Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åsknatten. Novell af F. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derför, så är det ändock jag, som är orsaken till er
olycka, jag, som icke har någon rätt till er godhet,
som ni så lätt hade kunnat vara af med."
"Tyst, Anna, du vet, att du är mig lika kär som någon
af de andra", tröstade modern med ömhet och tryckte
den nu högt gråtande flickan till sitt bröst. "Och
tala icke om olycka, barn", förmanade hon, "ty
ehuruväl det smärtar mig djupt att nödgas lemna det
hem, der jag steg in som brud, der mina barn blifvit
födda och der jag tillbringat tjugu år af min lefnad,
så säger jag dock: ske Guds vilje. Han vet bäst hvad
som tjenar oss till nytta; hvad vi nu anse som en
stor motgång, skola vi kanhända innan kort prisa som
vår största lycka."
"Rätt så, mor", inföll mannen. "Glada och tacksamma
i medgången, tåliga och förtröstansfulla i motgången,
så bör det vara, och då man icke har något att förebrå
sig, så går det väl an, ty icke kunde jag uppoffra
heder och samvetslugn för slem vinnings skull, och
då jag sade patron detta, blef han ond och i sin
orättvisa vrede sade han upp mig, och dervid fick
det förblifva. Icke kunde jag tigga mig qvar och på
sådant sätt gifva honom anledning att fortfara med
sina förföljelser, nu sedan hans syndiga afsigter
voro mig bekanta."
"Bäst blir det väl ändå, att jag tar mig tjenst och
kommer bort, så kunde ni kanhända få stadna qvar",
sade Anna eftertänksamt.
"För att om ett par år härefter komma i samma elände
för Greta. Nej, tack vackert, jag känner nu herr
patron, hvad han går för", menade Anders Ersson.
"Men, Herre min skapare!" utbrast hustrun, "der hafva
vi honom, han kommer direkte hit."
"Aj, aj! Gu’ trösta oss, hvad vill han nu?" skrek Johan.
"Kära far, svara honom inte, han blir så ond", bad Greta.
"Han slår oss allihop, se bara han har sin stora käpp
i hand", klagade de små.
"Tyst, då, och skrik inte, jag tror j ären
förryckta. Han kan inte vräka ut oss genast heller,
jag har ju fullgjort mina dagsverken och skall väl
stadna qvar till Michaelsmessa likvisst", tröstade
fadern.
"Jag kan icke vara inne, jag vill icke se den
otäckingen." Och knappt hade patrons hand vidrört
dörrlåset förrän Anna med ett hopp var ute genom det
låga åt motsatt sida belägna fönstret.
Skrämda och darrande omringade barnen modern,
hvilken tillika med dem gerna hade följt Annas
exempel om tiden medgifvit detta, så stor var hennes
förskräckelse för den vredgade patronen, och medgifvas
måste, att äfven Anders Ersson, så lugn han än visade
sig, dock helst hade undvikit detta sammanträffande,
men han var man och far, det var hans pligt att
så mycket möjligt var värna och skydda de sina.
Men huru stor blef ej deras förvåning, då patron
Hartson efter ett vänligt god morgon helt brådskande
förklarade, att som han nu tillräckligt hade pröfvat
både Annas dygd och hennes föräldrars redbarhet,
så ansåg han profvet fulländadt och tiden vara
inne att belöna, och då han uppriktigt älskade Anna
och ville göra allt, för att befrämja hennes lycka,
kom han nu att tillbjuda henne sitt namn.
De båda makarna stodo stumma af häpnad och vexlade
endast sinsemellan frågande och misstroende blickar.
"J tviflen på mina ord", inföll Hartson vänligt
förebrående, "j kunnen ej fatta denna förändring i er
dotters, ja, i ert eget öde, ty det är naturligt, att
så snart Anna blir ... min hustru, hennes föräldrar
icke längre kunna vara torparfolk, se der förklaringen
hvarför jag uppsade er från denna plats. Min mening
var nemligen den, att på min och Annas brölloppsdag
skänka eder det under min egendom lydande hemmanet
Alviken, och på det j icke längre måtte hysa något
tvifvel på sannfärdigheten af mitt frieri, vill jag,
att vi i denna dag fara till presten och taga ut
lysning till söndagen, så kan er Anna om en månad
vara patronessa på Aldala och ni sjelf, kära Anders,
hemmansägare på Alviken, jag tror det duger, jag. Låt
höra hvad ni nu tänker om mitt förslag.
