- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 /
23

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Comments? |   

Print (PDF) - On this page / på denna sida - Den lilla Gatsångerskan. Novell af Marie Sophie Schwartz.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

åt den aflidnes uppfostran. Han blef snart en favorit
inom den rika familjen, som ägde tillräcklig bildning,
för att kunna uppskatta hennes värde. Från att i
början behandlas såsom en person utom familjen,
blef hon så småningom bemött såsom en medlem deraf.

Lala hade innehaft denna plats något öfver ett år,
då brukspatronens brorson, filosofie-kandidaten Anton
Nennes, kom till farbroderns hem, för att gästa der
öfver sommaren.

Brukspatronen hade icke några egna söner, utan endast
tvänne små döttrar; detta gjorde, att han visade
den manlige representanten af sitt namn mycken
välvilja. Det syntes tydligt, att han vid sin död
ämnade lemna brorsonen en icke ringa arfvedel.

Anton blef redan vid första anblicken frapperad af
Lalas ovanliga fägring och intagande väsende. Den
dagliga sammanvaron minskade ingalunda det
intresse han fattat för henne vid deras första
sammanträffande. Dag efter dag växte detta och
utvecklade sig till en lika djup som allvarlig
kärlek. Han älskade med den första kärlekens
hela styrka. Alla sågo det; men hans läppar tego
likväl dermed. En dag lät brukspatronen kalla
brorsonen till sig och föreslog honom att göra
en resa till utlandet på ett år. Han, farbrodern,
skulle bekosta resan. Anton svarade, att han icke
vore hågad att företaga den förr, än han afslutat
sina studier. Farbrodern ryckte nu fram med skälet,
hvarföre han önskade, att Anton skulle resa; han
fruktade nämligen för den böjelse, Anton fattat för
Lala.

"Ehuru stort värde jag sätter på mamsell Winberg",
utlät sig brukspatronen, "får jag bestämdt förklara
mig emot möjligheten af en förening mellan dig och
henne. En Nennes gifter sig icke med en fattig
guvernant, vore hon än en aldrig så utmärkt
personlighet."

Anton teg; men på det högburna hufvudet märktes,
att farbroderns ord icke hade någon annan verkan,
än att reta hans stolthet.

*

Augustisolen var i nedgående, då en flock ungdom
samlades på gården på Carlslund. Anton Nennes och Lala
befunno sig midt i klungan. Man öfverlade om någon
lek. Öfverläggningen afbröts derigenom, att grindarne
öppnades och en groflemmad karl med ett positiv på
ryggen och en markatta på axeln kom in på gården.

"En positivspelare", utropade ett par unga flickor,
och allas ögon riktades på den inträdande. Lala hade
blifvit blek om kinden och fattade häftigt i den
henne närmast ståendes arm, för att hålla sig uppe,
så skälfde hennes knän. Det var Anton hon valt till
sitt stöd.

"Mamma, mamma!" ropade de båda små fröknarne Nennes
och ilade bort till brukspatronessan, "gif oss några
slantar, så vi få se markattan göra konster."

Fru Nennes vände sig till brukspatronen, som lemnade
sina döttrar några silfvermynt och tillsade dem
att visa karlen till köksbyggnaden, sedan de haft
tillräckligt nöje af markattans konstproduktioner.

Mannen hade emellertid satt ner sitt positiv helt nära
ungdomen. Allas blickar voro riktade på honom. Det
var icke någon mera än Anton, som gaf akt på Lala,
hvilken alltjemt med sin hand omslöt hans arm och
stirrade på positivspelaren.

Nu började denne sin musik, och markattan intog den
plats, Lala fordom haft, då hon sjöng för Stockholms
gatpublik. Hon hörde icke, att Anton med orolig röst
frågade, huru det var med henne; hon såg icke alla de
konster, markattan gjorde; hon var förflyttad tillbaka
till sin bedröfliga barndom. Allt det elände, hvaraf
hon då varit omgifven, all den förnedring hon lefvat
uti, de råa krogscener, den moraliska och sedliga
smuts hennes barnaögon fått skåda, allt framstod för
hennes själ, och hon tänkte med rysning på, huru hon,
ett barn, redan hade lärt sig att med bränvin döfva de
kroppsliga smärtorna och i ruset glömma, huru illa hon
for. Krogrummet på Hoppet, der hon brukade få hvila,
stod nu lifligt för hennes minne. Lalas tårar runno,
utan att hon
sjelf märkte det. Huru djupt kände hon icke i detta
ögonblick sin skuld till den aflidne fosterfadern,
som ryckt henne från allt detta elände och gifvit
henne kunskap och begrepp om rätt och orätt. Hon
släppte nu Antons arm och drog en djup suck och for
med näsduken öfver det i tårar badande ansigtet.

