Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åsknatten. Novell af F. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att då fadern hade förskjutit sitt barn, kunde äfven
modern göra detsamma, men det dröjde ej länge förrän
naturen tog ut sin rätt och moderskärleken blef den
enda känsla, som herrskade i min själ. Sedan dess
har jag blott ägt ett lefnadsmål, det att få återse
mitt barn. I många år har jag sträfvat derför, men
som en fattig tjenare med ringa lön har jag saknat
medel att återvända till Sverige. Ändtligen kom jag
till Åland och fick plats hos en skeppare. Der tjenade
jag ett helt år utan lön, för att jag i sommar skulle
få följa med till Stockholm. Jag kom dit för några
dagar sedan och så snart jag på barnhuset fått den
upplysningen, att mitt barn hade blifvit uttaget af
ett torparfolk här i socknen och der hon allt sedan
hade qvarstannat, gaf jag mig genast å väg hit. Men
så nära målet var jag färdig att digna af trötthet i
förening med själens oro, då jag lyckligtvis uppnådde
detta gästvänliga ställe och dertill fick veta,
att det just var prestgården, som jag sökte. Och
nu, herr prost, af barmhertighet upplys mig, om den
flickan lefver och hvar hon finnes, som född den
9 Juli 18** med namnet Anna uppfostrats här i socknen
af en torpare Anders Ersson."
"Ja, min vän, din dotter lefver", svarade prosten.
"O, min Gud! jag tackar dig, jag får då se henne. Men
ännu en fråga, hvilken jag bäfvande vågar framställa,
är hon god, dygdig och lycklig, det vill säga
uppfostrad i gudsfruktan och nöjd med sin ringa lott?"
"Jag kan i alla dessa afseenden gifva de mest
tillfredsställande svar", förklarade prosten, "och
till tröst för ert oroliga modershjerta vill jag säga
er, att jag helt nyss, blott för några timmar sedan,
sammanvigt Anna vid en rik och ansedd man."
"Ah!" då har jag ingen önskan öfrig mer, endast
att jag får se mitt barn och får anropa henne om
förlåtelse för mina mot henne svikna moderspligter
och sedan vill jag åter bort, långt bort från hennes
grannskap, ty jag vill ej, att hon, den rika och
lyckliga makan, skall nödgas rodna vid åsynen af den
fattiga och felande modern."
"Jag känner er dotter", försäkrade prosten, "och
är öfvertygad, att hon med kärlek och ömhet skall
omhulda sin mor, och sök nu att njuta några timmars
hvila. I morgon bittida i första dagningen, om ni
så vill, skall jag låta skjutsa er till er dotter,
fru Hartson."
"Hartson!" utropade qvinnan och sprang upp samt
fattade krampaktigt prostens arm i det hon ångestfullt
frågade: "hvem bär detta namn?"
"Annas man", upplyste prosten.
"Han! Han är väl icke en liten mörklagd man omkring
femtio år ... och heter ... Patrik ... Hartson?
O nej! nej! så är ... det ju ... icke?" stammade
qvinnan, i det en frossa skakade hennes kropp.
"Tyvärr måste jag medgifva, att hvad ni så ifrigt
tyckes frukta, slår fullkomligt in. Säg mig derför
utan dröjsmål anledningen till er fruktan, att just
denne Patrik Hartson skulle vara er dotters man",
uppmanade prosten, intagen af en förfärlig aning.
Nästan rädd för ljudet af sin egen stämma,
framhviskade qvinnan några ord i prostens öra.
"Ah! intet ögonblick att förlora", utbrast han och
skyndade ut.
"Af barmhertighet, låt mig följa er", bad qvinnan.
Några minuter sednare stod prostens vagn utanför porten.
Blixtarne upplyste horisonten, den ena åskknallen
följde tätt efter den andra och regnet föll i strömmar
till marken.
"Stanna här hemma, ni skall ej uthärda denna färd i
detta förskräckliga väder, och jag lofvar att föra
er dotter med mig tillbaka", yttrade prosten i det
han uppsteg i vagnen.
"O nej, lemna mig ej, ty jag skall dö af ångest,
innan ni återkommer."
"Nå väl, ske som ni vill", och prosten räckte qvinnan
sin hand.
Så mycket hästarna förmådde springa bar det
af. Blixtarna hade upphört under loppet af några
minuter och ett
ogenomträngligt mörker omgaf de åkande. Plötsligt
syntes en ljus strimma mot den molndigra himlen och
snart upplystes nejden af ett flammande eldsken.
"Ha vi ännu långt qvar?" frågade den vid prostens
sida darrande qvinnan.
"Vi äro snart vid målet. Ser ni lågorna der borta, det
är inget tvifvel mer, det är Aldala, som brinner. Mod,
arma qvinna, hvad som än kommer att möta er, så glöm
ej, att det är en lika barmhertig som rättvis Gud,
hvilken leder alla våra öden."
"Ja, ja, Gud skall leda allt till en god utgång. Icke
sannt, herr pastor, vi kunna ej komma för sent
för att rädda henne, ja, för att rädda dem
... båda?" hviskade qvinnan med ångestfull stämma.
"Vi vilja hoppas och med förtröstan öfverlemna allt
i Herrans hand."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
