Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Målarinnan Rosa Bonheur.
- Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
observationsförmåga i afseende på de särskilda könens
egendomliga uppträdande. Konstnärinnan, som bor i Paris och
der leder en fri-ritskola för unga flickor, har för icke
längesedan af kejsarinnan Eugenie emottagit Hederslegionens kors.
Hennes atelier, hvaraf vår illustration återgifver en bild,
innehåller, som vi se, den rikaste mångfald af modeller efter
naturen, och med konstnärinnans utmärkta talang är det då
helt naturligt, att hennes arbeten i naturtrohet skola vara
bland de yppersta, som den skapande penseln i denna väg
kan åstadkomma.
Flickan vid Alvastra.
Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina.
I.
Rapphönan.
O, hvad verlden dock är skön och hvad det är herrligt,
att ändtligen en gång närma sig den tid, då man
får afkasta tvångets och beroendets ok, och får
andas fritt, högt, djupt – andas af alla sina lungor – ett
riktigt frihetens andetag – Närma sig ... ja väl ... Men
det är också allt. Ännu är målet ju temmeligen långt borta,
fastän det nu åtminstone synes och ej längre sväfvar i ett
ändlöst fjerran, såsom jag hittills har funnit det. – O, denna
längtan! ... denna längtan! ... Månne den blir tillfredsställd,
förrän den hinner döda mig? – Att i allt behandlas
som ett barn, äfven sedan man inom sitt bröst och i senan
af sin arm känner en mans kraft ... att nödgas bero, lyda,
frukta, nästan som en lifegen, då man vet med sig, att man
är en friboren, ädelboren yngling, född att herrska ... o,
det är förfärligt. – Och ändå förfärligare, att genom naturens,
lagarnes och samhällets alla band vara fästad vid den, som
man blott kan frukta, icke älska ... att för hvarje dag
känna afståndet vidgas emellan dennes hjerta och sitt eget ..
Dock: – ett par korta år ännu, och sedan ... sedan
får jag, lik den om vintern fångna sångfågeln, som om våren
släppes ut, då solen ler och blommorna dofta, sträcka
vingarne till flygt. – Jag får sträcka själens, kraftens, hoppets
vingar, och begifva mig bort härifrån, till andra nejder,
andra riken, der det är så mycket att se, så mycket att lära.
Hvad jag då skall känna mig lycklig! – Kunde jag blott
afvakta denna frihetens lyckliga dag, utan att mitt bröst spränges
af den längtan, som vidgar, som höjer, som både fröjdar
och plågar det och hvaråt jag knappt vet att gifva namn,
men som jag känner, förnimmer och erfar, så väl i sömnen,
som under det jag är vaken.
Så talade – eller rättare tänkte ... ty han började
med att halfhögt tala för sig sjelf, men slutade med att
endast tänka sin monolog till slutet – så tänkte en sextonårig
yngling, der han, en vacker sommarmorgon, år 1530, stod
på höjden af Munken, en af det namnkunniga Ombergs många
klintar, hvilka från urminnes tider fått sina särskilda namn,
dem de ännu i våra dagar bibehålla. Utsigten derifrån är
herrlig; men ändå mera hänförande, storartad och beundransvärd
är den från bergets s. k. hjessa, som uppgifves hafva
en höjd af icke mindre än 868 fot öfver vattenytan och derifrån
man kan se sex städer och femtio kyrkor.
Dit uppåt höjde nu ynglingen sin blick, ej nöjd med att
nyss hafva sträckt den vidt ut öfver den herrliga sjön Vettern,
som, eljest nyckfull och känd för sin ombytlighet, nu låg der
så stilla, sträckande sig som en ofantlig silfverspegel mellan
de gröna, lummiga stränderna.
Det skulle vara bra roligt att nu få klättra ända dit
upp, tänkte den unge och blickade ditåt med ett uttryck i
sina stora, mörkblå ögon, hvilka talade om samma svärmiska
längtan, som den, att komma långt bort i verlden och der
se sig om, hvarom han nyss talat med sig sjelf. "Men",
tillade han sedan dystert, "icke ens detta kan jag företaga
mig, utan att bryta mot en mig föreskrifven lag, som bjuder
att vara tillbaka i hemmet på en viss timma. – Fördömdt,
att man så måste bero af andras vilja, äfven i de minsta
småsaker. – Skall jag väl en gång upplefva den dag, då jag,
fri från alla band, får begifva mig hvart jag behagar och
dröja så länge det mig lyster?"
