Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Lunds domkyrka. Th.
- Jenny Linds aftonhymn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppräknas biskop Bernhard, som af Knut den Store sändes
från England till Skåne att der utbreda kristendomen,
samt erkebiskop Birger, död 1519, hvars bild i
full skrud ligger, huggen i sten, på hans 8 fot
långa och 4 fot breda stenkista, utom en mängd
andra ärkebiskopar och biskopar. De sex pelare, af
hvilka Birgers grafvård omgifves, äro särdeles rikt
prydda med ornamenter från rundbågsperioden, ehuru
sådana icke heller saknas på någon af kraftskyrkans
pelare. Ärkebiskop Birger är derjemte anläggaren
af den vattenledning, som har sin hufvudkälla i
kraftskyrkans brunn, hvilken sannolikt ursprungligen
varit en hednisk offerkälla och från hvilken vattnet
ledes till 3 à 4 andra brunnar i kyrkans närhet. På
de fyra sandstenshällar, som utgöra det gamla
brunnskaret och hvilka ännu finnas i behåll, har
den holländske byggmästaren van Dure, som reparerade
kyrkan mellan åren 1513 och 1527, låtit inhugga bilder
och inskrifter, innehållande en icke sällan
bitter satir öfver tillståndet med kyrka och stat
i hans dagar. I kraftskyrkan, hvars runda sakristia
länge begagnades till fängelse, vigdes, utom andra
kungliga par, äfven Philippa af England, grefvinna af
Essex och Hertford, med Erik af Pommern, sedan kallad
Erik XIII och en tid det förenade Nordens konung, till
dess Engelbrechts svärd skiljde honom vid dess krona.
Helgad åt den hel. Laurentius och jungfru Maria,
har Lunds kathedral ofta varit hemsökt af eldsvådor,
likasom staden, samt flerfaldiga gånger blifvit
reparerad och restaurerad, allt ifrån den ofvannämnde
van Dure till Brunius, hvars åtgöranden blifvit lika
bittert klandrade som högt berömda; men ännu i denna
stund finnes det ingen utsigt till att den af jätten
Finn afkunnade domen skall på något sätt bli upphäfd
eller förändrad.
Th.
Jenny Linds aftonhymn.
Det var 1847, som Jenny Lind första gången uppehöll
sig i London, dit kallad af teaterdirektören Lumby,
och var då den enda strålande stjernan bland hans
personal, medan Covent-Garden-teaterns direktör
under sin fana hade församlat Europas berömdaste
konstnärer. Så snart de båda italienska operorna
öppnat sina föreställningar, uppstodo likaledes två
partier, så väl bland publiken som tidningarne. På ena
hållet svor man vid Jenny Lind och endast vid henne,
medan man å andra sidan förklarade Giulia Grisi
eller Persiani som verldens största sångerskor. De
båda teaterdirektörerna stodo sig väl dervid, ty om
man än i dag hade förklarat, att någonting skönare
och fullkomligare än Grisi i går i Norma kunde icke
tänkas, så gick man dock i morgon till den andra
italienska operan, hvarest Jenny Lind genom den
underbara makten och upphöjda renheten i sin "Casta
diva" förtrollade åhörarne eller genom Somnambulan
försatte dem i ett rus af hänryckning.
Att dessa beständiga och bittra partistrider icke
skulle blifva utan återverkan på deras upphof, vore
att fordra för mycket af menskliga naturen. Att de
tre konstnärinnorna vägrat att sjunga tillsammans
å en offentlig koncert, hade förekommit, och ingen
annan än den första dam inom konungariket, drottning
Victoria sjelf, kunde våga att bjuda dem gemensamt
till en hofkoncert. Denna kallelse måste emellertid
åtlydas, och huru de egna känslorna dervid än voro,
så helsade medtäflarinnorna hvarandra med leende
läppar och kallvänlig blick, såsom damer af verld
skickligt beherrskande och döljande sina känslor.
