Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åsknatten. Novell af F. W. - Trollhättan. Th. - Till henne. Richard Gustafsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bidragande till oändligt större fördel än alla Egyptens pyramider
och alla den gamla verldens sju underverk tillsammans.
Att Trollhättan, som har sitt namn efter de hemska makter,
hvilka de gamle trodde der drifva sitt spel, och i hvars
brusande hvirflar sannolikt mången vid lifvet ledsen viking
sökt närmaste vägen till Vallhall, icke skall sakna sina
traditioner och sina minnen från äldre och nyare tider, är naturligt.
På Gullö finnes t. ex. ett träkors, rest 1858, till minne
deraf, att menniskor nämde år varit dit öfver, så lågt stod
vattnet. På Toppö leder en i berget huggen trappa ned till
en långt för detta igenfylld grotta, fordom ett tillhåll för
röfvare, hvilka ditsläpat en bonddotter, som för sina anhöriga
förrådde deras gömställe, ehuru röfrarnes höfding, som efter
många böner och tårar å hennes sida ändtligen gaf henne
tillstånd till ett besök i hemmet, förmådde henne till en ed, först
att icke med ett ord förråda grottans tillvaro, och dernäst att
återvända dit. Flickan höll sin ed, hon sade icke ett ord;
men hon tog från föräldrarnes stugugolf med sig en knippa
halm, strödde sådan efter sig hvart hon gick fram och ledde
sålunda folket på spåret; grottan inringades af bönderna och
röfrarne störtade sig i djupet. – I kungsgrottan hafva flera
kungliga personer låtit inlägga sina namn, och “skräddareklinten“
bibehåller minnet af följande sägen: “En skräddare
friade till en flicka i Trollhättan; men flickan behandlade friaren
med öfvermod samt gaf ändtligen först efter mycken
motsträfvighet sitt ja, dock mot det vilkor, att fästmannen skulle
sy sina brudgumskläder på den öfver fallet hängande klippan.
Skräddaren klättrade dit upp med allt “zubehör“, sydde också
fliteliga och hade plaggen snart färdiga. Då skulle han i
glädjen stiga upp och genom några kaprioler uttrycka sin fröjd;
men benen hade stelnat af det långvariga stillasittandet, forssens
larm hade gjort mannen yr i hufvudet, han förlorade
fotfästet och stupade rakt ned i den forssande strömmen.
Sedan dess heter klippan “Skräddareklinten.“
Th.
När jag ser dig,
Straxt jag ber dig,
Uppå mina böner lyss!
När du hört mig,
Strax du fört mig
Till att bedja om en kyss.
Kyssen bränner,
Och jag känner,
Hvarje fiber tillhör dig.
Blickens lågor,
Barmens vågor
Obeskrifligt tjusa mig.
Kindens röda
Rosor glöda,
Vittna att du hör min bön.
Blicken säger,
Att jag äger
Hopp om kärleks ljufva lön.
Du förlåter,
Om jag åter
Röfvar från din mun en ros!
Jag vill våga,
Ty min låga
Jagat mitt förnuft sin kos.
Jag vill binda
Dig och linda
Kring ditt smärta lif min arm.
Salig redan,
Sjunka sedan
Kärleksdrucken till din barm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
