Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 12. 1864
- Den vanlige Björnen och Isbjörnen
- Presidentskans döttrar af Richard Gustafson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket öfverdrifvet angifven. Pallas beskrifver en
fullvuxen hona om 6 fots 9 tums längd, Philipps en
annan af 7 fots längd och 610 skålpunds vigt. De
största exemplaren omnämner Ross om 7 fot 10 tums
längd och 1,160 skålpunds vigt samt Lyon om 8 fot
7 tums längd och 1,600 skålpunds vigt. Hufvudet är
för öfrigt långsträckt, hufvudskålen föga hvälfd,
munnen jemförelsevis liten, halsen lång, fotsulorna
ganska stora, täthåriga och för den skull på isen
lemnande stadigt fäste; de tjocka, krokiga klorna
uppnå ingen särdeles storlek; den gulaktigt
silfverhvita pelsen består af korta, täta,
jemnliggande, på buken och benen fina samt ulliga
hår. Efter gamla berättelser, hvilka emellertid
motsägas af Lyons erfarenhet, skulle förtärandet af
isbjörnskött, bland andra förskräckliga verkningar,
förorsaka hudens lossnande o. s. v.
*
Presidentskans döttrar. |
| Berättelse af Richard Gustafson. |
Fyra voro presidentskans döttrar till antalet. Den
äldsta, Zuleima, var "liflig och mörk som en
spaniorska, hennes hår var glänsande svart,
som ebenholz, och ögonen tindrade likt stjernor,
blixtrande från nattsvart himmel".
Den andra i ordningen, Angelica, var icke fullt
så mörk som Zuleima, "håret kastaniebrunt och ögon
strålande mildt som Augustimånens sken".
Den tredje, Engel, var i allo värdig sitt namn,
"hvarken ljus eller mörk, ögon dunkelblå, som hafvets
vågor, drömmande och skön, lik en sommarnatt i
norden".
Det fjerde bladet i den sällsynta fyrväplingen
hette Rosa och var om möjligt ännu skönare, än alla
de andra, "blond och i allt en bild af våren, ögon
strålande som solen på ljusblå vårhimmel, kinden prydd
med rosor, och i sinnet var hon munter och yr, lik
en vårbäck, som obekymrad hoppar fram öfver klippor,
genom skogar, dalar och ängar, öfverallt spridande
glädje omkring sig, tills den omsider sorglöst
utgjuter sig i evighetens allt omfattande haf".
Hur många gånger var presidentskan gift? tycker jag
mig höra läsaren fråga.
En gång allenast; men tålamod om jag får be, så skall
jag straxt nöjaktigt förklara allt."
Presidentskan var af en svärmisk, högst poetisk natur,
och på sin tid en mycket omtyckt författarinna. Året
efter hennes bröllop skref hon sin första novell, den
hon kallade "Zuleima", och kort tid derefter föddes
den mörka Zuleima. Två år derefter fulländade hon sin
andra novell, "Angelica", och samma år som novellen
numro två syntes i bokhandeln, såg den brunögda
Angelica dagens ljus. Så utkommo äfven novellerna
"Engel" och "Rosa" vid de tidpunkter, då Engel och
Rosa kommo till verlden.
Således hade presidentskan noga räknadt åtta döttrar,
fyra snillefoster och fyra af mer materiel natur. Så
mäktigt hade fantasien inverkat på presidentskan, att
hennes döttrar bekommit fullkomlig likhet, hvar och
en med sin namnsyster inom fantasiens områden. Det
utseende presidentskan tillagt hjeltinnorna i sina
noveller, kunde i dess minsta detaljer tillämpas på
hennes döttrar, hvarför jag också citerat hennes
egna ord, då jag här ofvan beskrifvit de fyra
skönheterna.
Vid den tidpunkt jag lärde känna dem, var Zuleima
tjugofyra, Angelica tjugotvå, Engel tjugo och Rosa
sjutton år.
Uppfostrade på en egendom i Östergötland, hade de
nyligen uppkommit till Stockholm, för att der träffa
sina idealer, som kommit på fantasisystrarnes lott;
ty de lefde alla i den öfvertygelsen, att deras öden
måste till punkt och pricka öfverensstämma med de
romantiska öden, som träffat novellernas hjeltinnor;
också kunde hvar och en, flytande som en katekeslexa,
från perm till perm upprepa den novell, hvaraf hon
fått sitt namn.
