Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Den vansinnigas ljusa mellanstunder. Ludv. E-n.
- A. Jahnke. Fr. S.
- Åsknatten. Novell af F. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ja, hoppet dog och hjertat brast – en öcken
Mitt inre blef – men uti detta töcken
Förnuftets ljus – blott under korta tider –
En stråle sprider.
Men det är grymt. Ty då jag åter känner
De förra qval. I hjertat vildt det bränner –
Jag eljest dock hans otro kan förglömma
Mig lycklig drömma.
Så kom, o vanvett! Må din flod fördränka
Allt hvad jag eljest måste minnas, tänka;
Men helst af allt jag likväl önska skulle
En grönklädd kulle."
Ludv. E–n.
A. Jahnke.
 |
| Adolf Jahnke. (Efter en fotografi.) |
Det Svenska namnet har på sångens vingar flugit vida
omkring och tonerna från det gamla fjellens land vunnit
burskap hvar helst de låtit höra sig. Detta är icke
en sanning från igår – den är gammal och känd. Men –
besynnerligt nog! först lång tid efter det utlandet visste att med
förtjusning tala om Svenska folkets rika musikaliska naturanlag,
började man här hemma något uppmärksamma och använda
denna grundfond. Folksång – i detta ords stora och betydelsefulla
mening – derom hade man icke vågat drömma annorlunda
än som en from önskan, när för omkring 20 år tillbaka en
ung musikälskare, hitkommen från ett främmande land, deraf gjorde
en verklighet. Magister Jahnke har fört den svenska
nationalsångens runor med äro, och hans namn med glädje och tacksamhet minnes.
Jahnke är född i Greifswald 1821. Vid 21 års ålder flyttade han hit till Sverige, anställdes såsom lärare vid Tyska skolans Lyceum i Stockholm och blef några år sednare äfven organist vid dervarande Tyska församling – tvänne befattningar hvilka han ännu innehar. Med en öppen blick för det sanna och sköna, med en varm känsla för det folkliga och ett lifligt medvetande om sångens förädlande gudamakt, vågade han försöket att i Stockholm bilda en "Folksångförening" – den första här i landet. Mer än en gammal inbiten musikförståsigpåare
log i mjugg åt detta – som man påstod –
dåraktiga försök. Dock – tack vare Jahnkes osparda möda,
lyckliga undervisningsgåfvor och brinnande intresse! saken
gick – och gick med stormsteg framåt. Det är såsom stiftare
af och anförare för denna 1847 bildade "Folksångföreningen"
samt "Stockholms allmänna Sångförening" som Jahnke
skördat sina lummigaste lagrar. Ännu för blott få år sedan,
vi tro 1862, anordnade han ytterligare en sångkör, den s. k.
"Borgare-Sångföreningen". Exponenten af dessa sångföreningar
hafva vi i de allmänt bekanta "Natursångarne", hvilka icke
blott inom Sverige utan äfven inom flera af Europas öfriga
länder tilldragit sig den största uppmärksamhet och de amplaste
loford för sin utomordentligt sköna ensemble-sång.
Vi sade att "Natursångarne" gjort stort uppseende och
skördat både guld och ära. Detta är en sanning. Dock – ära den som äras bör! "Natursångarne" hafva säkerligen förtjust oss lite hvar med sina ljufva toner, sin
till fulländning drifna samsjungning; men må vi icke glömma att det var Jahnke, som ur den stora okända hopen letade fram dessa, allt ditintills slumrande och obemärkta talanger, att det var han som lärde dem tala sångens ömsom veka, ömsom kraftiga språk, att det var hans varma ande, som kom deras strängaspel att ljuda och ljuda på detta Svenska, alldeles egendomliga vis. Derföre först och sist heder och berömmelse åt den man, som så förstod att lägga konst i naturen och natur i konsten!
På hvad sätt de s. k. "Natursångarne" eller såsom de sedermera låtit benämna sig "Nationalsångarne" visat sin tacksamhet mot sin snillrike lärare
veta vi icke, men ett veta vi förvisso, att en hvar som
älskar sången, den naturfriska, hjertegripande och enkla Svenska
sången, står i en mycket stor tacksamhetsskuld till stiftaren
af Sveriges första folksångförening!
Fr. S.
Åsknatten.
Novell af F. W.
Den svala herrliga julinatten var långt framskriden, de
af dagens värma och möda uttröttade arbetarne hade
längesedan gått till hvila, men ännu satt ägaren af
den vackra och välodlade egendomen Aldala vid det öppna
fönstret i sin sängkammare och blickade tankfullt ut öfver
sina vidsträckta ägor.
Hvart irrade väl hans tankar i denna stund? Höjdes de
med tacksamhet till den milda försyn, som gifvit honom allt
detta, och dröjde de med lof och pris hos skaparen, hvilkens
allmakt framkallat den rika skörd af nyslaget hö, som låg
utbredd för hans blickar, och kände han ens den ljufva
vällukten deraf? Tyvärr ägde han ingen känsla för sin lycka.
Det enda mål, för hvilket han sträfvat under hela sitt
lif, hade han nu uppnått och nu hade det för honom förlorat
allt värde. Den enda önskan han närt, hade varit att blifva
rik, nu var han det, men rikedomen skänkte honom ingen
fröjd, ty han hade aldrig erfarit den ljufva tillfredsställelsen,
som utöfvandet af en god gerning skänker; att egna den olycklige
ett ömt deltagande, att räcka nödens barn en hjelpsam
hand och sprida glädje i den fattiges tjäll; sådant kände han ej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0041.html
