Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 12. 1864
- De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne (Forts. från sid. 347)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne.
(Forts. fr. sid. 347.)
Allt efter som genom vidsträckt boskapsskötsel, en
systematiskt bedrifven och genom trafiken med andra
folkslag inbringande fiskfångst eller afkastningen af
jagten eller till och med handarbeten, medellösheten
minskar sig och en varaktig besittning anses som
eftersträfvansvärd, erfar också beklädnadssättet en
ombildning.
Derigenom att andra länders produkter, dels
såsom råmaterial, dels i förädlad form, blifva
tillgänglige, är möjligheten af en större mångfald
gifven, hvilken genom åsynen af främmande drägter
småningom öfvergifver de gamla formerna, upptager nya
och slutligen leder till det omvexlande tillstånd,
hvilket vi beteckna som mode.
Nästan öfverallt finna vi herdefolken till en början
begagna kläder af djurhudar och dylikt. Mellersta
Asiens mongoliska nomader hafva deremot genom
förbindelsen med sina ryska och kinesiska grannar
erhållit bomulls- och sidentyger, hvilka hos de
mer bemedlade nästan utträngt läder och pelsverk,
så att dessa nu endast användas till vinterkläder
eller utsmyckning. Deras drägt består af benkläder,
skjortor, öfver- och underkläder samt mössor. Stöflar
och strumpor begagna de likaledes, och deras ofta
mycket dyrbara drägter äro utsirade med konstrika
broderier; kort sagdt, af grundbeståndsdelarne till
en fulländad toilett felas dem ingenting annat än
intresset för det vigtigaste af allt: renlighet. Men
så är detta också det särskiljande draget emellan
den aktiva och passiva racen. Medan de redan mer
bildade kalmuckerna, tillhöriga den passiva racen,
med afgjord afsky undvika bruket af vatten, äro Stilla
Hafvets aktiva stammar, änskönt de till största delen
befinna sig på det lägsta trappsteget af utveckling,
tscherkesserna och andra folk, hvilka i andlig
utbildning stå långt bakom mongolerna, verkliga
mönster af kroppslig renlighet.
Kalmucken begagnar de dyrbaraste och bästa kläder
äfven till de smutsigaste bestyr, tscherkessen tvättar
sig, om det är på något sätt möjligt, efter hvarje
handarbete.
Prydnader. Här börjar nu visserligen smakens stora
område, på hvilket, som bekant, icke går an att bryta
någon lans. Vi måste emellertid åt detta ämne, som
icke mera betingas af klimatiska inflytelser eller
blotta nödvändigheten, utan vid hvilket det fria
urvalet af den andliga verksamheten, uppfinningen,
lemnar skönhetssinnet ett vidsträckt spelrum och vid
hvilket utvecklar sig estetiska åskådningar, de der
måste förutsättas i jembredd med hvarje konstkritik,
egna några ord, isynnerhet som på folkens högre
kulturgrader beklädnad och prydnader oskiljaktigt
sammanfalla. Vi hafva redan vid första rudimenterna
till beklädnad funnit, att dessa begrepp här i
viss mån öfverensstämma: Vildarnes öfvermålning,
hvilken ofta ej består i något annat, än att handen
doppas i en färgskål, hvarefter de drypande fingrarne
föras öfver den nakna eller redan med en grundfärg
öfverdragna kroppen, efterlemnande färgade spår,
söker att betäcka, att skydda, liksom den å andra
sidan också är afsedd att pryda.
Figurerna anbringas småningom efter bestämda
skönhetsreglor och fåfängan, som en hufvuddriffjeder
till alla menskliga sträfvanden, spelar dervid en
väsendtlig roll. Martius såg på sin resa i Brasilien
en morgon framför sin hydda en indianska måla sig. Han
gick bort till henne, tog hennes färgkopp och satte
kronan på verket med några fantastiska sirater, hvilka
väckte hela stammens högsta beundran. Följande morgon
stodo samtliga qvinnorna framför botanistens hydda
och bönföllo enträget, att de måtte blifva utsirade
på samma sätt.
