Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indianens son.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin väg. Men rödskinnen bundo den olyckliga vid
en trädstam och mördade henne på ett omenskligt
sätt. Några timmar sednare funno de genom den
undkomne tjenaren tillkallade soldaterna den arma
flickans alldeles nakna kropp vid foten af samma
träd, der mordet ägt rum. Förgäfves sökte den
förbittrade generalen att utforska gerningsmännen,
och då soldaterna likaledes läto indianerna förspörja
sin ovilja, så begagnade sig rödskinnen af första
tillfälle att aflägsna sig ur lägret och återvända
till sina gamla jagtområden.
Två år efter mordet å Jenny Maclean, marscherade
en stark engelsk ströfkår från Kingston till
norra kusten af Ontario-sjön, hvilken emellertid,
just då den befann sig midt emellan berg, moras och
brusande floder, plötsligt angreps af ett betydligt
antal rödskinn, hvilka med indianska krigares hela
hämndlystnad och förbittring bland de skingrade
soldaterna anställde ett fruktansvärdt blodbad. I
vild flykt sökte de besegrade att undkomma den
fruktansvärda fienden, men ännu mången skalp föll
i dess händer, innan han tänkte på återtåg till
sina oåtkomliga smyghål. Först sent på aftonen
uppnådde stammen sin by, med jubel helsad af gubbar
och qvinnor, ty utom de många blodiga troféerna
vid gördeln, bringade de äfven en fånge med sig,
kapten Chelson. Först efter det häftigaste motstånd
och blödande ur tre sår hade rödskinnen kunnat
öfverväldiga officeren, och äfven han skulle hafva
delat sina mördade stridskamraters öde, om icke en
gammal höfding, hvars maktspråk afvände tomahawken
från hans hufvud, trädt emellan.
Den fångne fördes i en wigwam, der man räckte honom
föda och en växtsaft, för att dermed bestryka sina
sår. Men kaptenen kunde icke finna smak i det stekta
buffelköttet och majskakan, ty med rysning tänkte han
på det öde, som brukade drabba i indiansk fångenskap
fallne fiender, hvilka, som bekant är, afrättas
under de hemskaste marter. Att samma öde väntade
honom, betviflade han intet ögonblick. Hopplös
kastade den olycklige sig på den utbredda mattan,
och hela hans lif, med alla dess dagrar och skuggor,
passerade nu revy för hans själ – det felades blott
den fruktansvärda slutakten.
Morgonsolen fann kaptenen ännu sömnlös på sitt
läger; men i byn blef det lifligt, och snart öppnades
ingången till hans fängelse, framför hvilket på ringa
afstånd sex gamla män sutto rundt omkring en eld,
och bland dem höfdingen, som afvändt tomahawken från
den fångnes hufvud. Två krigare förde fången till
rådsplatsen, hvarest gubbarne orörligt stirrade
framför sig, medan byns hela befolkning i ljudlös
tystnad deromkring bildade en halfkrets.
Kapten Chelson trodde att hans sista stund var
kommen och, besluten att dö som en modig soldat,
trädde han fram med fasta steg till de gamle männen,
samt uppfordrade dem att låta utföra deras blodiga
förehafvande. Men gubbarne förblefvo orörliga och den
höfding, som räddat honom, reste sig och nalkades.
"Det klyfda trädet är en stor krigare", började på
bruten engelska den gamle höfdingen. "Hans kula felade
aldrig buffelns hjerta och hans tomahawk träffade
fienden som stormen det torra röret. Såg min bleke
broder, huru örnen höjde sig från klippan och huru
jägarens lod bröt hans vinge? Betraktade min hvite
broder det träd, hvars ena hälft den store Andens
eld förstörde, och likväl icke beröfvade detsamma
lifvet? Taibu var min vinge, han var hälften af min
stam, men abenakis krigare hafva vändt tillbaka
med beskuggade hufvuden, ty Taibu var icke med dem,
och squawerna hafva begråtit den unge höfdingen
och smyckat hans wigwam med fiendernas gulhåriga
skalper. Taibu var en stor fiende, men hans tomahawk
är neddammad och rosten fräter hans bössa."
"Hvarför klagar det klyfda trädet som en qvinna",
svarade engelsmannen. "Om Taibu föll i ärlig kamp
mot blekansigtena, så är detta ett öde, som hvarje
krigare måste bereda sig på."
"Min broder är mycket vis, men hvad kallar han
klagan?" genmälde indianen. "Skall den röde mannen
icke återupprätta den wigwam, som stormen kullstörtade?
