Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur blommornas lif. - Ekorren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
året rikligt med blommor, tiotusen stycken intaga
ett tunnland och lemna hvarje år fem tusen skålpund
törnrosor.
Jasmin erhålles, när man på två års gamla qvistar af
den vilda stamsorten ympar äkta eller så kallad spansk
(Jasminum grandiflorum). Åtta tusen sticklingar
beräknas på hvarje tunnland och blomma först i andra
året, men lemna då 60,000 skålpund. I Augusti månad,
jasminens rätta tid, hvimla fälten af qvinnor och
barn, som alla bära små korgar, hvilka medelst ett
bredt band äro fästade vid sidan, och tusen händer äro
oupphörligt sysselsatta med att plocka blommor från
stammarne och fylla dem i korgar. Denna myrstacklika
verksamhet räcker från morgon till afton.
Mesta vård och omsorg erfordrar tuberosen,
"månskensnattens drottning och brud, som först då
börjar dofta, när solen sjunkit i hafvet". Men så
betalar hon också den henne egnade omsorgen bättre än
hvarje annan blomma. Och hvad för en doft strömmar
icke ifrån henne! Från alla andra blommor tyckes
hon hafva lånat det bästa, för att deraf bilda sin
aroma.
Orangeträd behöfva 15 år, för att uppnå sin fulla
kraft, men börja likväl bära redan vid fem, samt
liktidigt blommor och frukter i de mest skiljaktiga
stadier af mognad. I medeltal gifver hvarje träd 25
skålpund blommor.
Hos oss växa luktviolerna rätt bra öfverallt, der
de planteras, men icke så under Nizzas evigt klara
himmel, hvarest de måste sättas i skuggan af träd,
om en riklig skörd skall vinnas.
Utom ofvannämnde växter, odlas äfven rosenbladig
geranium, för de doftande bladens skull, samt
rosmarin och lavendel, ehuru de båda sednare yppigt
trifvas nästan utan all kultur.
För att tvinga
Floras älskliga barn till aflemnande af deras
tribut, gifves det två vägar: en kemisk och en
rent mekanisk. Laboratorierna stå midt på fälten,
och liksom man i andra trakter för in spanmålen i
säckar till qvarnen, så transporterar man här de nyss
utspruckna blommorna till laboratorierna, hvarest
vällukterna ur blad och blommor utdragas, antingen
genom destillation (mera sällsynt) eller genom
maceration och enfleurage. Orangeblommor, tuberoser,
acacier, jasminer, violer, törnrosor, jonquiller och
andra behandlas efter den andra metoden i ordningen,
hvarvid tillgår som följer:
Animaliskt fett, som genom kokning i natronhaltigt
vatten sorgfälligt blifvit renadt från alla fibrer
och främmande inblandningar, uthälles på en temmeligt
bred glasskifva, försedd med en infattning af trä,
och då fettet stelnat, beströs det med ett tjockt
hvarf blad af törnrosor eller andra blommor.
Många hundra sådana glasskifvor äro på en gång i bruk,
hvarvid den ena sättes på den andra. Sedan blombladen
legat på det feta underlaget 24 till 36 timmar,
hafva de åt det sednare testamenterat hela sin lukt,
men skulle denna icke vara skarp nog, aflägsnas de
gamla bladen och ersättas så ofta genom nya, tills
den önskade graden af parfym erhålles. Sedan smältes
fettet vid sakta koleld, hvarefter det är moget för
handeln.
Maceration är ett liknande förfaringssätt,
med den skillnad, att blommorna dervid inröras
i olivolja eller flytande fett, som då utdrager
lukten. Några blommor egna sig mera för enfleurage
(den först beskrifna metoden), andra för maceration,
och vid violerna måste båda sätten användas. Den
kemiska proceduren, destillationen, företages endast
med gröfre växtdelar, stjelkar, rötter och blad. Dessa
förvara den doftande principen i små celler, som
befinna sig mellan de öfriga, under det att blommorna
liksom utandas sin doft. Derföre fördraga de sednare
ingen destillation. Ett skenbart undantag bildar
likväl lavendeln, som man äfven på kemisk väg kan
behandla, ehuru den i sjelfva verket visar sig vara
underkastad samma lagar som de öfriga blommorna.
För närvarande förser Europa hela den öfriga
civiliserade och ociviliserade verlden med parfymer
af alla slag: menniskan är ett luktande djur, som
älskar vällukter, emedan
de smickra hennes framstående luktorgan och emedan
hon behöfver dem, för att förgäta de mångahanda
elaka dunster, som hopa sig i denna jorde- och
jemmerdal. Till och med vildarne längta efter de
i spirituosa eller oljor upplösta vällukterna. Så
konsumera till exempel konungens af Dahomey undersåter
stora qvantiteter lavendelvatten samt gifva oss
elfenben och palmolja i stället – stackars
okunniga varelser. De nordamerikanska jägarne utbyta gerna
sina dyrbara hermelin- bäfver- och fiskutterskinn emot
små paketer med bergamott-essens parfymeradt snus,
hvilket de stoppa i munnen, för att kunna njuta med
två sinnen på en gång. Och vi sjelfva sedan, låtom oss
blott gå till oss sjelfva. Ho kan räkna de millioner
etiketterade flaskor, med hvilka den månghöfdade Jean
Maria Farina fuktar våra damers ögon och näsdukar,
hvem är väl så förmäten, att han ens approximativt
vågar uppskatta antalet af de pomadburkar, som ensamt
Pivet, den store Pivet, skickar ut i verlden, eller
de rökgubbar, vår Dufva påtänder, “menniskomen till
en söt lukt“.
Corollarium: vildar eller civiliseradt folk, äro vi sålunda
alla småländningar inför herrar Farina, Pivet och Dufva.
 |
| Ekorren (Sciurus vulgaris) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