Åstundan att smycka sig, förutsätter att afseende
fästas vid andra menniskor, en känsla, som icke
finnes hos den fullkomligt rå individen. Först är det,
emedan förbindelsen med andra menniskor till en början
åtföljes af fruktan och misstro, skenet af kroppslig
storlek, som menniskan vill förhöja. Hon söker att
åt kroppen förläna mer ansende och derigenom till sin
fördel förstora intrycket. Höga hår- och fjäderbuskar
fästas på hufvudet, öron och läppar genomborras
samt utvidgas onaturligt, genom instickande af
träbitar-stenar, bladrullar m. m. af allt större och
större diameter. Bokotuderna, hvilka bland andra,
skatta åt denna sed, ombinda äfven knäveck och
fotknölar med baststreck, hvarigenom dessa delar
blifva smärtare, under det att vaden och det öfriga
benet, på grund af det ökade blodtilloppet, sväller
upp. I många trakter af jorden hållas de tjockaste
personerna för de vackraste.
Vidare gör man också utseendet vildare. Många
folkstammar bryta ut framtänderna och låta
blott enskilda, lika betarne hos vilda djur,
stå qvar. En dylik fåfänga leder slutligen till
fullkomligt stympande af kroppen och är isynnerhet
förkastlig, emedan den ofta gifver den onaturliga
kroppsutbildningen en varaktig riktning, hvilken icke
kan inverka gynnsamt på själsorganerna. Bruket att
kringvira det nyfödda barnets hufvudskål med band,
eller pressa den emellan bräden, är mycket utbredt
bland Nordamerikas råa indianstammar. Platthufvudena
hafva sitt namn efter effekten af detta
förfaringssätt. De taga barnets hufvud icke förr ur
klämman, än då hufvudskålen tillhårdnat och bibehåller
den påtvingade formen. Främre delen af hufvudet visar
sig alldeles afplattadt men bakre delen onaturligt
uppdrifven i höjden, och ju mera detta är fallet,
desto skönare anser sig innehafvaren vara. I sjelfva
Normandie har ett dylikt bruk bibehållit sig och de
dervarande qvinnornas spetsiga, höga hufvuden härleda
sig från denna onaturliga sed.
Hand i hand med kroppsstympandet och ofta med detsamma
i intimaste förening, uppträder vidare det slags
målning, hvilken icke allenast öfverdrager hela
kroppen med ett intetsägande, brokigt färglager,
utan också genom linier och teckningar eftersträfvar
en bestämd effekt.
Många stammar måla, då de begifva sig på krigsspåret,
kroppen svart, och beteckna refbenen kadaverlikt
med hvita tvärstreck. Fans i vestra Afrika affila en
del af framtänderna, färga de qvarsittande stumparne
svarta och förläna på det sättet ansigtet ett högst
vildt uttryck, hvilket de ännu mer söka att förstärka
genom att måla magen med blodröda tvärstrimmor. Du
Chaillu, den förste hvite, som besökte denna stam,
berättar att konung Ndiayai, hvilken i dylik kostym
först visade sig för honom, ingalunda förfelade det
beräknade intrycket. De brasilianska indianerna
öfverstryka, när de besöka européer, händer och
fötter med en i ögonen skärande röd färg, liksom vi
vid högtidliga tillfällen förse oss med fina handskar
och lackerade stöflar. Vid sina lustbarheter anbringa
de på den svartmålade kroppen allahanda djurformer
i brokiga färger, under det att håret färgas eldrödt.
Tatuering. För att införlifva teckningarne varaktigare
med huden, inristas, tatueras de. Linierna ristas
förmedelst små spetsiga trästickor in i huden eller
betecknas genom särskilda, inborrade punkter, och
i dessa små hål eller ritsor ingnides sedan färg,
hvilken småningom så förenar sig med huden, att
teckningen blifver outplånlig.
Detta utsmyckningssätt är just af särskildt intresse,
emedan det innefattar första början till skriftspråket
hos de okultiverade folken. Framför allt antydes
namnet genom det föremål, från hvilket det är
taget; derefter komma anspelningen på den stam,
den dekorerade tillhör, vapenbedrifter och andra
tilldragelser i hans lif, hvilka han önskar måtte
förskaffa honom beundran, och den han möjligast
tydligt bemödar sig att genom denna bildliga
framställning inpregla hos betraktaren.
En tapper höfding bland de nordamerikanska
indianerna, vid namn Wawundochwalend, önskade byta
om detsamma. För detta ändamål lät han ofvanom hakan
inpunktera bilden af en vattenödla, och hette från
den stunden Twakachschawsu – vattenödlan. På den
bekanta målningen af West, "General Wolfe’s död",
sitter till höger om den fallne hjelten en sörjande
indian, hvilkens kropp är öfvertäckt med stammens
tecken och mångfaldiga liniesirater.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0370.html