Skall örnen icke läka den brutna vingen och trädet
undandraga skottet,
som uppskjuter ur stammen, dess saft. Taibu har
återvändt från den store Andens jagtmarker under
nattens mörker och har hviskat i mitt hjerta, att hans
hvite broder blef gifven åt abenakis, för att vara en
son åt "det klyfda trädet" och svänga Taibus tomahawk
och bära hans bössa, på det att det icke må fattas
ett stöd för den store krigarens gamla lemmar. Jag
skänker min hvite broder lifvet, han är min son och
hans hand skall vara min hand, hans öga mitt öga!"
Höfdingen skred emot den öfverraskade kaptenen
och fattade hans hand, medan de öfriga reste sig
och en utaf dem räckte honom en glimmande calumet
(fredspipan). Sedan vänskapsceremonierna voro förbi
uppstod ett allmänt jubel, under hvilket de unga
krigarne öfverhopade den nye stamförvandten med
mångfaldiga uppmärksamheter, hvaribland också den,
att de afklädde honom hans uniform och iförde
honom en ung abenakis drägt. Efter det han blifvit
så metamorfoserad, fästade man på Chelsons hufvud
en örnfjäder som tecken till höfdingevärdigheten,
och derefter vidtogos förberedelser till en måltid,
hvilken efterföljdes af ett slags dansnöje, som
räckte till sena aftonen. Nästa morgon bröt stammen
upp och tågade många dagsresor emot vester, tills
den ändtligen gjorde halt bakom de stora sjöarne,
nära vid Mississippis källor.
"Det klyfda trädets" improviserade fosterson var
förnuftig nog att foga sig i det oundvikliga,
och så blef han snart en fullkomlig abenaki, som
latade sig med stammens öfriga krigare, rökade,
gick på jagt och slutligen knöt ett äktenskapsband
med den sköna Nicutipicalulola, kallad "den stilla
Ostran". Detta steg tillvann honom allas hjertan,
och den hvite brodern, eller, såsom han kallades
af sina stamförvandter, "den bleke prairiehunden",
åtnjöt nu allas förtroende.
Väl ett år hade kaptenen befunnit sig bland
indianerna, då höfdingar från de angränsande
sioux-indianerna kommo till lägret och med de gamla
i abenaki-stammen höllo en långvarig rådplägning,
som slutade med ett förbund med amerikanarne mot
engelsmännen. Stammen tågade nu åter öfver den stora
sjön. Indianerna skulle vid Ottawa förena sig med
Lafayettes trupper.
"Den bleke prairiehundens" afsked från "den stilla
Ostran" var kort, men smärtsamt. Hon gaf honom ett
par af henne sjelf förfärdigade mocassiner och en
gördel af bäfverskinn, smyckad med fiskmåsens fjädrar
och stinkdjurets hårtappar.
"Må "den bleke prairiehunden" vandra på mjuk
mossa och belasta sin gördel med skalper!" suckade
Nicutipicalulola. "Den stilla Ostrans" ögon skola
skåda emot den stora stjernans uppgång, tills Manitou
(den store Anden) hemförer den store krigaren till
den utkorades wigwam!"
"Djefvulen också!" brummade Chelson. Men högt sade
han:
"Den bleke prairiehundens" tjut skall för sina fiender
förkunna Nicutipicalulolas namn. Farväl, stilla Ostra,
gräm dig icke allt för mycket, och ålägg dig för min
skull icke något tvång! Se här, tag detta till ett
minne af mig!"
Han räckte den gråtande älskarinnan en gammal
messingsurnyckel och begaf sig till krigarnes
samlingsplats.
Chelsons hopp att vid första tillfälle undkomma
abenaki-indianerna visade sig vara för tidigt,
ty de sluga indianerna lemnade honom aldrig ur
sigte, och isynnerhet hans fosterfar, "det klyfda
trädet" bevakade honom oupphörligt. Dertill kom
att amerikanarne blott använde sina indianska
bundsförvandter på de yttersta punkterna af
krigsskådeplatsen samt läto dem fäkta under sina
egna höfdingar. Äfven Chelson var för sin säkerhets
skull nödsakad att hjelpa till vid förstörandet af
några öfvergifna engelska kolonier; deremot hade man
ännu icke föranledt honom att deltaga i fäktningar,
måhända af en viss naturlig finkänslighet eller
måhända också af misstroende.
Rochambeaus demonstrationer tvungo engelsmännen att
ändtligen draga sig från norra delen af unionen,
och indianerna ströfvade nu ända ned till Hudsons
stränder, hvarest de några gånger kommo general
Clintons förposter så nära, att böss-skott
vexlades. Då hände sig, att "det klyfda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
