- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 /
7

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En storartad barnfest. Tidsbild af Onkel Adam.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fabriksmässiga välgörenhet mot brandskadade städer
i Sverige och Hottentotternas barn i Afrika, samt
öfver sig ett minnesmärke af Kolmårdsmarmor, många,
många år innan Engelbrecht fick sig en minnesstod.

Den rike bryggarens minne lefde i välsignelse,
särdeles som Albert blifvit en mäktig man, som lefde
på stor fot och ofta såg folk i sin praktvåning i
staden eller i sin ståtliga park på Mellringsholm. Men
hvar är hästen? Svenssons gosse, han med de rosiga
kinderna och de blå ögonen.

För att hitta honom måste vi gå ett bra stycke ut
till Kålgårdsgatan och träda in i en der belägen
grå koja, som den så kallade Rök-Lotta rådde om,
och der hon rökade åt de bland stadens invånare,
som hade något att röka.

Man kunde således genom blotta luktsinnet leta sig
fram till stugan; ty deromkring kändes en rökdränkt
atmosfer af enris och ekröta.

Det svåraste återstod dock, nämligen att klättra upp
på vinden, der Svensson med hustru och barn bodde i
en skrubb.

Vid den gråhvita dagern, som trängde genom det i alla
riktningar öfverklistrade fönstret, kunde man i början
ej se mera än några små barn, som bleka och sjukliga
ej ens förstodo att leka och ingenting hade att leka
med, utom några barkstycken, som dock för den yngste,
en liten tvååring, tycktes vara nog; ty han tyckte
att den ena barkbiten liknade ett skepp, och var mera
förnöjd öfver detta än någonsin en storamiral gladt
sig åt en hel flotta.

Svensson låg till sängs i en mörk vrå. Han var aftärd
och var en blott skugga af hvad han fordom var. De
vackra blå ögonen blickade nu fram under ögonhvalfvens
benkant och den rosiga kinden var gulnad, som ett
höstblad.

– Huru är det med Svensson? – frågade läkaren –
den ende, som gjorde sig mödan klättra upp
för trappan. – Huru är det?

– Åhjo, jag andas litet lättare, men orkar ej resa
upp mig – och så har jag ej fått någon ro
på tre dagar; ty patron har i sin trädgård här
bredvid låtit spika och bygga på alla grannlåterna,
som skola vara till herrskapets barnfest, som doktorn
vet, han firar hvarje år vid den här tiden, och
som sedan står så grannt om i bladet.

Just i detta ögonblick blåstes i den närbelägna
trädgården en festmarsch och genom den dunkla
rutan kunde man se en del af en glad barnskara,
som marcherade efter musikens takt genom
trädgårdsgångarne, skymtande fram mellan
blomsterrabatter och träd.

Det var någonting som påminde om ett deklamatorium med
accompagnemang – någonting operaaktigt, då Svensson
fortsatte: – Jag säger intet jag; men jag förkylde
mig i bryggeriet och fick denna bröstvärken. Det drar
sig väl till slut till lungsot, – tillade den nära
döende lungsotspatienten, med en på en gång bedjande
och frågande blick på läkaren. Han kände sjelf huru
det var; men han ville ej veta det – han ville att
doktorn skulle säga något – att barnen ej skulle
snart bli faderlösa.

Läkaren förstod afsigten och sade:

– Gud har många utvägar, Svensson. – Med dessa ord
var den sjuke nöjd.

– Ja, och då jag inte kunde göra nytta i bryggeriet,
så uppsades jag af patron – inte kan han föda alla
heller; men bra hårdt var det, ty jag har hela min tid
varit i hans tjenst och far före mig hos hans far.

– Men han hjelper väl Svensson ändå.

– Nej bevars, inte en droppa öl en gång. De hafva
ej frågat efter mig sedan jag flyttade hit.
Min hustru måste föda oss allihop och som hon hela
dagen är borta, måste barnstackarne hålla sig
inne, så att de snart se ut som bara spindelväf;
men jag klagar icke ändå, fastän det är svårt –

Den tog sig besynnerligt ut denna tysta, denna
ödmjuka klagan, accompagnerad af den rike barnvännens
ståtliga regementmusik och skrattsalfvorna från
alla småbarnskolans lärjungar. Läkaren klättrade
ned för den branta stegen och gick, som bjuden gäst,
till patron Alfred Wallstedts trädgård. – Han mötte
der patronen, arm i arm med redaktören för
stadens tidning, en under vanliga förhållanden ganska
obscur person; men, som vid patronens barnfest och i
allmänhet då något "storartadt ädelmod" var i fråga,
alltid observerades och framhölls.

