Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ekorren.
- Magnus Huss. A.-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tittar omkring sig. Ekorrens hela beteende påminner om
apan. I fångenskapen lefver han sällan längre än sex år och
utvecklar derunder en oupphörlig böjelse att gnaga, så att
man icke får låta honom springa fritt omkring. Är all
möjlighet betagen för djuret att bruka gnagtänderna, så förlänga
sig dessa till den grad, att de hindra detsamma från att äta
och har hungersdöden till följd. I fria tillståndet bygger
ekorren i trädhålor ett tillstängdt bo, fodrar det med mossa
och blad samt ger i April lifvet åt icke färre än två och icke
flera än sju blinda ungar, hvilka i fyra veckors tid stanna
under moderlig vård, men derefter sjelfständigt börja sitt
lustiga skogslif. Under en rätt hård vinter måste ekorrarne
icke sällan dö hungersdöden eller frysa ihjäl, och fördenskull
äger i högsta norden emellanåt en utvandring till slätterna
rum, hvarvid de små djuren icke sällan simma öfver breda
elfvar. Emot vintern färgar pelsen sig något grå, och detta
pelsverk betalas under namn af gråverk ganska bra.
Isynnerhet i Ryssland bilda ekorrskinn en betydlig handelsartikel.
Utom det göra ekorrarne emellertid ingen nytta, men väl
skada derigenom, att de förtära skogsfrö och trädknoppar samt
uppsnappa nyttig småfågel och dess ägg, ty till omvexling
vilja de små röfvarne då och då hafva sig en kötträtt. Sjelfva
äro de deremot utsatta för trädmårdens och roffåglarnes
förföljelser.
Magnus Huss.
Om man från djupet af en dal vill afteckna ett aflägset
föremål, helst ett högt beläget, så kan man ej
återge annat, än konturerna eller de hufvuddrag,
som omedelbart falla i ögonen. Samma förhållande
inträffar, då man inom en mycket begränsad ram
skall försöka teckna en man, som i ett eller
annat afseende står framom eller öfver sin
omgifning och sin samtids vanliga förhållanden,
så att tecknaren oftast måste befinna sig på en
lägre, sällan en jemnhög, aldrig på en högre
ståndpunkt. Svårigheten att få en sådan skizzartad
teckning att i någon mån afspegla originalet är
alltid stor, men blir så mycket större, ju
rikare färgnyanser originalet företer under olika
synvinklar och vid olika belysningar. Ett original
i denna mening är den man, hvars porträtt vi
härmed hafva nöjet att meddela våra läsare.
Ej blott inom den politiska verlden, utan äfven
inom den vetenskapliga, har Sverige haft sina
glänsande dagar och varit räknadt bland antalet af
Europas stormakter. Storheten i det sednare fallet
har tillämpats på en mycket längre och mödosammare
väg, men så har den ock visat sig mera varaktig och
lyckobringande än den förra.
Inom läkarekonsten liksom inom de flesta andra
vetenskaper, har vårt land haft söner, som fullt ut
kunnat mäta sig med och stundom stått framom hvilket
annat lands som helst. Vi kunna med stolthet nämna
sådana namn som Rudbeck, äldre och yngre, Urban
Hjärne, J. v. Hoorn, C. G. Osbeck, O. af Acrel,
Rosén von Rosenstein, af Bjerkén, P. von Afzelius
m. fl. Alla dessa och flera med dem hafva förskaffat
vår läkarekår ett aktadt namn och stort anseende i
främmande länder.
Den yngre generationen, (d. v. s. nutidens storheter)
af våra läkare har på ett värdigt sätt trädt i de
bortgångna storheternas fotspår och förstått att odla
och häfda samma plats för sin vetenskap inom den
bildade verlden, som den förut med så mycken heder
innehaft. Om man blott besinnar huru ofantligt hvarje
vetenskap vuxit i område under detta århundrade, så
kan man äfven lätt tänka sig skillnaden i fordringarne
på den större vetenskapsmannen förr och nu.
I främsta ledet bland dem, som i detta fall på
sednaste tiden gjort heder åt fäderneslandet och
på samma gång blifvit till en välsignelse för den
lidande menskligheten, står Magnus Huss.
 |
| Magnus Huss. (Efter en fotografi.) |
Genom en mångårig lärareverksamhet vid Carolinska
Institutet och såsom klinikchef för den medicinska
afdelningen vid Serafimerlazarettet i Stockholm såväl
som genom det
inflytande, hans personliga egenskaper dervid
utöfvat på ett stort antal lärjungar, kan man
med skäl säga, att Huss i väsendtlig mån väckt den
kärlek och det förtroende till läkarekonsten, som
den nu mer än förr, inom landet åtnjuter. Han har
nämligen genom sitt exempel visat, att läkaren vid
sjuksängen alldeles icke bör eller får vara den
sträfva, kalla experimenterande vetenskapsmannen,
hvilken anser sjuklingen blott vara till för
vetenskapen och icke tvärtom; utan menniskan bland
menniskor och hans kärlek till vetenskapen gå hand
i hand med och lifvas af kärleken till menniskorna.
Med ett ord, det är Huss som kraftigt, man kan
nästan säga kraftigast fört humanitetens talan och
väckt en i dubbel bemärkelse god anda inom
den praktiska medicinens studium och tillämpning;
– i hvilken riktning han framstått som en värdig
själsfrände till mensklighetens ädle förkämpe,
J. Hvasser.
Häri får man väl ock söka en af de förnämsta
orsakerna till den stora popularitet, Huss vunnit som
praktiserande läkare, ty få hafva väl af sin samtid
varit i detta afseende så uppburna som han. Någon
annan gunst har han ej heller sökt. Sådana män
behöfva icke begära ynnestbevis, de utdela sådana, och
dem af bästa sorten. Den, hvars bana äger glansen
af en meteor, utan att vara spårlöst försvinnande,
som den, har litet nog att få, men mycket att gifva
åt det lyktgubbslägte, hvaröfver han höjt sig, men
i hvars skymning han känner sig kallad att sprida
ett lifgifvande ljus och bereda en mindre hjelplös
tillvaro.
Men det är icke blott för samtiden, sådana män hafva
sin största betydelse, det är icke endast till de
snart försvinnande åren af ett menniskolif, som deras
sträfvan för mensklighetens väl är inskränkt: stora
andars starka vingslag susa genom sekler. De lägga
i sina verk sitt bästa minne och sin fullständigaste
lefvernesbeskrifning till undervisning för kommande
slägter. Och hvad Magnus Huss i detta fall redan gjort
och ännu kommer att göra, det skall ej glömmas så
länge mensklig skröplighet har behof af läkarekonstens
hjelp och så länge plågor och lidanden finnas i
verlden!
*
Magnus Huss är född i Torps prestgård i Medelpad,
der fadern, Johan Huss, var kyrkoherde och
kontraktsprost. Denne åter var son till häradsdomaren
Måns Michelson och Anna Lisa Wieslander, dotter af
en Hans Wieslander och Margaretha Huss, hvarför han
som studerande upptog sin morfaders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0009.html
