Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åsknatten. Novell af F. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt vissheten, att hennes älskade fosterföräldrar
genom hennes uppoffring voro betryggade för nöd
skulle skänka henne ersättning för kärlekens sällhet;
ty denna känsla kunde hon aldrig hysa för honom,
som skulle blifva hennes make. Hade hon då redan
älskat någon annan? Ja, hon hade ägt en lekkamrat,
en fattig torparenkas son, tre år äldre än hon
sjelf. Åren gingo och då gossen blef yngling tog
han sig tjenst i grannskapet af Aldala. De unga
träffades visserligen ej mer så ofta som förr, men
var det någon dans under julens lopp, någon majstång
vid midsommaren eller ett slotteröl hos grannen,
nog svängde då Jan Erik och Skön-Anna omkring i en
munter polska. De älskade hvarandra med den första
kärlekens oskuld och frid, utan att ännu ett ord
derom blifvit vexladt dem emellan, och troligen
skulle åtminstone den ena af de två, nämligen Anna,
ännu varit okunnig om beskaffenheten af den känsla,
hon hyste för Jan Erik, om ej Hartsons frieri upplyst
henne derom. Då hon lyssnande hörde honom tillbjuda
henne sitt namn, då hon hörde honom tala om henne som
sin hustru, då ryste hon. Hon, så ung, skulle blifva
maka åt denne i hennes tycke gamle man, han som endast
varit ett föremål för hennes afsky. Nu skulle hon
väl kunna högakta honom för hans redliga afsigt med
henne och för hans godhet mot hennes föräldrar, men
älska honom .... omöjligt. Nu först kände hon hvad
Jan Erik var för hennes hjerta, nu visste hon att
för namnet af hans maka skulle hon gerna försakat
allt jordens guld. Men när modern så plötsligt
underrättade henne, att hans hjerta tillhörde en
annan, att en annan qvinna skulle blifva hans brud,
då ansåg hon uppoffringen af sin hela lefnads sällhet
för ringa mot smärtan af sin svikna kärlek. Dock,
honom anklagade hon ej, han hade säkerligen aldrig
älskat henne, det var hon, som hade missförstått hans
känsla och blindt öfverlemnat sig åt en obesvarad
ömhet. Så ungefärligen voro hennes tankar, då hon af
tacksamhet mot sina fosterföräldrar beslöt att gagna
dem genom sitt giftermål med Hartson.
Hon hade redan sutit en lång stund försänkt i bönens
andakt, då hon hörde raska steg på gångstigen i
närheten af den plats, der hon satt. Hon lyssnade,
allt närmare kom den gående. Hvem kunde det vara? Hon
ämnade just smyga sig längre in bland buskarna för
att blifva osedd, då den rörelse, hon dervid gjorde,
i detsamma upptäckte hennes närvaro och i nästa
ögonblick stod Jan Erik framför henne.
"Du här ensam, Anna! Ack min Gud, hvilket lyckligt
möte!" utropade han och fattade den darrande flickans
händer. Utan att invänta något svar fullföljde han:
"nu Anna, kommer jag att säga dig, hvad som länge
legat mig om hjertat. När jag i höstas flyttade
från nämdemans och tog tjenst i grannsocknen hos
häradshöfdingen var det endast derför att jag så
mycket fortare skulle få det så ställdt, att jag kunde
gifta mig, fastän jag icke hoppades, att detta skulle
lyckas mig på ännu ett par år. Men nu under det jag
varit borta med min husbonde så talade jag vid honom,
att jag skulle få stalldrängstjenst till hösten och
det lofvade han mig, och då Anna, behöfver jag en
snäll och trofast hustru till min hjelp."
"Jag vet ju detta", tänkte Anna, "men han vill
sjelf som en broderlig vän meddela mig sin lycka;
der ser jag beviset, att han för mig aldrig hyst
någon varmare känsla, och knappt hörbart stammade
hon: "Gud beskydde dig i ditt förehafvande, det är
min innerligaste bön."
"Ditt fromma hjerta höjer först sin tanke till Gud,
ja, så bör det vara, min Anna. Jag stackare har
glömt denna pligt i dag, men Han förlåter mig för
din skull och Han vet, hvad jag längtat efter denna
stund. Häradshöfdingen har varit bortrest allt sedan
midsommarn och jag har varit med honom som kusk,
och först i natt kommo vi hem. Men så snart jag fick
ansa om hästarna och rusta mig sjelf litet i ordning
ilade jag hit; jag kunde ändå icke njuta af någon
hvila förr än jag fick allt klart här. Ja, Anna, jag
älskar dig, det vet du, fastän jag aldrig sagt det
förr, och jag vet äfven att du håller mig kär; säg,
du vill ju blifva min hustru? Darra ej så flicka,
kom i min famn, jag skall stödja dig."
