Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indianens son. - Tiggaren. Rdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trädet" öfverraskade sin adoptivson, då han satt under
ett gammalt träd i skogsbrynet, fällande tårar.
"Min sons ögon äro dystra och blicka
bort till sina hvita bröders förskansningar!" sade
höfdingen efter en paus.
"Du vet icke, abenaki, hvilka minnen som på
detta ställe sönderslita mitt hjerta!" svarade
Chelson. "Under detta träd mördade röda krigare min
brud."
Höfdingen stirrade en stund på engelsmannen, och öfver
hans orörliga drag flög den knappt märkbara ryckning,
hvarigenom hos indianerna en inre sinnesrörelse
understundom tillkännagifver sig.
"Talar min son om "den smidiga björken", som
blekansigtena kallade Jenny Maclean?" frågade
höfdingen.
"Hon mördades af abenakis!" svarade Chelson –
"slagtades af engelsmännens trolösa bundsförvandter,
och hennes kropp sönderslets af hundratals
sår. Förbannelse öfver hvarje mördarehand hvilken
berörde det olyckliga skuldlösa offret för den
nedrigaste bakslughet!"
"Min sons panna är skuggad af mörk natt!" sade den
gamle. "Den smidiga björkens" fader hade nedskjutit
tre röda män, då de närmade sig hans wigwam och
ville bedja om gästvänskap, och äfven de voro
bundsförvandter till den store fadern på andra sidan
saltsjön. "Det klyfda trädets" son dog genom en hvit
mans kula, och hans ande irrade utan ro omkring på
Manitous fält, tills hans skugga försonades genom "den
smidiga björkens" död. "Det klyfda trädets" wigwam
stod tom, likasom det förrädiska blekansigtets."
"Allsmäktige Gud! Du är hennes mördare!" ropade
engelsmannen, betäckande ansigtet med sina händer. Men
omedelbart derpå gnistrade hans ögon af raseri,
och han slet tomahawken ur gördeln.
"Längtar min hvite son efter den gamle mannens
blod?" frågade höfdingen lugnt.
"Du är hennes mördare!" upprepade med bäfvande röst
engelsmannen.
"Taibus ande befinner sig på de eviga jagtmarkerna,
ty "det klyfda trädet" hade funnit en hvit son,
som följde den
gamle mannen i fotspåren, som bar födan till hans
wigwam och fyllde hans kalebass med vatten. Men ett
mörkt moln har lägrat sig emellan "det klyfda trädets"
och hans hvite broders hjerta, ty den store Anden vill
icke, att vänskap längre skall bestå dem emellan."
Chelson stödde hufvudet mot handen och skådade dystert
framför sig.
"Jag skänkte min hvite broder lifvet, och han blef
min son!" fortfor den gamle höfdingen. "Jag lärde
honom att bygga en kanot och att föra yxan, jag räckte
honom tomahawken och bössan, ty hans händer voro ett
barns och icke i stånd att lifnära eller försvara
honom. Hans själ sväfvade i djupt mörker, och jag
vägledde hans steg. Har min hvite broder derhemma,
på sitt folks jagtmarker, en fader?"
"Jag hade ännu en fader, då jag föll i edra blodiga
händer!" svarade suckande engelsmannen.
"Ser min hvite broder den strålande solen? Gläder han
sig åt den blå himlen? "Det klyfda trädet" gläder
sig icke mera deråt!" fortfor abenakin. "Blomman
blomstrar och blomman doftar, men icke längre för den
gamle mannen! Der är blekansigtenas läger, det skall
icke mera vara ett främmande ställe för dig. Gå till
din fader, på det att han må kunna fröjda sig åt den
uppgående solen och den blå himlen och de blomstrande
träden. Må den store Anden skydda min hvite broder!"
Kapten Chelson lät icke höfdingen upprepa denna
tillåtelse, utan, stickande tomahawken i gördeln,
skred han längs skogsbrynet ned till slätten, hvarest
man på afstånd kunde skönja tälten i det engelska
lägret. Skådande bakom sig, såg han "det klyfda
trädet", omgifven af flera indianska krigare, hvilka
vördnadsfullt tycktes lyssna till hans, sannolikt
Chelsons flykt beträffande, tal. Obehindrad ankom han
till sina landsmän. Följande dagen kom det till en
skärmytsling, hvarunder indianerna kringrändes och
nästan alldeles tillintetgjordes. Under det utdöda
trädet, vid hvilket Jenny Maclean led martyrdöden,
låg med krossad hufvudskål den gamle höfdingens lik,
och derbredvid den tomahawk, som tillhört Taibu,
hans för länge sedan dödade son.
Så dyster skogen var, så dyster heden
och mörkare och mörkare blef leden;
i trädens nakna grenar vinden tjöt.
Allt uppå uppror i naturen tydde,
en inre maning djuren villigt lydde,
hvar till sin kula, bäfvande, de flydde
och hyddans åbo säkert dörren slöt.
Se! då en man, med vintrens snö i håren
och nedböjd utaf lidanden och åren,
i nattens djup på vägen framåt gick.
Han stannade ibland och smärtsamt sträckte
de frusna lemmar, blott af lumpor täckte;
upp bittra qval hos honom hungern väckte
och döden skådade re’n ur hans blick.
Snart mattadt knä på snöig mark han böjde,
en längtan sig uti hans hjerta röjde
och tyst han sände upp till Gud en bön:
"O Fader, Du, som bor uti det höga
"och skådar allt med klart och huldrikt öga,
"gjut mildhet i de menskohjertan tröga!" –
Och strida tårar föllo ner på snön.
Då skimrade der ljus i nattens töcken
och hoppet plantade i hjertats öken,
blott för en stund likväl, en sommarlund;
ty sannt blef ej hvad hoppet honom spådde,
när till en praktfull boning fram han nådde,
der festligt glädjejubel inne rådde
ännu uti den sena midnattstund.
"För Guds barmhertighet, gif bröd", – han sade
och bönen innerligt i orden lade –
"gif bröd och hvila åt den gamle man;
"se hur jag hungrar, hur jag törstar, fryser;
"haf mildhet, ty af dödens köld jag ryser,
"haf mildhet du, mot hvilken lyckan myser,
"och större glädje du ej nå’nsin fann."
Med vrede då den rike mannen sade,
när handen uppå dörrens lås han lade,
med iskallt hån uti sin mörka blick:
"Det är förmätna ord, du, usling, talar;
"hvem bjöd dig ingå uti dessa salar?
"Jag tiggarpack ej hyser, ej hugsvalar,
"gå!" – och den gamle ut i natten gick. –
När vintersolen uppgick uti öster
och himlens fåglar höjde sina röster
i rymden, till den nya dagens lof,
då tiggaren ännu satt qvar vid grinden
och frusna voro tårarne på kinden;
men ej han kände kalla morgonvinden,
ty det var dödens djupa sömn, han sof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