"Hvad är det, som upprört er?" hviskade Anton.

I detsamma fästades positivspelarens ögon på den
unga guldlockiga flickan, som vid sjutton år var allt
för lik det åttaåriga barnet, att icke fadern skulle
känna igen henne.

Hvad skock millioner ser jag", skrek den halfrusiga
landstrykaren, "är det icke min tös som står der, fin
och fager, alldeles som en herrskapsfröken. Se så,
Lala, kom fram och helsa på far din, det var icke i
går, vi råkades.

Allas blickar riktades på den unga flickan. De unga
tärnorna drogo sig åt sidan, liksom rädda att stå
Lala för nära; de unga männen lorgnerade henne, för
att riktigt kunna se intrycket af positivspelarens
helsning. Lalas ansigte var nu lugnt. Hon gick fram
till fadern, räckte honom handen och sade utan någon
darrning i rösten:

"Ja, min far, det är länge, sedan vi sågo hvarandra."

Anton erfor en så djup känsla af beundran och
deltagande, att han velat störta fram och utropa:

"Lala, ni är en ängel."

Han var emellertid den ende, som så uppfattade denna
scen, brukspatronen gjorde det icke, utan kom fram
till positivspelaren och Lala, sägande:

"Detta är icke rätta platsen för dylika scener;
mamsell torde aflägsna sig och taga den der karlen
med ned i köksflygeln."

"Om ni behagar, mamsell Winberg, så står mitt rum
till er disposition", inföll Anton, som nu stod vid
Lalas sida.

"Min brorson, du glömmer dig", afbröt honom
brukspatronen. Den här karlen lemnar genast Carlslund
och mamsell är med i dag entledigad från sin plats."

I nästa ögonblick vandrade Winberg bort ifrån det
stolta herresätet, ledsagad af Anton; Lala var
på sitt rum, för att packa in sina effekter. Det
började skymma, då någon knackade på hennes dörr. Hon
öppnade. Det var Anton. Han kom, för att underrätta
henne, det fadern var inlogerad hos en bonde i
närheten af Carlslund.

Lala tackade honom för hans godhet och det deltagande
han visade henne; men bad honom sedan lemna henne.

"Vi träffas i morgon, innan ni reser", sade Anton,
"och då, mamsell Winberg, skall ni gifva mig del af er
plan för framtiden. Tillåt mig hoppas, att ni alltid
skall betrakta mig såsom en er tillgifven vän."

"Ja, det skall jag", stammade Lala.

Morgonen derpå, då Anton i dagningen vaknade, var Lala
redan borta från Carlslund. Hon hade qvarlemnat ett
bref till honom, hvaruti hon uttryckte sin tacksamhet
för hans deltagande, men bad, att han skulle glömma
henne.

Lala hade om aftonen lemnat Carlslund och begifvit
sig till den bondgård, dit Anton fört hennes far;
men den gamle positivspelaren hade icke stannat der,
utan bedt bondhustrun säga den som kom att söka honom,
det han icke hade något otaldt med den personen.

*

När höstterminen inbröt och Anton, efter flera
misslyckade försök att få reda på hvart Lala begifvit
sig, anlände till Upsala, återfann han henne såsom
underlärarinna i en mindre flickpension derstädes.

I glädjen att återse henne, förrådde han den känsla,
som fästade honom vid henne. Han erbjöd Lala sin hand
och sitt hjerta; men den unga flickan afslog anbudet.

Hon ville icke, att han skulle binda sitt öde vid
en person, som blifvit bortjagad från hans farbrors
hus. Anton förklarade då bestämdt, att hon eller
ingen skulle blifva hans maka.

"Aldrig", svarade Lala, "skall jag förena mitt öde
med någon mans, så länge min far lefver."

*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Oct 4 07:49:42 2007 (www-data) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1866/0027.html

Valid HTML 4.0!