"Hvad fruktar du?" frågade han vid hennes stumma
afvärjande åtbörd. "Kom då, Anna", tillade han,
"och låt oss följas åt hem till far och mor. De skola
välsigna vårt förbund, och i deras närvaro skall du
ej neka mig den första kyssen, som min fästmö."
"Tyst, Jan Erik, af barmhertighet tyst", bad Anna med
hopknäppta händer och ångestsvetten på sin panna.
"Min Gud! Hvad fattas dig Anna, du är så blek, hvad
har händt? Förtro mig allt", och Jan Erik slog
sin arm om Annas lif.
Med rysning slet hon sig ur hans omarmning, i det hon
med förtviflan utropade: "gå! gå, jag är en annans brud!"
Likt en drucken raglade Jan Erik tillbaka, men
plötsligt utbrast han: "nej, nej! du vill blott
fresta mig, flicka, du vill se mig svartsjuk,
Anna. Men det är grymt att så leka med min smärta,
dock, jag förlåter allt, säg blott att du älskar mig,
mig ensam."
"Jag kan ej, Jan Erik, detta ord vore ett brott."
"Ett brott att älska mig?"
"Ja, ja, ty redan i denna qväll blir jag Hartsons hustru."
"Ah, jag enfaldige stackare, som icke kunde begripa, att
Skön Anna var värd långt bättre lott än jag kunde bjuda
henne. Alltså får jag gratulera den blifvande rika
patronessan och bedja henne ursäkta den fattige Jan Erik, att han
vågat ens tänka så högt."
"Du är orättvis, Jan Erik. O! huru djupt sårar du
mig ej", klagade Anna och strida tårar öfversköljde
hennes bleka kinder.
"O, förlåt, förlåt mig", bad han och kastade sig ned
för hennes fötter. "Jag vet ej hvad jag sade, det var
förtviflan, som lade orden i min mun, men rädda mig,
Anna, rädda mig från den förfärliga tanken att du
skulle vara egennyttig, att du för rikedomens lumpna
fördelar kunde uppoffra hjertats sällhet och lugn."
"Ja, jag vill tala", svarade Anna, "min barndoms-,
min ungdomsvän får ej misskänna mig. Med dig hade jag
heldre delat fattigdomens, ja, nödens börda än jag
med ett krossadt hjerta njuter af lifvets öfverflöd,
men vissheten att jag genom uppoffringen af min
egen lycka kunde bereda mina föräldrars utkomst, i
förening med underrättelsen, att du älskade en annan,
bestämde mitt öde."
"Att jag älskade en annan, omöjligt. Anledning till en
sådan förmodan har aldrig funnits, ingen har kunnat
underrätta dig om något så orimligt, nej, sådant är
blott en förevändning af dig, Anna."
"Åter gör du mig orätt, Jan Erik."
"Säg mig då, Anna, hvem gaf dig denna underrättelse?"
"Mor sjelf, sade det."
"Jaså, jag förstår, hon fruktade väl att jag skulle
bli ett hinder, derför måste jag ur vägen. Att hon
beljög mig, att hon dermed gjorde oss båda olyckliga,
det bekymrade henne ej, endast du blef en rik fru
och hon derigenom kunde påräkna egna förmåner."
"Förlåt mig, barn", yttrade med rörd stämma
fostermodern, som i detsamma framträdde. Hon hade
tyckt, att Anna dröjde för länge borta och gick
derföre att uppsöka henne. Kommen i närheten af den
plats, der Anna satt, hörde hon med förskräckelse
Jan Eriks röst, och utan att bemärkas af de talande
kom hon tillräckligt nära för att tydligt urskilja
de sista orden. "Förlåt mig", bad hon än en gång,
"och tro mig, kära barn", tillade hon, "att min list
endast afsåg Annas lycka. En dag skolen j kanhända
tacka mig, ty fattigdomens börda är ej lätt att bära,
äfven om tyngden delas af en kär vän. När föräldrarne
se de nakna, hungriga barnen omkring sig, hvilka de
med allt sitt arbete knappt kunna lifnära, då går
mången bitter, ångerfull suck från deras bröst vid
åsynen af de oskyldigas nöd."
"Men ni har dock varit lycklig i all er fattigdom,
mor, ty ni har älskat far", invände Anna.
"Det är sannt", medgaf modern, "men det är ej all
kärlek, som är lika stark och det är först efter
pröfningarna, man kan känna dess styrka. Dertill
bören j besinna, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
