Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12. 1864 - Ombord på ett slafskepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den bekant med egentliga ändamålet för resan samt
tillade, att om någon nu önskade lemna fartyget,
vore han beredd att utbetala allt tillgodohafvande
samt ytterligare tre månaders aflöning som skänk; då
emellertid ingen fick infallet att ensam låta sätta
sig i land på Guinea-kusten, voro alla belåtna med
att fortsätta farten. Derjemte inskeppades ett antal
extra-matroser, hvilka på skiljda tider blifvit
qvarlemnade af andra fartyg.
En eftermiddag, sedan vi legat ungefär tio dagar i
Port O’Lania (som fått sitt namn deraf, att alla husen
äro af trä) lättade vi ankar och foro med strömmen
nedför floden, tills "Triton" låg på omkring tio mils
(sjömil) afstånd och klockan var åtta. Vi kastade nu
ankar och blefvo liggande der tills klockan tio på
aftonen, då månen gick ned, hvarefter vi släckte alla
ljus och tysta fortsatte vår färd utför strömmen, samt
lyckades på det sättet undgå "Tritons" vaksamhet.
Så snart land förlorats ur sigte, tillsattes alla
segel och vi styrde ut i öppen sjö. Morgonen derpå
började vi inrätta fartyget till upptagande af dess
lefvande last, hvilket arbete inom få dagar var
fullbordadt.
Under den tid, som behöfts för dessa arrangementer,
hade fartyget kommit ön Ascension på fyratio mil
nära, men ändrade nu kurs och styrde mot en plats,
något ofvanom Congo, vid pass femtio mil från San
Paul de Loando, der vi efter aftal borde lägga
till, för att inlasta slafvarne, så snart de voro
färdiga. Slafskeppen få stundom vänta tre månader och
längre på deras "vara", den agenterna släpa från det
inre af landet; men vi hade i det afseendet tur, att
vårt dröjsmål endast utgjorde tretio dagar. Orsaken,
hvarföre vi seglade så långt ifrån land, då vi
lemnat Congo, var helt enkelt den, att vi visste,
det "Triton", så snart den märkte, att vi smugit oss
ut ur fällan, skulle fara längs kusten i den tron,
att vi ämnade göra på samma sätt, som många andra
fartyg, de der styra längs kusten och gömma sig eller
under farten upptaga små afdelningar slafvar. Men vår
kapten var en slug räf, som förstod sitt handtverk;
derföre seglade han först ut på öppna sjön, hvarest
kryssarne förlorade hans spår. Sedan vi ånyo uppnått
kusten, ungefär på höjden af San Paul de Loando,
styrde vi med sydost-passaden längs kusten, tills
vi kommo i närheten af en plats, kallad Ambriz,
der vi sågo folk på stranden göra vissa signaler,
samt kastade klockan sju på aftonen ankar icke
långt ifrån land. Agenterna kommo utfarande med
slafvarne i pråmar, hvardera rymmande ungefär två
hundra personer. De svarte voro alla hopkopplade med
remmar af rått läder, drogos ombord samt förpassades
derefter ned i skeppsrummet. Inalles tillfördes oss
åttahundra elfva stycken, och så snart de voro ombord,
gingo vi under segel. Vår besättning var fullständigt
beväpnad och indelad i vakter, enär vi måste föra
en mycket skarp uppsigt, till förekommande af att
icke slafvarne kastade sig på förrådet eller började
gräl med hvarandra, ty åtskilliga stammar, hvilka
ständigt ligga i fejd, voro här representerade, så att
skeppsrummet stundom blef ett helvete i miniatyr. Ofta
måste skiltvakten springa ned ibland dem och med våld
skilja de kämpande åt.
Pråmarne kommo långsides efter sju och redan
klockan åtta satte vi till segel, brassade rårna
för passadvinden samt styrde kursen på Ascension,
hvilken vi snart fingo i sigte, ty vi hade en stark
påkörare i sydostpassaden. Vi foro förbi Ascension
och seglade derefter 2022 mil rakt vesterut. Detta
skedde, för att komma ur den vanliga stråkvägen för
fartyg till Vestindien. Derefter styrde vi emot söder,
ströko tätt utefter södra och vestra kusten af Jamaica
samt svängde slutligen om ön Pinos.
Innan Congo lemnades, hade vi försett oss med dubbel
besättning, så att tretiofem man nu befunno sig
framför masten; men så behöfdes också allas tjenst,
ty med fartygets påskyndade fart, de ombord nödiga
förändringarne och slafvarnes förplägning, hade alla
händer fullt upp att göra. Ett visst antal utaf
oss hade erhållit sistnämnde funktion på sin del,
deribland äfven jag, som i synnerhet fått qvinnovården
mig anvisad.
Vi höllo skeppet så snyggt som möjligt, ty smuts är
roten och upphofvet till allt ondt ombord på ett fartyg.
