för den skull dubbelt fruktansvärda modern,
ströfvar omkring i kustkärren och begifva sig sedan
ut på hafsisen, hvarest de genom rikligt foder snart
blifva ganska feta, men icke sällan på stora isstycken
drifvas ut i öppna sjön, ja ända till Island, hvarest
de bland hjordarne anställa sådane nederlag, att,
efter Richardssons berättelse, invånarne i massa
angripa dem. Huru farlig denna jagt är, torde vara
tillräckligt bekant, utan beskrifning. På det hela
taget är isbjörnen långsträcktare byggd än beslägtade
arter; emellertid är hans medellängd fordom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Feb 28 00:38:43 2007
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
http://runeberg.org/famijour/1864/0366.html