Festen fortsattes till sent, då kinesiska kulörta
lyktor antändes. Af dem hade Svenssons barn äfven
sin fröjd; ty Gud har så inrättat att äfven de glömde
hafva ögon, med hvilka de se all verldens herrlighet.

Patronen satt några dagar derefter beqvämt
tillbakalutad i en ländstol och läste högt ur bladet
angående barnvännens fest för skolbarnen. "Vår stad
äger inom sina murar en familj, som på det ädlaste
sätt använder sin förmögenhet. Man bör sjelf hafva
sett patron och patronessan Wallstedt i kretsen af
denna glada barnskara, som jublande omslöt det ädla
paret. Kongliga hofpredikanten ..." – hvad vill du,
Anton? – afbröt sig patron i det han vände sig till
betjenten.

– Jo, en "menniska" står derute.

– Menniska? Således en käring.

– Ja, något ditåt, – småflinade betjenten.

– Den får vänta – se så!

"Konglig hofpredikanten*", fortsatte patronen
sin läsning, "utvecklade, i ett längre föredrag,
en tafla af det ädla värdfolkets åt den nödlidande
menskligheten offrade verksamhet, och slutade med
några särskilda ord om dagens fest, påminnande om
Christi ord: "Låter barnen komma till mig och förmener
dem icke" – hvilka ord tyckas vara de ädla makarnes
valspråk. Alla kände varma tårar uppstiga i sina
ögon" m. m. Om redaktören velat tala rena sanningen,
så borde han omtalat att doktorn under hela detta
blomstrande tal, roade sig med att med sin käpp rita
på den krattade sandgången. Mannen var synbarligen
genom sitt yrke härdad mot alla finare känslor,
som så djupt rörde hela det öfriga sällskapet, som
på kalaser hade ett nervsystem så känsligt att det
tjusades när patronessan sjöng något ur den "Stumma"
och berörde tårsäckarne när patronen och frun älskade
Gud öfver all ting och sin nästa såsom sig sjelf.

Det är onekligen i högsta grad rörande, när en rik man
och hans fru, klädd i siden och juveler, behaga bära
sig åt som andra menniskor, men i oändligt större
skala, då de bryta sitt bröd med de fattige. Denna
stora gerning var nog att gifva familjen Franzipani
i Italien ett odödligt namn. Saken var så ridderlig,
att namnet måste ändras.

Patronen steg upp och gick ut. Der stod Svenssons hustru.

– Nå, hvad vill du? Är det slut?

– Ja, herr patron. Svensson dog i natt, just då
musiken spelade Slaget vid Trafalgar och det skjöts
så fasligt.

– Jaså – ja, det var det klokaste han kunde
göra. Gå till fattigvården, så får du kista, och
ett lakan till svepning får du här.

– Men barnen, herr patron?

– Bad jag Svensson gifta sig? Barnen drar
fattigvården försorg om.

– Ja, Gud välsigne alla menniskor, – snyftade
hustrun; – ja, patron – Rök-Lotta sade strax,
att hon skulle ta’ minsta pojken, som eget.

– Bra, då får han äta rökt korf; det är ej många
barn, som hafva det så bra. Lakanet skall du
få. – Med dessa ord gick han in till frun.

– Vi skola bestå konfekt och vin på begrafningen,
– sade frun rörd; men någon mat åt barnen, kom
man ej att tänka på. Det är en underlig ting den
der välgörenheten, då den drifves fabriksmässigt.

"Hästen", arbetaren, var således död; men den "lille
söte kusken", uppfostrad i välgörenhetens skola,
lefver qvar och åtnjuter allas odelade aktning,
helst han och hans ädla maka städse utmärkt sig för
sin stora frikostighet. Det fanns intet tillfälle,
då ej den "ädelmodige gifvaren" var framme.

En gång när patronen samlats till sina fäder, skall
man på en präktig sten, i guldstil prisa hans många,
ädla egenskaper; och när samtiden så villigt uppträder
och ger gästroler i dylika komedier, vore det löjligt
att krusa så särdeles med att draga efterverlden
bakom ljuset.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free