"Jag tackar patron för den stora ära och den fördel,
patron vill låta oss vederfaras, men ..."
"Nå, hvad är det nu för men?" afbröt patronen.
"Först att jag aldrig skall tvinga flickan mot hennes
eget tycke, nej, icke ens öfvertala henne till ett
steg, som kanhända mera afsåg vår nytta än hennes
lycka, och dessutom", förklarade den redlige Anders,
"måste jag tillstå att Anna egentligen icke är vår
dotter."
"Icke er dotter, hvilka tillhör hon då? frågade Hartson.
"Det vet jag ej, förmodligen äro hennes rätta
föräldrar döda."
"Hvaraf tror du det?"
"Emedan aldrig någon har hört efter henne, sedan hon
kom till oss; då var hon endast tre veckor gammal och
det är nu snart nitton år sedan. Då döden bortryckte
vårt första barn vid två månaders ålder, beslöt min
hustru att taga sig ett ambarn för att derigenom kunna
bidraga något, i synnerhet som vintern tillstundade
och ingen förtjenst vid utarbete kunde påräknas. Hon
for således in till Stockholm och tog ut Anna från
barnhuset, och det främmande barnet vid hennes bröst
tog snart ett rum som eget barn i hennes hjerta, på
samma gång som jag med verklig faderskärlek fäste mig
vid den lilla. Så har det alltjemt fortgått. Vi hafva
fått många barn, men alltid har Anna varit oss lika
kär, och det knappa brödet har lika rättvist fördelats
bland dem alla. Hon har alltid varit oss ett lydigt
barn, en god och tacksam dotter, och på det hon i allt
skulle äga lika rätt som våra egna, blef hon vid sin
första nattvardsgång i kyrkboken inskrifven i mitt
namn som vårt adopterade barn. Och nu, herr patron,
är er afsigt ännu densamma, vill ni taga Anna till er
lagliga hustru och hon sjelf vill ingå detta förbund,
så har jag ingenting mer att säga. Hon är då icke
värnlös mer, hon behöfver icke mitt beskydd längre
och jag har ingen rätt att åberopa slägtskap med
hennes man och derigenom påräkna fördelar af honom."
När Anders Ersson började sin förklaring, fann Hartson
sig nästan obehagligt öfverraskad af den upplysning
han erhöll.
"Hm!" tänkte han, icke ens en torpardotter, ett barn
af okända föräldrar, så långt skulle det då gå. Dock,
hvad rör det mig, hvem hon är, min kärlek skall höja
henne till rangen af min fru, det är nog." Och redan
vid slutmeningen af den djupt upprörda fosterfaderns
tal var Hartson fullkomligt belåten med den oväntade
underrättelsen. "Det är så mycket bättre", fullföljde
han sin tankegång, "att hon är alldeles utan slägt,
jag är då frikallad från alla möjliga förbindelser
till de här menniskorna. Visserligen får jag väl gifva
dem Alviken, efter jag har sagt det, och, det blir som
en rik ersättning för den omvårdnad, de egnat Anna och
något mer kunna de ej pretendera, då intet blodsband
förenar dem med henne. Ja, det är verkligen en stor
fördel att slippa både svärfar och svärmor och framför
allt alla dessa uppväxande svågrar och svägerskor,
som alltid blifvit ett påhäng. Högt yttrade han:
"Min kära Anders Ersson, du och din hustru hafva varit
rättskaffens fosterföräldrar, och då min afsigt att
äkta Anna är lika oförändrad, så står ock mitt gifna
ord fast, att samma dag, som Anna blir min maka,
får du gåfvobref på Alviken. Och låt mig nu tala vid
flickan, sedan jag, som sig bör, uppgjort affären
med hennes föräldrar", tillade han med ett tvunget
småleende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
