Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Min lilla vän. E. S-dt.
- Den lilla Gatsångerskan. Novell af Marie Sophie Schwartz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad är Terpsichores mot
Hennes grace i dans och gången:
Mins ni sången
Om fru "Thetis silfverfot!"
Snöhvit hals och rösten klar –
Hur vi om gudinnor snacke,
Sådan nacke
Sjelfva Venus icke har.
Ungdomsyr och lagom blyg,
Lemmar smidiga och friska:
Törs jag hviska
Namnet på min vän i smyg?
Anspråkslöst och utan ståt,
Om vi någon gång besjunge
En kattunge,
Kära läsare, förlåt!
E. S-dt
Den lilla Gatsångerskan.
Novell af Marie Sophie Schwartz.
För omkring fjorton eller femton år tillbaka såg man
dagligen en positivspelare, åtföljd af en liten
flicka, vandra omkring på Stockholms gator. På större
gårdar, på torg och i gathörn stannade han och vefvade
sitt positiv, under det flickan sjöng.
Barnet hade en klar, välljudande röst, och hennes sång
inbringade vanligtvis en god skörd af slantar. Ibland
såg man henne, iklädd en smutsröd kjortel och
tegelfärgade trikåer, utföra några besynnerliga
danser, på den stenlagda danslokalen. När aftonen var
slut, tågade positivspelaren med sin lilla flicka till
slutet af Norrlandsgatan, der han gick in på "Hoppet",
en oansenlig krog, för att skaffa sig och sin lilla
följeslagerska ett mål, hvarpå han som oftast tog
sig ett rus, lemnade så positivet qvar i krögerskans
vård och vacklade af med den lilla flickan vid handen
till träsket, der han och barnet hade nattherberge
hos en lumphandlare. Då dagen åter grydde, gingo
positivspelaren och flickan tillbaka till krogen,
der de togo något till lifs, och så ströfvade de sedan
hela dagen kring staden. Så hade deras lif förflutit,
så långt barnet kunde minnas. Redan vid två års ålder
lärde hon dansa af sin moder, som då följde fadern
och sjöng till hans positiv och vid tre började hon
hoppa efter positivets toner.
Vid fem års ålder sjöng hon redan flera visor, och då
modern vid den tiden dog, uppträdde den lilla såsom
gatsångerska i den aflidnas ställe.
En sommareftermiddag, flickan var då omkring
åtta år, hade fadern och hon begifvit sig ut till
Djurgården. De hade stannat på slätten. Flickans
röst var den dagen ovanligt klar och flera af de
förbigående, hvaribland en äldre herre, hade stannat,
för att lyssna till barnets sång. När den var slutad,
gick hon omkring bland åhörarne, för att insamla
belöningen derför.
Då hon kom till den gamle herrn, frågade han vänligt:
"Hvad heter du?"
"Laura Amanda Cornelia Desideria Winberg", svarade
flickan.
"Du är lika rik på namn som en prinsessa", sade mannen
leende. "Lefva dina föräldrar?"
"Far står ju der vid positivet, vet ja’", genmälde
den lilla och tillade derefter i det hon såg upp på
den nyfikne frågaren, "vill herrn ge mig en slant?"
Den gamle mannen lade en silfverriksdaler på den
lilla svarta tallriken.
"Har du ej någon mor?" sporde han.
"Hon är död." Med detta besked sprang flickan ifrån
honom.
"Lala", ropade fadren.
Hon gaf honom de insamlade penningarne. Han
räknade dem och kastade derefter åt henne några
kopparslantar. Lala sprang till en månglerska, köpte
sig några kakor och fortsatte med sorglös min sin
vandring på några stegs afstånd från fadern, under
det hon mumsade på de köpta läckerheterna. Den gamle
herrn såg efter dem och mumlade:
"Ett förunderligt vackert barn. Det är knappast
möjligt, att den der karlen kan vara hennes dagars
upphof. Fadern
har ett så nedrigt och simpelt utseende; flickan
deremot ett idealiskt rent och vackert ansigte."
*
Oktober månad hade inträdt. Det småregnade hela
dagarne, men det oaktadt såg man Winberg vandra
omkring med sitt positiv, och Lala sjöng midt under
regn och blåst.
En dag, det led mot skymningen, stannade Winberg vid
hörnet af Riddarhustorget och Myntgatan. De fula
dagarne hade haft till följd, att inkomsterna för
sången och musiken varit klena, och Winberg hade icke
haft mycket att lefva af, än mindre att supa på.
Han slängde med ett enda tag af sin högra hand
Lala upp på positivet, der hon alltid stod, då hon
sjöng. Flickan var genomvåt och frös, rösten saknade
all sin klang, och dansande började hon:
"Ur stormarne ser jag en aflägsen hamn."
"Hva’ nu,
din lilla satbyting, vill du sjunga ordentligt eller
... röt Winberg med hes och rå stämma; men tystnade
tvärt, då en gammal herre stannade och tog fram sin
börs.
"Låt bli att sjunga i dag", sade herrn och gaf
barnet två stora silfverslantar; "gå hem med barnet",
tillsade han Winberg, "och laga att hon får mat och
torra kläder. Här har ni litet för er, om ni gör
som jag säger." Han gaf äfven positivspelaren ett
par större silfvermynt. Denne grinade, aftog mössan
och menade, att han "gerna efterkom herrns vilja,
för både han och flickungen voro utsvultna, efter
som de icke fått något gudslån på hela dagen."
Winberg tog derefter positivet på ryggen, Lala bocken
och så ämnade de begifva sig i väg, då herrn hejdade
dem med frågan:
"Hvar bor ni?"
"På krogen Hoppet är jag väl som mest", blef
positivspelarens svar."
*
Ett par rykande taljdankar upplyste "Hoppets" mörka,
låga och nedrökta krogrum, då Winberg och Lala stego
dit in. På disken satt en stor svart katt, hopkrupen
och spann med halft tillslutna ögon, innanför densamma
befann sig en storväxt qvinna.
"Hvad fan tänker han på, som har ungen ute i tocket
här väder", sade hon, vänd till de inträdande. "Han
är då en riktig rackare till far, som kan låta pyret
traska ut i regn och smuts. Jag har ju sagt honom,
att han skall låta bli att drifva omkring gatorna
med henne, när det är som i dag."
"Se så, se så mutter lilla, icke något gräl på
lördagsqvällen, för nu ska’ här lefvas glada
lifvet. Hit med bränvin åt mig och litet glögg och
mat åt ungen, så kryar hon väl upp sig."
Winberg slog sig ner vid ett af borden bredvid disken
och dängde mössan på en stol bredvid.
Utan att helsa eller säga något, kröp Lala upp på
bordet och satte sig der.
Krögerskan bar fram ett qvarter bränvin åt Winberg
och mat för honom och flickan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0018.html
