Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åsknatten. Novell af F. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sin bana hade han börjat som bodbetjent, så
fortgick den några år, under hvilken tid hans
ovanliga sparsamhet hade förskaffat honom ett litet
kapital; dertill erhöll han ett arf efter en morbror,
hvilkens enda slägtinge han var. Med denna tillökning
i kontanter blef han sin egen handlande och sedan
följde lyckan alla hans spekulationer och företag.
Han hade få, ja nästan inga umgängesvänner, ty sådant
kostade för mycket, och som han icke ansåg sig hafva
råd att uppoffra någon tid för att söka sig en rik
flicka – en fattig kunde aldrig komma i fråga –
så förblef han ogift.
Vid femtio års ålder hade han samlat den
förmögenhet, hvilken han ansåg behöflig, för att
på sina återstående dagar kunna njuta ett oberoende
och komfortabelt lif. Han upphörde således med sin
handel, afslutade sina affärer i staden, köpte den
stora landtegendomen Aldala och bosatte sig der.
Nu skulle han lefva i ro, ja han skulle till och
med skapa sig ett trefligt lif, han skulle umgås med
ortens ståndspersoner, ty dertill kunde han nu hafva
tillgångar, isynnerhet som han ansåg umgängeslifvet på
landet på långt när ej så kostsamt som i hufvudstaden,
och kunde det händelsevis der på orten finnas något
fruntimmer, som tillika med godhet och ett honom
undergifvet sinnelag förstod att med sparsamhet
sköta hans hushåll samt dessutom ägde så pass stort
kapital, att räntan deraf vore tillräcklig att
åtminstone bestrida de i och för hennes person ökade
utgifterna, så vore det möjligt, att han gifte sig,
för att en gång på gamla dagar äga någon, hvilkens
pligt och skyldighet det då vore att omsorgsfullt
vårda honom. Han hade alltid i första rummet tänkt
på sig sjelf och sina egna fördelar.
Uteslutande upptagen af en enda känsla, egennyttan,
hade han ansett allt öfrigt som bisaker, och framför
allt hade kärleken i hans tycke utgjort menniskans
största dårskap. Han hade ej kunnat fatta, huru
förnuftiga varelser så utan all beräkning, endast
af kärlek, kunde förena sina öden och derigenom gå
fattigdom och besvär till möte. Nej, kärleken var
endast ett tidsfördrif för dem, som hade godt om tid,
så hade han tänkt under allt sitt sträfvande för att
uppnå ett oberoende lif. Nu hade han hunnit målet,
nu skulle han hvila sig, nu hade han tid – och det
var likasom kärleken endast hade väntat och beräknat
detta tillfälle för att hämna sig.
På ett litet torp, tillhörande egendomen, bodde en
fattig torpare med hustru och åtta barn, hvaraf det
äldsta, en flicka omkring nitton år, som på hela orten
allmänt kallades Skön-Anna, och det var just denna
flicka, som beröfvade den rike patronen på Aldala
det lugn och den ro, som han der hade beräknat att
få njuta.
Han kunde ej förklara det djupa intryck, han erfor
vid sitt första möte med den unga torparflickan. Det
var troligen det oväntade att i denna torftiga drägt
finna en qvinna utrustad med så många behag, som
hade frapperat honom, men besynnerligt, han kunde
ej slita sin tanke från denna bild. Sofvande och
vakande drömde han blott om den sköna Anna, och han
beslöt att han skulle äga henne. Han fann henne värd
en liten uppoffring, ja vore hon snäll och medgörlig
kunde hon till höstflyttningen få blifva antagen som
hans huspiga, men han hade alldeles missräknat sig.
Anna var uppfostrad i sträng gudsfruktan och rena
seder. Hon hade lärt sig anse hvarje uppsåtlig
öfverträdelse mot Guds bud som en stor synd, huru
kunde hon då låta öfvertala sig, att mot åtnjutandet
af timliga fördelar begå en dylik.
Patronens alla stora anbud och rika löften ägde för
henne intet värde, de väckte blott hennes afsky.
Så hade det fortgått en tid, Anna var och förblef
obeveklig. Då vände patron sig till hennes far. Det
var väl icke så noga med sådant der folk, tänkte han;
en fattig stackare med sju trasiga barnungar borde
väl skatta sig lycklig att blifva af med den åttonde
och få henne försörjd. Dessutom, tillade han för
sig sjelf, skall jag efterskänka några dagsverken för
torpet på året, det blir honom en god fördel, skulle
jag tro. Men äfven här slog patrons uträkning fel.
Den fattige Anders Ersson förklarade den rike patron
Hartson, att förr skulle han med de sina gå landet omkring
och tigga, än han för snöd vinning skulle sälja sin
samvetsfrid, öfvertygad att om än en orättvis herre
jagade honom från hans med stor möda förvärfvade hem,
skulle dock herren öfver alla herrar, i nåd utse ett
annat tak öfver de husvillas hufvuden.
Natten var nära förliden, rodnaden i öster bebådade
solens uppgång, men ännu satt patron Hartson orörlig
på samma plats, med blicken oafvändt fästad på en
punkt i fjerran, der skorstenen på en liten stuga
framskymtade mellan de höga och lummiga alarne.
Den enda rörelse, som kunde förmärkas på hans likbleka
läppar, var en och annan djup och qvalfull suck,
som frampressades deröfver. Han hade åter genomkämpat
en sömnlös natt, ånyo stridit en fruktlös kamp; han
ville glömma, ville förgäta henne, den otacksamma,
som försmått hans ömhetsbevis, hans rika tillbud,
men omöjligt; den så länge hånade kärleken hade hämnat
sig och i dubbelt mått tagit ut sin rätt. Vid femtio
år älskade han för första gången med en styrka, för
hvilken han bäfvade, utan förmåga att öfvervinna den.
Nu hade han tagit ett beslut, dock ej utan mycken
strid, ty det är ingen lätt sak att i en hast förkasta
alla de åsigter, man under en hel lefnad hyllat;
men kärleken kan åstadkomma underverk; dess makt
hotar ingen ostraffadt.
"Ja!" utropade Hartson och sprang upp, "så måste
det blifva. Jag kan ej lefva utan denna flicka; för
att äga henne kunde jag uppoffra allt. O! jag har
blifvit galen! Jag som ansett rikedom för jordens
högsta lycka, jag finner mig nu arm, eländig bland
alla mina ägodelar, och hvad äga de väl för värde
då jag ej med allt mitt guld kan köpa mig en enda
kärleksblick, ej en kyss af henne, som jag älskar
öfver allt annat. Ah! jag kunde vilja byta, blifva
fattig, för att få kalla henne min. Dock, fattig! hu
nej! Lyckligtvis behöfver ej min kärlek bestå detta
prof. För hennes skull vill jag vara rik; när jag med
henne får dela mina skatter, då, ja då först skola
de äga något värde.
Ah! ändtligen går solen upp, det är morgon. Snart,
Anna, skall du ej längre neka mig din kärlek. Redan
uppstiger röken från den lilla skorstenen der borta;
stackars min älskade, der sysslar du med fattigdomens
tunga bestyr, utan aning om din förestående lycka!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
