Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12. 1864 - Min första Flamma af förf. till "Positivspelarens Son"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig fast vid honom, och han kunde hvarken med böner
eller föreställningar förmå mig att afstå ifrån
att följa honom till Skeppsbron, der slupen låg,
som skulle föra honom ombord.
Han nödgades gifva vika. Jag steg upp i det åkdon,
som förde honom från hemmet. Jag vill icke tala om
det ögonblick, då han slet sig ifrån mig, hoppade i
båten och ropade: "kast loss!"
När slupen lade från land och matroserna med några
raska årtag aflägsnat den från stranden, upphäfde jag
ett genomträngande skrik och, sträckande armarne efter
den, på det af månskenet upplysta vattnet bortilande
farkosten, ropade jag min älskling tillbaka.
Klockorna i stadens kyrkor förkunnade, att vi redan
räknade fjerde timman på den nya dagen.
När slupen lagt till vid fartyget, och Wilhelm
derifrån tillvinkat mig sitt sista farväl, lät jag
köra mig till Stadsgården. Här afskedade jag kusken
och fortsatte i den ödsliga, månljusa Novembernatten
vägen ända till Söderbergs trappor. Här satte jag
mig för att afvakta det ögonblick, då "Equatorn"
lyftade ankar. Jag hade fartyget till venster, det
skulle passera förbi mig då det afseglade.
Stirrande derpå med tårlösa ögon och med själen
uppfylld af hopplösa tankar, satt jag utan att känna
huru Novembervinden isade mitt blod, endast lyssnande
till tornklockans förtäljande af tidens gång.
Hvarje qvart, som förde mig närmare den stund, då
"Eqvatorn" skulle lemna sin plats, förorsakade mig en
nervös darrning. Klar och glänsande hade månan blickat
ner på mig. Nu förbleknades den, en purpurstrimma
syntes i öster.
Det började dagas.
Jag höll andan och lyssnade.
Ett rasslande ljud träffade mitt öra. "Eqvatorn" gaf
tillkänna, att man hade börjat lätta på ankaret. Ett
par hvita segel utvecklades, vinden fyllde dem,
och nu framskred det ståtliga fartyget på vattenytan.
Alla mina känslor koncentrerades i ögonen. Hjertat och
pulsarne stodo still. Jag såg honom, min hela verld,
stå på akterdäck, med en kikare i handen. Jag reste
mig och gick fram ända till yttersta kanten af bron.
O, om han ändå såg hitåt, tänkte jag och knäppte
tillsamman mina af köld stelnade händer. I detsamma
riktades Wilhelms kikare åt den punkt, der jag
stod. Jag neddignade på knä och räckte händerna
mot det för en tilltagande bris hastigt bortilande
fartyget. Wilhelm uppdrog sin näsduk och hviftade med
den. Han hade sett mig, men några ögonblick derefter
gjorde fartyget en vändning, seglen bortskymde honom
och jag såg aldrig mera min älskade make."
Elma tystnade. Hon gret. – En lång paus följde,
hvarefter hon återtog:
"De första underrättelserna från Wilhelm voro särdeles
glädjande, och då någon tid förgått, började jag
hoppas på ett gladt återseende. Det bref, jag erhöll,
utvisade, att han var vid godt mod och äfven hade
återfått tron på resans lyckliga slut.
Julen var förbi. Det nya året hade inträdt. Vi voro i
Januari. Jag var just sysselsatt med att skrifva till
Wilhelm, då en af mina fordna skolkamrater inträdde
till mig. Jag skyndade emot henne, utropande:
Så snällt af dig att komma till mig; du stannar väl?
I det jag sade detta, ville jag hjelpa henne af med
kappan, men märkte då, att hon var mycket blek och
såg uppskakad ut.
"Elma, känner du icke till underrättelsen, som kommit
i dag?"
"Hvilken underrättelse?" sporde jag och fattade om
hennes arm. Rör den min ... min ... Wilhelm,
tillade jag bäfvande.
Hon förmådde icke svara, utan utbrast i gråt.
Salsdörren öppnades och min far inträdde. En enda
blick på hans ansigte var tillräcklig för att säga
mig, att något för mig olyckligt inträffat.
Pappa! utropade jag och sprang emot honom, huru är
det med Wilhelm?
"Eqvatorn" har förlist, och alla man omkommit,
pustade min far, neddignande på en af stolarne.
Jag svimnade icke, jag utbrast icke i tårar. Min
olycka var för stor, att gifva sig luft i någon
klagan. Jag hade förlorat mera än lifvet, i den make
jag tillbad."
Elma tystnade åter. Hon satt en lång stund utan att
säga ett ord eller fälla en tår. Hon var blek, och
det syntes, att den smärta som för flera år tillbaka
träffat henne, ännu, då tanken dröjde dervid, var
lika stor. Efter en stund återtog hon:
"Några dagar derefter insjuknade jag i nervfeber;
men oaktadt läkarne länge fruktade för utgången,
återvände jag till lifvet och har sedan lefvat endast
för mina små flickor.
Någonting närmare om "Eqvatorns" förolyckande känner
man icke.
Huru min stackars man och besättningen kämpat den
sista kampen, eller hvad som blifvit deras öde,
vet man icke. Må hända äro de tagne af kapare och i
så fall kan Wilhelm icke betraktas såsom död. Efter
mitt tillfrisknande var det mig ej möjligt antaga,
att han omkommit, och man kunde icke förmå mig att
bära sorgdrägt. Jag hoppades alltjemt och hoppas ännu,
att han skall återkomma, oaktadt sju år förgått."
Hvad intryck Elmas historia gjorde på mig, är icke
nödigt skildra. Den hade varit så enkel, så till
hjertat gående, att harmen öfver det nederlag jag
lidit måste försvinna.
Några dagar derefter flyttade jag från Tunasund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