Hvarje morgon vid soluppgången eller åtminstone ej
senare än klockan fem, fördes slafvarne allesammans
upp på fördäcket, der stora såar med vatten voro
uppställda. Ett antal svarta måste
ständigt hålla dessa såar fulla, så länge de voro
i bruk. Den tvagningsprocess, vi underkastade dem,
påminte mig lifligt om den före en hårklippning öfliga
rensköljningen. En krets af femton eller tjugo
svarta måste huka sig ned rundt omkring såarne, medan
en af oss stod med ett ämbar, det han fortfarande
fyllde och sköljde öfver de svarta gossarne. Sedan
alla blifvit behörigen renspolade, måste de stiga upp
och gå bort till en matros, hvilken gned dem med ett
stycke grof segelduk, ungefär så som en stalldräng
ryktar sina hästar. Denna vigtiga funktionär hade
också ett ämbar saltvatten och ättika bredvid sig,
och slafvarne måste med denna komposition skölja sig
i munnen och rengöra tänderna.
Denna tvagnings- och renings-kur sysselsatte oss till
klockan åtta eller nio på morgonen, då vi brukade
utdela litet skeppsskorpor, jemte rom och vatten,
åt de svarta. Rommen var mycket kärf och dålig,
så att ingen af oss matroser ville dricka den, men
slafvarne smakade den förträffligt. Detta stillade
deras hunger tills klockan elfva, då de erhöllo en
varm frukost, bestående i ett slags blandning af
söndersmulade skorpor, bönor, risgryn, korn, salt,
fläsk o. s. v., alltsammans kokadt till en gröt
med mjöl och flott. Denna anrättning kokades i två
stora kittlar i kabyssen eller köket och tömdes,
när den var färdig, i såar, hvilka voro uppställda
längs fördäcket. Städse bemödade vi oss att hålla
de särskilda stammarne skilda från hvarandra, ty om
vi läto dem äta tillsammans, kunde man vara säker
på, att måltiden ändade med slagsmål. Kosten var
visserligen icke särdeles fin, men god, närande och
i riklig mängd for handen.
Naturligtvis använde vi all möjlig omsorg på
deras förplägning, ty detta låg ju i vårt eget
intresse. Icke desto mindre finnes i ett tättpackadt
slafskepp sjukdomsstoff nog, så att vi förlorade
nitiofyra personer, hvilket dock i sjelfva verket
betraktas som ett jemförelsevis lyckligt resultat.
Efter frukosten skickades negrerna åter under däck,
så att vi kunde putsa fördäcket. De flesta talade
blott Congo-dialekten, men en och annan äfven
portugisiska eller spanska samt utkorades då till
uppsyningsman och tolk, hvarjemte de, till tecken af
den framstående rangen, försågos med en skjorta eller
ett par benkläder, hvilket hos de öfriga väckte mycken
afund. Man inhändigade dem likaledes en tågstump,
vid pass en aln lång, som tuktningsinstrument, af
hvilket de också frikostigt betjenade sig. Vi behöfde
endast låta dessa karlar förstå, hvad vi fordrade,
och de lagade då, att de andra svarta utförde
det befallda. Desslikes ställde vi om åtskilliga
tidsfördrif för slafvarne och förfärdigade ett slags
cymbal, efter hvars toner eller skall de sedermera
dansade.
Klockan tre på eftermiddagen erhöllo de sin
andra måltid, hvilken till form och sammansättning
öfverensstämde med den förra, och den tredje utdelades
klockan åtta på aftonen, hvarefter de svarta fördes
till mellandäck.
Under natten tilläts ej hafva ljus ombord, för att
icke väcka uppmärksamhet. Till och med lamporna
på kompasshuset voro helt och hållet omgifna af
skärmar af dubbel segelduk. Sedan vi passerat ön
Pinos och legat på sjön tretiofyra dagar, från Congo
räknadt, fingo vi Boca Grande, vid Cubas kust, i
sigte. Långs stranden ser man en mängd små fiskare-
och lotsbåtar, hvilka allesammans stå i slafägarnes
och slafhandlarnes sold, samt duktigt betalas för
att de skola gifva akt på de framför ön kryssande
främmande örlogsfartygen och föra dem vilse eller
å andra sidan gifva de anlända slafskeppen de
noggrannaste upplysningar rörande kryssarne. Detta
vaktsystem ute i öppna sjön, från fiskare- samt
lotsbåtarnes sida, är fullständigt organiseradt, och
de till bevakning utsedda fartygen aflösa hvarandra
regelbundet. Hvarje vakt räcker ungefär tio dagar,
hvarefter båten aflöses af en annan, erhållande det
hemförlofvade manskapet en dublon per hufvud. En af
dessa båtar hade likaledes ordres att hålla utkik
efter och varna oss. Den anmälde, att britiska
örlogsfartyget Basilisk vore i närheten och att vi
för den skull icke kunde debarkera. Ordern från
land lydde: att vi ännu fyra dagar skulle hålla
oss i öppna sjön, som vi också gjorde, hvarefter vi
återvände, men erhöllo ytterligare befallning att
sticka till sjös. Naturligtvis lydde vi, men voro nära
på att fastna i en snara. Vi styrde nämligen till en
klippholme i Bahama-kanalen och då vi kommo närmare,
trodde jag mig känna igen den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
