Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åsknatten. Novell af F. W. - Trollhättan. Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han fåfängt försökte öppna, lindor det ett svagt rop
om hjelp nådde hans öra. Han visste, att ingen annan
än patronen sjelf bodde der, ty tjänstefolket hade
sin plats i en liten flygelbyggnad, således kom det
ljud han hörde från en af de två, kanhända från henne ...
Som byggningen låg på en temmeligen hög stenfot,
så var det ej utan svårighet som Jan Erik uppnådde
den oskrufvade luckan. Att derefter slå in fönstret
och komma in i rummet var sedan ett ögonblicks verk.
Hvilken syn mötte ej der hans öga. Åskan hade gått in
genom den murkna träväggen, hvilken hon antändt och
ut på andra sidan. Förlamad hade Hartson störtat till
golfvet och redan vidrörde de hastigt kringgripande
lågorna hans kläder.
Oskadd, men af förskräckelsen neddignad vid fönstret,
låg Anna bedjande med hopknäppta händer. Det var hennes
röst Jan Erik hade hört; det var Guds hjelp, hon
åkallade och Jan Erik blef redskapet i den åkallades
hand.
Då Jan Eriks starka armar omslöto Anna, för att med
henne i sin famn skynda ut ur det brinnande rummet, hördes
från Hartsons läppar ett qvidande läte, en suck
frampressad af ångest och kroppslig smärta.
"Ah, han lefver! Rädda min make!" utropade Anna och
slet sig lös ur Jan Eriks omarmning.
"Kom, kom!" och åter var Anna omsluten af hans arm.
"Nej, nej! Icke utan honom", och Anna kastade sig
ned vid Hartsons sida.
"Ah! du älskar honom!"
"Jag är vigd vid honom, jag är hans hustru."
"Men om några minuter kan du vara enka och då ..."
"Då skulle jag förbanna hans mördare", och med
förtviflan stötte Anna Jan Erik tillbaka.
"Ja, jag vore värd detta, Gud förlåte mig min syndiga
tanke och gif mig kraft att rädda eder båda", och ej utan
den största ansträngning och egen fara lyckades
Jan Erik att undan de allt mer och mer härjande
lågorna bringa Hartson och den nära vanmäktiga
Anna i säkerhet. Men lemnom för en stund Aldala och
återvändom till prostgården.
(Forts.)
 |
| Trollhättefallet. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