Jenny Lind, nordens blonda, bleka dotter, stod, hvad
den yttre företeelsen vidkom, afgjordt tillbaka för de
fylliga, mörkögda, sydländska skönheterna, och ändock
låg der i den enkla, höga gestalten, som uppträdde så
blygsam i den hvita klädningen bredvid de båda andra
rikt smyckade konstnärinnorna, något, som ovilkorligen
fängslade blicken och ännu mera hjertat. En späd,
fin skogssippa bredvid den fylliga, glödande granaten
och den lysande guldgula rosen – det är måhända den
bästa liknelsen mellan de tre sångerskorna. Men det
finnes ju mången, som med mer sympati omfattar den
enkla skogsblomman, än den praktfulla rosen.
Så stodo de tre damerna, omgifna af sina vänner och
beundrare, i åtskilliga grupper, tills drottningen
lät kalla dem till sig. Med det henne egna behaget
helsade den höga damen dem välkomna; hon sade,
att det gladde henne mycket att för första gången
se de tre furstinnorna i sångens rike tillsammans;
yttrade, att det vore någonting beundransvärdt,
när så stora talanger utan afund lefde och verkade
jemte hvarandra, den ena fröjdande sig åt den andras
ryktbarhet, enär hvar och en af dem ändock vunne nog
lof och erkännande, för att vara tillfredsställd med
sin egen framgång.
Sångerskorna försäkrade, att detta städse varit fallet
hos dem, att de ömsesidigt mycket högt uppskattade
och hyllade hvarandra, ja, en af dem gick i sin stora
blygsamhet ända derhän, att hon icke kunde finna
en jemförelse med de två öfriga möjlig; enär dessa
stode högt öfver henne i konstens rike. Huru mycken
uppriktighet och verklig öfvertygelse, som låg till
grund för dessa artigheter, kan hvar och en, hvilken
närmare lärt känna samlifvet konstnärer emellan,
bäst bedöma.
Med ett mycket glädtigt uttryck i sitt ansigte gaf
drottningen tecken till koncertens början.
Jenny Lind, den yngsta af de tre "väninnorna" var,
efter programmet, bestämd att sjunga först. Lugn och
obesvärad trädde hon fram till flygeln, men då hon
vid de första tonerna lyftade på hufvudet, träffade
henne ur Grisis svarta flammande ögon en så mörk,
vild blick, att hon vid dess eldstrålar kände sig
liksom tillintetgjord. Utan att för sig sjelf kunna
förklara makten i denna blick, utöfvade den dock ett
oemotståndligt, olycksbringande inflytande och på den
arma, darrande flickan hvilade liksom ett förlamande
hexeri. Hon kände sitt mod sjunka, förtroendet till
sin talang vek bort, den lätta slöja, som annars icke
verkade störande på hennes älskliga röst, utan blott
gjorde den ännu ljufvare, lade sig allt tätare och
tätare öfver densamma och tillintetgjorde hela dess
förtrollning. Till och med hennes kroppsliga krafter
försvunno, det svartnade för ögonen, och blott med
högsta ansträngning kunde hon fullfölja arian till
slut.
Halft medvetslös stödde den unga sångerskan sig emot
stolkarmen, medan hennes accompagnör föredrog det
långa efterspelet till arian.
En dödstystnad rådde i salen, dock icke den af högsta
beundran, utan den pinsamma förlägenhetens, de svikna
förhoppningarnes; också icke det aflägsnaste tecken
till bifall föll tröstande i sångerskans uppskrämda,
förstörda själ. Åhörarne voro stumma af häpnad,
sjelfva drottningen fann i sin godhjertenhet icke
mod att skänka ett bifall, hvilket i närvarande casus
skulle klingat som bitter ironi och måhända mera såra
än glädja. Och fordom – hur annorlunda hade det icke
då varit, när Jenny för lutter förtjusning af åhörarne
knappt hade fått sjunga just denna aria till slut. Nu
en dödstystnad – den olyckliga sångerskan önskade,
att hon låge i sin graf. Slaget träffade henne för
hårdt, för skoningslöst. Medtäflarinnorna sutto i
strålande segerglädje på sina platser: Covent-garden
hade redan genom den svenska sångerskans nederlag
skördat en stor triumf, den andra teaterns första
stjerna var slocknad.
Allt detta kände och förnam Jenny Lind med förfärande
klarhet. Hennes förlorade ryktbarhet, hennes grusade
lefnadslycka, smärtan hos familj och vänner,
hvilka med stolthet blickat upp till henne, väntat
sig så mycket af henne – allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0047.html