Deras ankomst till hufvudstaden väckte stark sensation
i de högre kretsarne; de äldre ropade högt på mirakel,
de unga ogifta Stockholmsdamerna höjde medlidsamt
på axlarne, men trånade likväl bort af hemlig
afund och svartsjuka. Värst af allt var likväl, att
ungkarlarne betogos af ett slags kärleksraseri, som
kom dem att glömma alla band; förlofningar brötos,
gamla flammor öfvergåfvos, allt för presidentskans
döttrar. Hundratals unga fruar blefvo författarinnor,
som täflade om att i digra volymer skildra hjeltar
och hjeltinnor, begåfvade med sagolik skönhet och
fabulösa behag, alla i det hopp
att det skulle gå dem hardt när, som det gått med
presidentskan. Tiden gick, men bland flera hundra
aspiranter lyckades det icke för en enda, att få
verkligheten att likna fantasiskapelsen, hvarför
ock författaremanien upphörde, sedan den inhemska
litteraturen vunnit ett par hundra otryckta mästerverk
på försöket.
Det var på hösten som mina hjeltinnor anlände till
hufvudstaden. Hela följande vintern belägrades
presidentskans boning, från tidigt på morgnarne
till sent på aftnarne, af en friareskara, så talrik,
att presidentskan vid vårens ankomst måste anslå en
ganska stor summa till iståndsättandet af trappor och
lås, hvilka mycket lidit af den upp- och nedtågande
massan.
Men oaktadt alla förklaringar, alla suckar och
smäktande ögonkast, förblefvo flickorna kalla och
ståndaktiga, ty de ideal, som blifvit dem tilldelade
i ödets böcker (novellerna) hade ännu icke visat sig.
I novellen Zuleima stod skrifvet, att Zuleimas
kärlek väcktes, då hon en gång af en husar-officer
räddades från att drunkna. Husarofficerare funnos i
mängd bland Zuleimas tillbedjare, men något tillfälle
att pröfva hvem som var den rätta, erbjöd sig icke på
hela vintern, tvärtom, alla varnade henne för svag is,
då hon väckte frågan om isfärder etc. etc.
Angelicas ideal skulle utstå många vedermödor
för hennes skull, han skulle äga en ridderlig och
uppoffrande karakter, sinne för allt skönt m. m. Bland
annat skulle han duellera för henne och illa sårad
vårdas af hennes händer, för att sedermera uppstå
och lefva lycklig med henne på sitt ärfda slott;
men Angelica veterligt, hade ingen utstått andra
vedermödor, än den hennes kallsinnighet förorsakade
dem.
Engels ideal var en svärmande yngling, full af kärlek
och poesi. Oskyldig som ett lamm, skulle han möta
Engel med sänkta blickar och, knäböjande på afstånd,
tända rökelse och sjunga sonnetter. Men icke nog med
att den blåögde, oskyldige ynglingen skulle sjunga
sonnetter à la Petrarca, han måste äfven en gång
vara otrogen sin dyrkade Engel, men likväl återkomma
ångerfull och med tiodubblad kärlek. Någon sådan
yngling hade Engel ännu icke sett, alla hade knäböjt
vid hennes fötter, ingen hade sjungit sonnetter,
ingen hade varit otrogen, tvärtom, alla hade följt
henne troget som skuggan.
Åt Rosa var det hårdaste ödet förbehållet: hennes
hjerta måste fästa sig vid en ung lord, en ädel
själ, som drabbats af en massa svåra olyckor, som
blifvit bedragen af alla och derigenom blifvit
menniskohatare. Rosas glädje skulle fly för den
olyckliga kärlekens förhärjande vindar, hon skulle
se sitt ideal tråna bort af splen, utan att kunna
hjelpa honom; slutligen skulle hon dock segra och i
triumf föra den räddade lorden till altaret. Någon
lord hade emellertid icke synts till, och alla andra
tillbakavisades.
Sommaren kom och presidentskan flyttade ut på landet
med sina döttrar. Högst få voro de friare, som vågade
följa de obevekliga skönheterna; ty de tusentals
korgar de utdelat, hade tilltvingat dem en viss
respekt, och mången ung man återvände ångerfull till
sina pligter, då han såg det öde, som utan undantag
träffade dem, hvilka formligt framlade sina anbud.
En af husarofficerarne hade bibehållit terrängen,
men ännu icke ryckt fram till storm, varnad af sina
kamraters öde; det hade icke undgått honom, att
Zuleima visade en afgjord smak för husarofficerare,
hvarföre han ock beslöt att i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0367.html