Det märks af dessa tankar och idéer, att den som hyste
dem ännu var ett barn till sitt sinne. Ty endast ett barn
kan om den fullvuxna menniskans frihet göra sig sådana
öfverspända inbillningar, som att hon ej skulle bero af något,
icke ens af de så oundgängligen nödvändiga samfundslagarne,
eller hafva pligter att uppfylla, pligter, af hvad slag de nu
vara månde, men som dock stundom tillhviskade henne:
"Längre får du icke gå ... Nu måste du vända tillbaka
... eller: Nu måste du skynda framåt."
"Just nu", återtog i sina tankar den envise gossen ...
ty han var född med mycken envishet i sin karakter – "just
nu skulle det roa mig att få fortsätta klättrandet uppåt, för
att komma till hjessan af Omberg, der jag visserligen varit
flera gånger förut, men der jag dock aldrig tröttnar att se
mig omkring. Man säger ju, att det är en af hedendomens
småkonungar i landet, som ligger jordad deruppe, i det
der stenkumlet, som man påstår vara en graf. – Hm! ...
ja! ... gerna för mig! ... Jag skall betrakta den bättre
härnäst jag kommer ditupp. – Emellertid måste jag nu börja
nedstigandet, så att jag kan vara hemma vid Eskilsnäs vid
rätta tiden, ty jag ser på solen, att klockan måtte vara öfver
sju. Och har solvisaren derhemma på gården skridit öfver
åtta, utan att jag är inne i matsalen, så blir der åter en het
stund, bland de många oräkneliga. – Förfärliga slafveri!"
Och med en djup suck öfver att ännu vid sexton år
behöfva lyda – hvilket dock vid den åldern ej bordt anses
för en så stor olycka, började gossen sitt nedstigande från
bergklinten Munken.
Och nu, medan han, vig och smidig i sina rörelser, som
ett ungt rådjur, svänger sig från klyfta till klyfta, kunna
vi få tillfälle att noga betrakta honom, fastän endast i
forntidsminnets fjerrglas. Ty, då han redan upptagit – och det
helt ensam – ett så stort omfång i vår berättelse, bör det
väl, såsom temmeligen gifvet antagas, att han kommer att bli
hjelten deruti.
Lång och välbildad var ynglingen, ehuru temmeligen gänglig;
ty det skulle hafva varit onaturligt, om hans kropp, redan
af nära tre alnars längd, skulle hafva antagit en fullvuxen
mans proportioner. Han var smal och mager; och ehuru
från späda barndomen öfvad i alla de manliga idrotter, hvaraf
styrka i kroppen och mod i själen blifva påtagliga följder,
ägde han dock långt ifrån den muskelstyrka i bröst och arm,
hvaraf han nyss skrutit inför sig sjelf, en gossinbillning, hvaråt
han sjelf efter några få år skulle komma att hjertligen skratta.
Men om hans växt saknade de skönhetsproportioner, som
endast en mera framskriden ålder kan förläna, så ägde
deremot hans ansigte så många skönhetsdrag, de der snarare
af- än tilltaga under nya flägtar af tidens vinge. De voro ännu
så mjuka, dessa drag, så barnsligt runda och nästan mjella,
som en flickas. Underbarast var dock skiftningen i de
himmelsblå ögonen, en skiftning, som vi väl skulle kunna förlikna
vid den nyckfulla Vetterns, denna frände till Bodensjön,
enligt hvad man påstår. Örnens mod parades i dessa ögon med
dufvans menlöshet, mannens trots med barnets oskuld. Der
låg så mycket förstånd, tillika med så mycken godhet; der
framlyste en okuflig vilja, jemte så mycken menniskovänlighet.
Natt och dag syntes oaflåtligen vexla i dessa ögons blick:
men det var icke denna hemska höstnatt, som, svept i tunga
skyar, skymmer för stjernorna, himlens ögon, att de ej må se
alla brott, som dväljas i mörkret; utan det var en natt af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0033.html
