Print (PDF) - On this page / på denna sida - Presidentskans döttrar. Berättelse af Richard Gustafson - En upp- och åter neddykande ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
maklighet beskjuta och underminera fästningen, så att han
vid stormlöpningen måtte kunna vara säker om segern.
Han begaf sig dagligen ut till sommarstället, der
presidentskan bodde, och ansågs snart för Zuleimas
förklarade gunstling, ty i den förmodan, att han var
den rätte, uppmuntrade honom Zuleima i hans bemödanden
att göra sig älskvärd.
En dag promenerade vår husar och Zuleima vid stranden
af ån, som flöt ett stycke från boningshuset. Den
lycklige officern trodde sig hafva sett nog af
Zuleimas böjelse för att våga en förklaring då
passande tillfälle erbjöde sig, och detta tillfälle
kom snarare än han hade väntat.
Vid öfvergången af spången, som ledde öfver till
andra stranden, stannade Zuleima, liksom intagen
af en plötslig tanke, hennes ögon riktades emot
husarofficern, liksom ville de fråga: är det verkligen
du, som är den rätte?
Älskaren, förbryllad af hennes blickar, föll på knä
och utropade: "Zuleima! jag kan ej längre dölja den
eld, som dina ögon tändt i mitt hjerta; jag älskar
dig! o, säg att du emottar offret af min kärlek!"
Häpen öfver det oväntade knäfallet tog Zuleima
obetänksamt ett steg baklänges -- och föll i ån.
Med ett rop af förskräckelse störtade älskaren upp,
men blef stående, liksom förstenad, på spången,
under det att Zuleima sjönk, sträckande sina armar
emot honom.
Efter en stund kom hon åter upp till vattenytan och
sträckte på nytt sina armar emot husarofficern, som
dock qvarstod orörlig på spången, högljudt ropande
på hjelp.
Zuleimas öde hade troligen afgjorts af döden, om icke
en ung bonddräng tillkommit på löjtnantens rop och
störtat sig i ån, förande Zuleima med några kraftiga
simtag till land.
Den förste, som lyckönskade Zuleima till hennes
räddning, var löjtnanten, som återfått rörelseförmågan
i detsamma han såg sin älskling räddad, men icke ett
ord, icke en blick fick han till svar.
Nu tillskyndade presidentskan och hennes tre
torrskodda döttrar, hvilka förde den stackars Zuleima
till hemmet. Troende att Zuleima funnit sitt ideal,
bemötte de löjtnanten med all möjlig uppmärksamhet;
men då Zuleima upplyste dem om misstaget, förbyttes
uppmärksamheten i förakt, och presidentskan lät
honom temmeligen tydligt förstå, att det var dem
alla fullkomligt likgiltigt hvar han befann sig,
blott han icke vidare besvärade dem med sin närvaro.
Som jag hört skall Zuleima ett par år sednare upprepat
försöket med en annan husarlöjtnant (sedan hon förut
visligen lärt sig att simma), men med samma resultat,
ty hon hade åter igen påträffat en älskare, totalt
okunnig i simkonsten.
Angelica studerade med ifver sina beundrares
karakterer, men ingen emotsvarade det ideal, som borde
tillkomma henne; ingen utstod några vedermödor för
henne, och fastän de betraktade hvarandra med riktiga
basiliskblickar, så tycktes lusten för några blodiga
strider om föremålet ligga långt från deras tankar.
En gång var det dock hardt när, att en af hennes
beundrare hade behöft hennes vård. Häradshöfding
P. företog sig nämligen det orådet att med sin
promenadkäpp tillrättavisa en vägfarande bonde, som
med sitt kärrhjul kom för nära Angelicas klädning,
så att ett stycke deraf följde med på färden. Bonden
blef förargad och kringklappade häradshöfdingen, så
att han låg sjuk en hel vecka; men Angelica tyckte,
att det icke lönade mödan att sjelf vårda den sårade,
hvars blod flutit för ett par duktiga bondenäfvar och
icke för klingan. Dessutom hade häradshöfdingen inget
slott att ärfva; om så hade varit, skulle saken helt
säkert fått en annan utgång, och knytnäfsbataljen
hade måhända fått gälla som duell.
Engel träffade, som hon trodde, sitt ideal; men då
han efter en lång tids trohet af henne förmåddes till
otrohet, så fick han en så afgjord smak för otroheten,
att han aldrig återvände till henne.
Rosa, vårens afbild, ledsnade snart vid de
föreskrifter, som ödets bok förelade henne. Sedan
hon i två år förgäfves väntat på den svårmodige
lorden, fattade hon tycke för en ung läkare och
blef hans maka, dock icke utan mycket motstånd från
presidentskan och de tre systrarne, hvilka sednare
ståndaktigt fortforo att söka sina respektive
idealer.
"Nå ändtligen hafva vi fått bort den fjerde, nu stå de
tre gracerna qvar!" yttrade en bekant, för hvilken jag
omtalade mina iakttagelser om presidentskans döttrar.
"Förlåt", svarade jag, "vi få icke glömma bort tiden,
den obevekliga härjaren. Åren förgingo och de tre
gracerna sågo sig en vacker dag förvandlade till
gamla skrumpna fröknar.
Zuleima insåg, att hon aldrig mera skulle komma i
tillfälle att pröfva någon husarofficer, Angelica
att säkerligen ingen mer ville duellera för henne;
hvad otroheten angår, så skulle Engel icke mera behöft
påminna derom.
Alla tre insågo nu, fastän för sent, sin oklokhet
och instämde i följande sentens:
"Skapa dig aldrig en urbild, ty sällsynt är idealet;
Ängsligt du söker det; men ack, du finner det ej."
En upp- och åter neddykande ö. (Se sid. 365.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
